Bevare oss väl, ett nytt år runt hörnet

Foto: Astrid Nydahl

Jag har av misstag önskat människor gott nytt år. Det får jag nu rätta till. Årets sista dag får bli det tillfälle då jag säger: Ett uthärdligt nytt år.

Vi vet vad som väntar. Mer av samma. Mer av allt det som förstör vårt land. Välfärdssystemen krackelerar, först nästan inte märkbart, sedan allt fortare, allt synligare. Demografin ser ut som ett bedrägligt spel där fienderna till oss får märkta kort och tar hem högvinsten. Det besinningslösa våldet och de misogyna våldtäkterna accelerar i skrämmande hög fart. En gettoisering har avlösts av könsseparatism som präglar allt från gågatan till kollektivtrafiken, badhusen och skolorna. Vapen- och bombmaffian härskar i hela stadsdelar, sprider skräck och kräver "respekt".

Vem blir våra nationella minoriteter om femtio år? De som är det idag kommer i bästa fall att vara undanträngda, i värsta fall försvunna ur både tanke och språk.

Hela mitt liv har jag varit en skåning som vårdat det danska arvet. En självklarhet, särskilt som farfar hade en dansk pappa och hans mamma arbetade på hans gård utanför Köpenhamn. Men också ur ett större perspektiv: det Skåneländska. Tillhör jag därmed en nationell minoritet? Nej, vi talar svenska också här. Att man driver med oss besvarar vi med Edvard Perssons "Vi klarar oss nog ändå". Skånskan är inte ett minoritetsspråk utan en dialekt. Men skåneländskan var en gång i tiden ett östdanskt språk som också talades på Bornholm.

När blir arabiskan nationellt minoritetsspråk i Sverige? Kanske tidigare än vi anar.

Blir det ett uthärdligt 2020 så är det gott nog. Men jag tillåter mig att tvivla också på det.