![]() |
Hampstead Heath, London. Foto: Astrid Nydahl |
"Ordet 'god' har
en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska
1974 i Herbert Grevenius översättning).
Det
är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla
och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk
blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.
Wolf
Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins
översättning):
"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."
Brecht och Biermann fick båda erfara hur
deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker,
delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen.
Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de
formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten
medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel.
Ordet "god"
är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken
rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera
oss med den. Vi har många gånger - inte minst de senaste åren - sett
hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska
hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera
mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet",
"ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det
tredje. Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för
att få den tilltäppt"?
Idag ser vi hur godheten kan ta sig de mest groteska uttryck. Det är inte bara maktens förklädnad utan också många politiska rörelsers sätt att visa det som ser gott ut, samtidigt som man arbetar för rejält onda ting. Den engelska svartskjorte-fascisten Oswald Mosley ställde till med mycket elände på sin tid, men historiskt sett var han ett patetiskt misslyckande. När han bjöd in Bertrand Russel fick han ett svar. Jag hittade det på förlaget Daidalos FB-sida. Det är en lärorikt artig och bestämd hållning man skulle kunna bemöta svarta, bruna och röda despotier och rörelser med.
Idag ser vi hur godheten kan ta sig de mest groteska uttryck. Det är inte bara maktens förklädnad utan också många politiska rörelsers sätt att visa det som ser gott ut, samtidigt som man arbetar för rejält onda ting. Den engelska svartskjorte-fascisten Oswald Mosley ställde till med mycket elände på sin tid, men historiskt sett var han ett patetiskt misslyckande. När han bjöd in Bertrand Russel fick han ett svar. Jag hittade det på förlaget Daidalos FB-sida. Det är en lärorikt artig och bestämd hållning man skulle kunna bemöta svarta, bruna och röda despotier och rörelser med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar