söndag 22 december 2019

God och glad ska människan vara. Särskilt nu när pensioner, barnbidrag och löner shoppas bort

Hampstead Heath, London. Foto: Astrid Nydahl

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):
"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."
Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 
Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har många gånger - inte minst de senaste åren -  sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje. Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Idag ser vi hur godheten kan ta sig de mest groteska uttryck. Det är inte bara maktens förklädnad utan också många politiska rörelsers sätt att visa det som ser gott ut, samtidigt som man arbetar för rejält onda ting. Den engelska svartskjorte-fascisten Oswald Mosley ställde till med mycket elände på sin tid, men historiskt sett var han ett patetiskt misslyckande. När han bjöd in Bertrand Russel fick han ett svar. Jag hittade det på förlaget Daidalos FB-sida. Det är en lärorikt artig och bestämd hållning man skulle kunna bemöta svarta, bruna och röda despotier och rörelser med. 




Inga kommentarer: