Snart ett nytt år - en sammanfattning av det sönderslitna, gamla

Foto: Astrid Nydahl

Så är snart ett år till ända och vi stiger in i 2020. Det gångna året blev dramatiskt och förändrande både på det privata och det politiska planet. Jag bestämde mig för att lämna de sista sociala sammanhangen. Att vara utanför är det bästa för mig. Det skapar färre konflikter, mindre huvudvärk och ångest, samt inte minst ett lugnare och tystare tempo. Sociala sammanhang som har med familjen att göra deltar jag ytterst begränsat i.

Bokskrivande eller inte

Sedan hösten 2018 i Manchester och Liverpool har jag försökt spinna vidare på skrivandet. Den boken, Från All My Loving till Allahu Akbar, blev ett försäljnings- och recensionsfiasko, men jag har mig själv att skylla för det. Materialet blev i alla fall tryckt, och tillsammans med Black Country 2012 fick jag skrivit det jag ansåg behövdes. Men det är slut i och med detta. Det som slutar i en återvändsgränd måste man ha förstånd att lämna.

Under hösten 2019 har jag skrivit på annat. Huruvida det kan bli något under 2020 är både en praktisk och en ekonomisk fråga.

Vid vatten

Bäst har jag det gångna året haft det vid vattnen. Sommaren blev en intensiv närvaro i gamla Vikingasamhället Ivetofta, vid Ivösjön norr om Bromölla, som har namnen Yvetot i Frankrike (därför att vikingarna tog med sig namnet härifrån till Normandie). Jag har kunnat vila i tomhet och läsning, i små rundvandringar och utblickar. Men allra bäst har det trots allt varit på Landön, Tosteberga hamn och Olseröd.

Familjärt

Att stänga av också de flesta familjemiddagar har hjälpt mig reflektera över varför jag helst är ensam eller i ytterst små sällskap. Det finns konkreta, psykiska skäl till det. Eftersom jag helt givit upp försöken att förklara sådant för människor bryr jag mig allt mindre. Det finns oändliga mängder upplysning om allt från depressioner och ångest, till misofoni och annat man inte ens behöver sätta namn på.

Det blev tillökning då min guddotter och hennes man fick sitt första barn. Att se en ny människa ligga sovande i famnen hos någon väcker alltid starka känslor inom oss. Också inom mig.

Jag skriver aldrig om det eländiga pensionssystemet som givit mig en extremt låg pension. Utan en liten tilläggspension från Författarfonden hade det inte gått. Men nog slår det mig ibland att det ser ut som det gör. Tack och lov finns det en annan människa med bättre pension, som gör det möjligt för oss att dagligen ta oss ut med bilen. Vi bor dessutom på extremt goda villkor i ett stort hus, tack vare ägarnas generösa inställning.

Utvecklingen i Sverige och Europa

Vad händer under 2020 med Sverige och Europa? Behöver man vara spågumma för att utveckla svaret på den frågan? Nej, det tror jag inte. Parallellt med islamismen och den grova kriminaliteten ser vi hur ett välfärdsbygge monteras ner, sektor för sektor, bit för bit. Det är en utveckling vars rätta namn är avveckling. Kanske var det årets sista mord med kopplingar till gängen i Malmö som ägde rum i London den 26 december. Mannen som sköts till döds är nära vän med en av Malmömaffians starka män, för övrigt make till dödsskjutna Karolina Hakim.

Inbördeskriget – det europeiska

2019 blev året då kriminologer kom resande till Sverige för att studera bombernas och skjutningarnas vardag. Få av dem tycktes förstå varför just vårt land ser ut som det gör. Jag vet att ni läsare förstår bättre än så. Och jag skulle inte sätta någon ära i att tiga om det som politikerklassen gör med vårt land.

Nobelpriset i litteratur

Naturligtvis delade jag min son Mikael Nydahls glädje över att Olga Tokarczuk fick 2018 års Nobelpris. Han har slitit i nästan tjugo år med hennes författarskap. Den gångna hösten hade han redan beslutat lägga ner sitt förlag, så det passade mycket bra att Bonniers tog över henne. För Mikael blev det också ett erkännande av den höga kvalitet hans förlag hela tiden stått för. Det mesta av prisets offentliga liv var positivt, både i form av många nya läsare och en stor uppmärksamhet på Polens litteratur.

Att den korrupta och nedsolkade Svenska Akademien skulle förknippas med henne blev för mig en faktor som gjorde glädjen mindre. Den sorglustiga församlingen har jag bestämt mig för att aldrig mer lyssna till. Läsningen av Matilda Gustafssons bok Klubben blev sista spiken i kistan. Med henne är en ny seriös journalist född.

Brexit

Ja, vad vet vi om Brexit som vi inte visste vid årets start? Nu är den genomröstad i det brittiska underhuset och om regeringen får som den vill lämnar man EU den siste januari. Jag tror det när jag ser det.

