lördag 14 december 2019

Wava Stürmer: Dikter – Poezi (översättning till albanska av Muharrem Miftari i samarbete med Ullmar Qvick)

Foto: Astrid Nydahl


Wava Stürmer är en finlandsvensk poet bosatt i Jakobstad. Muharrem Miftari är född i Mitrovica, Kosova men sedan 1995 bosatt i Finland, nu i Esbo. Den bok jag nu läser, Dikter – Poezi, är frukten av deras samarbete, alltså en tvåspråkig utgåva.

Wava Stürmers bakgrund är spännande. Hon föddes 1929 i Boma, Belgiska Kongo, nuvarande Kongo-Kinshasa. Lyrikdebuten kom redan 1955 med samlingen Bevingad vardag. Sedan dess har hon publicerat ett drygt tjugotal diktdamlingar och romaner. Hon är också verksam som sångtextförfattare och dramatiker.

Miftari kom som flykting från krigets Kosova till Finland, han studerade filologi och litteratur i Pristhina. Den första tiden i Finland bodde han i Jakobstad där han kom i kontakt med österbottniska författare. Han är själv poet och har bl.a. publicerat sig i antologier och skrifter i Finland. På albanska har han utgivit samlingen Ogur për lisin e shenjtë (2000).

Stürmers bok är ett vackert exempel på samarbete över språkgränserna. Förståelse över gränser betraktar hon, med bokens måtto som en företeelse ”Osannolik. Möjlig”. Och det är väl där man alltid måste börja. Att göra det som först ter sig omöjligt visar sig ju alltid gå vägen om det finns en vilja till det. För Stürmer och Miftari är det denna gemensamma vilja som resulterat i den tvåspråkiga boken.

Stürmer skriver en vacker, stram och skenbart enkel poesi. Hon säger i en av dikterna att hon ”skriver för dem som  livet stört/ som vet”. Poetens ”egen bedövande/ brist” är utgångspunkten. En av dikterna fick mig att tänka på de många barndomstexter jag skrev till min Malmöbok:

”I alla tider i varje stad finns ett barn
som är elva år och lever i magiskt land.
Längtar efter natten för drömmarnas skull
efter morgonen för det som ska hända.
Ovetande att i morgon är världen en annan
för alltid förändrad
dess fulländning
förstörd för att aldrig mer upprepas.”

Förundrad inför världen – den enkla, den svåra – står Stürmer med frågor och resonemang. Och det kanske bara är en tillfällighet att en av dikterna genast får mig att tänka på Albanien, Örnarnas land. Ur den dikten citerar jag:

”Örnen, hästen och mannen
sammanvuxna som bergen
där stäppen börjar.”

Det finns också en avklarnad ton i hennes dikter, en ton som pekar mot det åldrande och förgängliga och just en sådan dikt tar jag med mig i livet, med tacksamhet:

”Nu vill jag bara
ställa min tillbringare
på bordet.
Inte be någon komma.

Ha dörren öppen.”

Inga kommentarer: