onsdag 11 december 2019

Marguerite Duras om alkoholismen



Marguerite Duras visste vad hon talade om när ämnet var alkohol. I Vardagens ting (Interculture, översättning av Katarina Frostenson) samtalar hon sig fram till en text, tillsammans med Jérôme Beaujour.

“Jag har levt ensam med alkoholen hela somrar” inleder hon det avsnittet med. Och berättar att alkoholen “får ensamheten att ljuda och till slut gör den så att man föredrar den framför allt annat.” Hon drack så mycket att hon runt 51 års ålder fick skrumplever. Så levde hon vit i tio år. För att kunna sluta röka var hon tvingad att gå tillbaka till alkoholen. “Så fort jag började dricka blev jag alkoholist. Jag drack omedelbart som en alkoholist. Jag gick om alla andra. Jag började dricka på kvällen, sedan drack jag mitt på dagen, sedan på morgonen, och sedan började jag dricka på natten. En gång per natt och sedan varannan timma.”

Hon berättar varför hon aldrig provat på andra droger (bortsett från Aspirin) och menar att alkoholmissbrukarna, också “rännstensalkisen“, är intellektuella människor. “Alkoholen får en att tala” säger hon. “Det är andligheten driven till logikens vanvett, det är förnuftet drivet till vansinnets gräns som försöker förstå meningen med detta samhälle, meningen med detta Orättvisans Rike - och som alltid slutar med samma förtvivlan. Ett fyllo kan vara vulgärt, men är sällan oanständigt.”

Men det är ingen tröst hon finner i alkoholen. Däremot menar hon att alkoholen “har uppfunnits för att uthärda universums tomhet”.

Alkoholens frestelse är det farligaste som finns för en alkoholist. Redan bilden av en flaska vin kan återuppväcka drickandet. Duras säger att hon börjar en ny drickande period av ett enda glas vin. Och hon vet vilken drivkraften är: “Dö på något sätt, varje dag…”

Inga kommentarer: