 |
| Vid Tobbes hus och fruktträdgård 11 oktober 2014, dagen efter dödsbeskedet. Foto: Astrid Nydahl |
Första advent igår. Solen är tillbaka efter en månad med grått lock. Jag
var inte med i kyrkan. Orkar inte. Trots all den fina musiken som bjuds i
advent stannar jag hemma i tystnaden. Det fungerar bäst. Diversesysslor och kalops
som ska stå i grytan inför idag. Ja, igår blev det också en dag att minnas
Tobbe. Det slår mig ibland hur precis en dikt kan sätta ord på saknad och sorg,
den stillsamma som alltid kommer att finnas. Sensommaren 2014 hade vi vår sista
träff i Tobbes trädgård. Sedan kom döden, överraskande och chockartat.
Sist, men inte minst, just en dikt av Bo Setterlind ur samlingen Den inre himlen (1993)
Requiem
Vi kunde inte veta
att samtalet den dagen
var vårt sista,
att varje sådant samtal
sedan världens skapelse
är utan slut,
men nu, när ingen av oss
längre når den andre,
vet vi, att vi deltog i ett avsked
med sällsamt ljus
och att det hjälper
- i minnet
vecklas orden ut
som tröstens vingpar.
Sist, men inte minst, just en dikt av Bo Setterlind ur samlingen Den inre himlen (1993)
Requiem
Vi kunde inte veta
att samtalet den dagen
var vårt sista,
att varje sådant samtal
sedan världens skapelse
är utan slut,
men nu, när ingen av oss
längre når den andre,
vet vi, att vi deltog i ett avsked
med sällsamt ljus
och att det hjälper
- i minnet
vecklas orden ut
som tröstens vingpar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar