söndag 8 december 2019

Olga Tokarczuks och Søren Ulrik Thomsens tankar om tidens melodier

Foto: Astrid Nydahl

Det kommer att finnas många tillfällen att gå tillbaka till Olga Tokarczuks Nobelföreläsning. Jag gör det nu för andra gången:
I dag har detta vävande nått en omfattning av gigantiska mått – genom internet kan nästan alla delta i processen, ansvarsfullt eller oansvarigt, kärleksfullt eller hatiskt, med goda eller onda syften, på liv eller död. När den berättelsen förändras – förändras världen. I så måtto är världen skapad av ord.
Vad vi tänker om världen och – kanske viktigast – hur vi berättar om den, har alltså en enorm betydelse. Något som händer men inte omsätts i ord, upphör att existera och dör.
Jag uppskattar särskilt hennes upptagenhet av ordens och språkets förändring i den process som internet lagt grunden till.

I Danmark har de också en akademi. Det danske akademi höll den 29 november en årsfest där sekreteraren SørenUlrik Thomsen talade. Han sa bland annat på tal om de närmast inkvisitoriska anspråken på en konst och litteratur där allt "oanständigt" rensats bort, vilket ju blivit en av metoo-rörelsens effekter:
Hvis man af hensyn til de unge skal luge de sexistiske passager ud af kunsten, hvad så med volden og de måder at behandle og tiltale hinanden på, hvormed man markerede social beherskelse og underkastelse i feudalismens og de tidligere klassesamfunds tid? Skal Joseph Conrads Mørkets hjerte redigeres, så ingen læser får den idé at hugge sine medmenneskers hoveder af og anbringe dem på pæle rundt om sin bolig?
 Hans ord här är centrala. En sådan syn på kulturen är i alla avseenden totalitär och leder oss ner i avgrunden. Thomsen vet vad han talar om, och det han säger om fördumningen äger i högsta grad sin giltighet här hemma. Blir vi förolämpade av de döda är det riktigt illa. Hur ska framtiden formas av sådan människor, på papper eller på nätet?
Nutiden bliver ikke bedre af, at vi forsøger at ændre og belyve fortiden, men vi bliver dummere, hvis vi ikke vil kende den. Og hvis vi kun vil spejle os i vor egen tids normer, kommer vi til at leve i det, som T.S. Eliot kaldte »provinsialisme i tid«, et intellektuelt safe space, som samtidig med at det skærmer os imod at blive fornærmet af de døde, forhindrer os i at blive beriget af dem, og dermed i hvert fald ikke flytter hverken os selv eller verden nye og bedre steder hen.

Inga kommentarer: