lördag 28 november 2020

Joseph Roth: Judar på vandring (Atlantis, översättning och inledning av Bo Isenberg)



”Han är Guds jude. Han kämpar inte för Palestina. Han hatar sionisten som med hjälp av skrattretande europeiska medel vill upprätta en judendom som inte längre vore någon judendom, eftersom den inte har väntat på Messias och på Guds sinnesförändring, som helt visst kommer. Det ligger i denna dåraktighet lika mycket offervilja som i tapperheten hos de unga chaluzim som bygger Palestina – även om den senare leder till ett mål och den förra till förintelse.”

Orden skrevs för runt hundra år sedan av Joseph Roth i den för första gången till svenska översatta essän Judar på vandring. På ett nästan kusligt sätt griper hans ord direkt in i vår tid. Det som skrevs på 1920-talet fick redan på 1940-talet sitt svar: de som valde den sionistiska vägen fick leva, de som i sin messianska övertygelse stannade slutade som skorstensrök i den gigantiska folkförintelse som nationalsocialismen beslutade och genomförde. Vi har facit. Och vi vet hur denna motsättning blivit en del av Israel/Palestinas öde.

Ändå är det inte motsättningen mellan de politiskt aktiva nationalisterna och de messianska gudsväntarna som är det centrala i Roths bok, även om den kastar en skugga över allt han har att berätta. Det centrala kan istället sägas vara den bild av östjuden som skapades i väst, både bland judar och andra. Exiljuden Roth berättar om östjuden, detta vandrande hot som betraktades som smutsigt, obildat, blottställt och därför oönskat, också i den assimilerade judenheten i länder som Tyskland och Frankrike. 

Han har en förmåga att ställa alla begrepp på huvudet när han visar hur starkt det historiska bandet är mellan väst och öst, och hur han rent faktiskt menar att begreppen är en aning falska, eftersom det som på 1920-talet betecknades som öst, bara tio år tidigare hade varit väst, i och med de nya gränsdragningar som första världskriget orsakat:

”Vem är ’västjude’? Är det han som kan påvisa att hans anfäder var i den lyckliga situationen att de aldrig måste undfly de västeuropeiska respektive tyska pogromerna under medeltiden och senare? Är en jude från Breslau, som under lång tid hette Wroclaw och var en polsk stad, mer västjude än en från Krakau (Kraków) som än idag är polskt? Är han vars far inte längre kan minnas hur det ser ut i Posen (Poznan) eller i Lemberg (Lviv, Lwów) redan en västjude? Nästan alla judar var en gång västjudar, innan de kom till Polen och Ryssland. Och alla judar var en gång ’östjudar’ , innan en del av dem blev västjudiska.”


Nittonhundratalets första halva hade en strategiskt beräknande och ”klok” antisemitism. Genom att spela på klyftan mellan öst och väst kunde man vända västjudarna mot östjudarna för att senare slå till och mörda båda grupperna.

Joseph Roths essä är klok, humoristisk (alldeles oväntat mycket), den är reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. 

Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

I ett senare avsnitt berättar Roth om amerikafararna, ”de modigaste” och de som ”med tungt hjärta” gav avkall ”på sin familj och med lätt hjärta på sitt fädernesland.” Till denna kategori räknar han också alla de som av släktingar i Amerika fick löfte om båtbiljetter och som år efter år fick höra att de ”far till Amerika” men ändå aldrig kom iväg.

Bokens märkligaste kapitel är det sista, som är en lovsång till den unga sovjetstaten. Roth menar att antisemitismen där utrotats, men han är ändå skeptisk till att man ska kunna göra arbetare och bönder av judarna. Skepsisen lyser igenom när han säger att sovjetstaten vill lösa den judiska frågan med en kombination av teoretisk ofelbarhet och ”ädel och ren idealism”. Roth medger i efterordet att judarnas situation i Sovjetunionen ”sannolikt har förändrats”. Därför är det desto viktigare att läsa den inledning till en planerad upplaga 1937, då så mycket hunnit hända i hela Europa, där man nu tydligt ser ”den tarvliga, men begripliga hållningen hos en hotad småborgare”, det är rentav fråga om ”antisemitiska instinkter som rentav Tysklands judar visar när de vill visa sig som ”äkta tyskar”. De som har vett att fly är människor som ”har glömt att vara judar; de börjar så smått lära sig judeexistensen”. 

De vill inte glömma sin tyskhet och blir därför ”som sniglar, som samtidigt bär två hus på ryggen.”Alldeles mot slutet ställer Roth en uppfordrande fråga till det Europa som anser det vara en plikt att sprida ”europeisk-kristen moral” till jordens alla hörn. ”Varför inte i Europa?” frågar han och fortsätter att beklaga att inget europeiskt broderfolk tycks intresserat av att stoppa det som händer i Tyskland. Principen om icke-inblandning medförde att Hitlers regim kunde iscensätta det största och mest effektiva folkmordet någonsin. Den pessimism som Roth visar mot slutet av sin essä skulle visa sig alltför försiktig.

chaluzim(chalutzim) = en person som reste till dåtidens Palestina och dagens Israel för att plantera träd eller bosätta sig för att gagna landets utveckling.

Bruno Schulz en tom, sorgsen lördag

 

 
Alltsedan första svenska översättningen, Kanelbutikerna, som utkom 1983 har Bruno Schulz (1892-1942) funnits i mitt bibliotek. Nästa bok var Sanatoriet Timglaset som kom 1987, båda dessa i översättning från polskan av Johan Malm. Den senaste utgåvan är Brev, essäer, noveller i urval, översättning och med förord av Emi-Simone Zavall, utgiven av Glänta produktion i en mycket vacker och illustrerad volym 2016.  
 

Jag har förstås fäst mig vid många olika aspekter av författarens liv och verk. Just i Gläntas utgåva stannar jag upp vid en livslång problematik för mig själv och funderar mycket på vad som sägs om den. I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:

"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."
Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande. 



Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar "musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska, maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.

Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker. Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.

Brevet citeras från Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller som har översatts till svenska av Emi-Simone Zawall. På Zawalls Facebook-sida kan man läsa intressanta saker om Schulz:

fredag 27 november 2020

Ulf Bergqvist begravd

Skärmdump.
 

Jag har just varit med på Ulf Bergqvists begravning i Katarina kyrka i Stockholm. Liksom de flesta andra fick jag följa den digitalt. Det blev en vacker gudstjänst med poesi av Ulf själv (Monterverdi), svenska psalmer, bland annat Härlig är jorden, samt klassiska fadon Barco Negro (Den svarta båten - för textöversättningar klicka här) med vår gemensamma vän Joana Amendoeira (som var här hemma hos oss 2008 efter konserten, och som varit tillsammans med Ulf vid många tillfällen, också hemma hos honom), och Carminho med Escrevi teu nome no vento (Jag skrev ditt namn i vinden)

Tack Ulf för allt du gjort för fadon, tack för vårt goda samarbete med boken Lissabon - Miljöer, människor, musik.

Tack Krister Renard för allt du gjort för och tillsammans med Ulf på fadoställena i Lissabon, tack för att du håller ställningarna i ditt älskade Lisboa. 

Vila i frid Ulf. 

 

***

 

Här min tidigare minnesord om Ulf:

Vår främste kännare av den portugisiska fado-musiken, Ulf Bergqvist, är död. Han hittades i sin lägenhet. Han blev drygt 70 år gammal. Jag fick dödsbudet natten till idag av Krister Renard i Lissabon. Ulfs fado- och kulturblogg finns kvar, den är en rik källa till kunskap. Ulf föddes 1949 och har arbetat som frilansande förlagsredaktör. Han har medverkat i ett stort antal läroböcker i svenska och geografi, men också utgivit egna diktsamlingar. Hans musikartiklar har handlat om såväl jazz som klassiskt, t.ex. Brahms, Purcell och Monteverdi. Under många år i Sveriges Radio P2 gjorde han bland annat Opp, Amaryllis, samt ett hundratal nattprogram. Han var en mångårig medarbetare i musikmagasinet Lira, där han skrev om fado-skivor.

Ulf och jag gjorde gemensamt boken Lissabon. Miljöer, människor, musik 2008 och det var en stor glädje att få arbeta tillsammans med honom. Idag finns han i mina tankar. Krister Renard var en av flera medverkande i boken

Här skriver jag om hans bok Fado. En vägvisare till musiken och musikerna, som utkom 2013. Det är en lysande introduktion till musiken och livet i fadons värld. Jag skrev i min recension bland annat detta:

Det som började i rännstenen och fick sin självklara boning i fadohusen kunde sedan, inte minst med renässansen på 1980- och 1990-talen bli en del av en internationell konsertkultur. Ulf Bergqvist är en människa som gärna framställer saker metodiskt och överskådligt. Därför är det också alldeles logiskt att han på ett par ställen i boken gör katalogtexter av sina kunskaper. Det gäller både i förteckningen av viktiga termer och begrepp i fadon, samt om musikerna och den tillgängliga litteraturen och fadon på cd och dvd.

 

 

onsdag 25 november 2020

Line Papin: Det tredje kriget (Elisabeth Grates bokförlag. Översättning av Maria Björkman)

 


Så som man en gång lämnat födelseplatsen måste man kanske återkomma till den, för att försonas med sitt öde. För att återfinna det liv som gör anspråk på att få existera. Så tänker jag när jag läst Line Papins gripande, starkt självbiografiska roman Det tredje kriget.

 

En bok om en vietnamesisk flicka, född i Hanoi, kanske måste handla om krig. För mig är de två orden ofta ett: Vietnamkriget. Men vi vet att det fanns flera sådana, skoningslösa och mycket grymma krig. Först det krig Frankrike som kolonialmakt förde i Vietnam. Sedan det krig de lämnade vidare till USA och som kom att bli synonymt med napalm och avlövningskampanjer. Och inte att förglömma: det krig Vietnam förde i grannlandet Kambodja. När USA lämnade Vietnam innebar det inte endast att nord och syd kunde försonas och landet enas, det innebar också att andra motsättningar och mordiska konflikter blottlades.

 

Jag behöver inte läsa länge förrän jag förstår att bokens flicka och författare lever i ett tredje krig. Det är, säger hon, ett inbördeskrig ty det utspelar sig i hennes egen kropp. Hon har förvisso en vietnamesisk mamma, men pappan är fransman bosatt i Hanoi. Hon föds 1995. Tio år gammal kommer hon med föräldrarna till Frankrike.

 

Romanen berättar inte bara om henne själv utan också om hennes två systrar och förfäderna. Familjen blir som en bild av många vietnamesers öde. En syster kommer att leva i Polen. De strider som dessa tre generationers kvinnor gått igenom ger hon tre namn: kriget, exilen, sjukdomen. Författarens mormor Ba är i hög grad romanens själva fundament, liksom hennes dotter som ska komma att bli hennes mamma. Det föll bomber över Vietnam. I Line Papin faller sedan bomberna inombords. Med anorexin längtar hela hennes väsen efter döden. Förintelsen finns fysiskt inskriven i vardagen.

 

Det handlar mycket om den döda kroppens ben och romanens originaltitel har också med flickors ben att göra. När kroppens kött är förmultnat samlas kroppens ben i urnor, berättar Papin om traditionen att ta hand om sina döda. Hennes egen sjukdom leder också till köttets förtynande. Till slut ligger hela skelettet direkt mot hudens tunna skydd.

