Akademiernas finsmakare i Stockholm och Oslo skändar offren i Bosnien, Syrien och Burma

Foto: Astrid Nydahl

De fördrivna folken finns på min näthinna. Dessa rohingyer i Burma/Myanmar som råkar vara muslimer, och som drivits iväg av ännu en tyrannisk Nobel-pristagare, Aun San Suu Kyi. 

Ingen bryr sig om dem, ingen säger ifrån mer än de som har lön från FN eller EU. 

Årets litteraturpristagare, Peter Handke, passar in i mönstret: han och Burma-damen har samma sätt att se på krigens och fördrivningarnas offer. Helvetet i Bosnien kan med all rätt jämföras med helvetet i Rakhine. Peter Handke-skandalen beskrivs av Alida Bremer så här:

Om vi lämnar alla Peter Handkes förolämpningar av journalister därhän (”Ni kan stoppa upp er bestörtning i arslet!” är en av de mest berömda), alla uppläsningar där han låtit sig firas utan att tillåta några frågor, om vi bortser från all trivia och kuriosa, då återstår ändå hans litterära ”Jugoslavientexter” – och de väger tungt. Där missbrukas ett språk med poetiska gester för att ersätta etablerade fakta med en profetisk ”sanning”. Och samtidigt som detta missbruk upphöjs till en uppenbarelse i diktkonstens namn, förtalas de 45 journalister som dödats i Jugoslavienkrigen och avfärdas som lögnare, tillsammans med hundratals kollegor som riskerat sina liv för att berätta för världen om det som hände. Själv kan jag inte förstå hur andra journalister har kunnat utstå dessa beskyllningar utan att en enda gång ifrågasätta med vilken rätt, utifrån vilket upphöjt stadium av insikt, denne man uttalar sig.

Att påstå att de demokratiska ländernas samlade press, radio och tv ljuger är ytterligare ett stående inslag i ytterkantshögerns diskurs. Detta påstående ges i Handkes verk en särskilt skön form: bara diktaren använder språket på rätt sätt, journalisterna smutsar ner det.

De frivilliga, ovilliga och villiga tiger i kör, medan människor våldtas, torteras, dödas eller försöker överleva i de bedrövliga lägren. Diktaturen och den förtjusande Nobelpristagardamen ler mot omvärlden. Hur skulle det gå att vara smärtfri? Och på tal om Bosnien, Bremer igen:

I tidskriften Schreibheft konstaterade Handke 2008 att det var tyskarnas, österrikarnas och kroaternas ”nazihantlangare” som tillsammans med Vatikanen splittrade Jugoslavien. Det var alltså inte Milošević, inte den övermäktiga jugoslaviska folkarmén, som understödde de serbiska miliserna, genererade nya serbiska arméer och begick otaliga brutala folkrättsbrott. Till slut tror man nästan att de försvarade Jugoslavien som ett slags antifascistiska partisaner.

Inte heller här intresserar sig Handke det allra minsta för fakta eller för händelseförloppets kronologi. Vad vi ser är i stället något av just den ideologiska vänster-höger-förvirring som var en viktig del i Slobodan Miloševićs politiska strategi.

Och alla dessa yazidier, glömda av världen och drivna till bergstopparna. Det sogdiska folket vid Sidenvägen, de som på 700-talet fördrevs av det expanderande islam, och deras arvtagare yaghnoberna som räddade språket trots Stalins fördrivningar. Bosniakerna som försökte gömma sig i skogarna men hämtades ner till massgravarna. Och alla de andra, i minne, glömska och smärta, ni vet vem de är, liksom jag vet det.

Världen är en plats där också alla de ofödda kommer att möta smärtan och olyckan. 

***

PS: Klockan 14.00 idag hittade polisens dykare Emilia Lundberg från Tollarp. Hon låg död i Vrams-ån. Brottsrubriceringen är idag människorov, men kan komma att ändras till mord. Det ringer många obehagliga klockor. Vem var det som följde henne över E22 till den sidan av ån? Varför följde hon med dit? Polisen kunde ha hittat henne där förra veckan men gjorde inte ett skvatt för att hjälpa till. Sent om sider vaknade de till i helgen men sökte inte i vattnet, det gjordes först idag, trots att hundar markerat vid ån redan i lördags. Skamligt av en myndighet som tycks ha abdikerat. Min tankar är hos hennes familj och vänner.