Den viktigaste litteraturen

Den litteratur jag tog till mig under året var bara i några viktiga undantagsfall svensk. Jag har framfört allt vänt mig till klassiker som Montaigne, Tocqueville och Platon, men också till några av ”mina” viktigaste författare, som Kertész och Cioran.

En svensk bok, som kom i höstas, och som jag bedömer som en av de viktigaste är Peter Handbergs Världens yttersta platser. Judiska spår. Men också Lars Åbergs All Inclusive och Patrik Svenssons Ålevangeliet är viktiga. Lennart Bengtssons Vad händer med klimatet ska man absolut läsa om man inte låter sig dras med av den globala hysterin.  

Rūta Vanagaitė och Efraim Zuroffs Vårt folk har en särskilt plats i hyllan. Jag skrev om den redan i januari. Boken har underrubriken En resa genom den litauiska förintelsen. Det är något av det mest kontroversiella man kan tänka sig. Boken bryter igenom alla lögner och bortförklaringar och visar – konkret och gripande – med vilken entusiasm litauerna själva mördade landets judar långt innan Hitlers ockupationsstyrkor anlänt. Så bedrövlig kan den mänskliga varelsen bete sig, just därför tycker jag det är en viktig bok att påminna om. Judehatets renässans i såväl Sverige som andra europeiska länder har förklaringar de flesta inte vill höra talas om. Därför skriver – och läser – jag ofta om den importerade, profetstyrda antisemitism som härjar i stort som smått. 

Årets sista bok

Strax före jul fick jag en bok jag fortsätter läsa in i nyårshelgen. Den har ett något kryptiskt namn, Ljuset som försvann. En vidräkning med imitationens epok. Författarna är Ivan Krastev och Stephen Holmes. Daidalos utger. Bokens innehåll är däremot inte ett dugg kryptiskt. Jag har inte tidigare läst en bok om den europeiska förändringen  och "utvecklingen" sedan 1989, som så glasklart analyserar de olika tendenserna, regimerna och ideologierna. Jag återkommer förstås med recension en bit in på det nya året.

Den viktigaste musiken och filmen

Musik lyssnar jag väldigt sällan på numera. Men det fanns några inspelningar jag ville ha. En man jag följt sedan jag var 15 år är Leonard Cohen. Hans postuma Thanks for the dance kom nu mot slutet av året och den betyder mycket för mig. Annars har jag denna höst några få gånger lyssnat till vacker körmusik. Men undantagen är det jag då och då lägger i bloggen. Musik som Djelem Djelem - Barcelona Gipsy Klezmer Orchestra kan få mig att känna glädje. Jag unnar mig sådant ibland. Men det jag lyssnat mest till under året är regnen, vindarna och den oöverträffade tystnaden. 

 

På den klassiska musikens konto skriver jag gång på gång in Brahms och Bach. Men jag har vid flera tillfällen lyssnat till Cecilia Bartolis meditativt starka inspelning med Sixtinska kapellets kör i Sixtinska Kapellet: Veni Domine.

Film ser jag desto mer. Att se film är inte bara att tränga in i och bli en del av en berättelse, det är – låt oss erkänna det – också en stunds flykt och frihet. Jag föredrar europeisk film. Oavsett om den kommer från England eller från filmnationer som Tyskland, Frankrike eller Italien är den välkommen. Man måste bara ha fingertoppskänsla och en smula kunskap om regissörer och skådespelare för att inte hamna i det träsk som kallas ”underhållning”. 

Tre fantastiska engelska filmer blev det under året, tack vare tips från läsare. Särskilt minnesvärt ter sig där Of Time and the City av Terence Davies. 

De döda

Under året lämnade några viktiga personer oss. Les Murray, Sara Danius, Sven Lindqvist, Urban Andersson, Anders Ehnmark och György Konrád lämnade både världen och skrivandet. Tack och lov finns deras böcker kvar. Vila i frid.

Det nya året

Jag går in i det nya året med en känsla av uppgivenhet. Men jag vill ha sagt att ni läsare är en källa till glädje – och kunskap! – för mig. Utan er hade jag kanske inte orkat varje dag. Just därför vill jag att bloggen ska vara den dagliga kultursida jag lovade för många år sedan. En blogg som uppdateras ibland är egentligen ingen blogg. Det är den dagliga kontakten och dialogen som skänker energi.

Sist men inte minst vill jag rikta ett speciellt tack till de läsare som bistod mig under året, först när datorna havererade och sedan när jag behövde sponsorer till bokutgivningen. Ni vet själva vilka ni är, oavsett om ni finns i Smålands mörka skogar, landets stora städer och små byar, eller rent av utanför Sverige, så därför nämner jag inga namn här. Stort och ödmjukt tack till er alla!