 

Det är en skakande och mycket personlig roman, Papins tredje bok sedan debuten. Den både börjar och slutar i Hanoi, och därför tänker jag att slutkapitlets korta text verkligen sluter cirkeln. Vägen till liv och hälsa måste också ha denna rent fysiska förflyttning för att kunna slutföras. Line Papin har ett synnerligen vackert språk som verktyg och för att vara skriven av en så pass ung människa är romanen imponerande. Jag önskar den många läsare, män som kvinnor, oavsett geografisk bakgrund. Hemlöshetskänslan och anorexin känner inga mänskliga gränser. Den är lika skoningslös var och när den än slår till.

 

Line Papin. Foto från förlaget

 

tisdag 24 november 2020

ESSÄ nr 7. Döda ord

 



 

     

Tidskriften ESSÄ är en ung publikation, grundad 2017 och utgiven av Emi-Simone Zawall. Tanken, den bärande i varje nummer, är att en grupp författare och essäister ska kommentera en grundtext. De senaste numren har t.ex. gjort det med Kerstin Ekmans Rätten att häda i nr 5, och i nr 6 den omfattande polisrapport som upprättades i samband med poeten Dan Anderssons död på ett hotell i Klarakvarteren i Stockholm 1920.

 

 

Bland de medverkande sedan starten har funnits t.ex. Johan Lundberg, Alexandra Borg, Torbjörn Elensky, Birgitta Lillpers, Lotta Lotass och Göran Greider.

 

I nyutkomna nummer 7, med temat Döda ord, skriver Karin Westin Tikkanen, Jan Berglin, Nils Håkansson och John Swedenmark.

Döda poeters sällskap minns jag som en charmig bagatell på bioduken. Några bagateller hittar man inte i ESSÄ, däremot fyra mycket fascinerande essäer på temat Döda ord. 

 

Karin Westin Tikkanen går i sin essä Orden som inte längre lever till Gustaf Cederschiölds Döda ord – några anteckningar och reflexioner från 1893, kring den märkliga omständigheten att orden levande och död inte kan kompareras, är man död är det meningslöst att tillfoga dödare eller dödast. Det blir utgångspunkten för hennes egen essä om orden:

 

Gustaf Cederschiöld
 

 

”Sättet varpå ord byts ut i språket kan liknas vid en organisk förnyelseprocess. Cederschiöld liknar orden vid cellerna i den mänskliga kroppen; på samma sätt som våra celler byts ut för att lämna plats för nya för att kroppen ska bestå, så måste också orden i språket ersättas med nya, för att hålla språket livskraftigt och starkt.”

 

Jan Berglin gräver i själva marken för sin både roliga och lärorika essä Orden i jorden. Han får med grep, spade och skrivverktyg upp de barndomens ord som varit avgörande för jordens arbetare. Han låter oss stifta bekantskap med mor- och farföräldrar och deras vardag i språket:

 

”’Skot’ sa vi som den självklaraste sak i världen, men var bygd tycks ha haft sin benämning för mängden hö mellan två gubbar, och det kanske bara var vi som sa ’röjor’ och ’gubbar’. Tio mil bort heter det ’krake’ och ’slana’, och ’golv’ istället för ’skot’”.  

 

Så rör vi oss också allt längre ner i dialekternas mylla, de som med bondesamhällets död fått helt andra uttryck, i och med både industrialismen och vårt nuvarande, postindustriella samhälle. Tro nu inte att Berglin stannar i minnenas hö. Han för oss vidare till både Proust och Andres Lokko. 

 

Marcel Proust
 

Efter den magiska stansningen mitt i numret kommer Nils Håkanssons essä Om språknekromantin. Spridda iakttagelser inför en språkpuristisk etik, och John Swedenmarks Lagarna eller livet. Olika synsätt på det svenska språket

 

ESSÄ har förstås inte med detta bevisat eller motiverat sitt existensberättigande, eller ens trott sig behöva göra det. Istället kunde man säga att detta nummer tydligt visar dels på tidskriftens vitalitet, dels på det faktum att den är lika oförutsägbar varje gång. Om en tidskrift ska vara en skrift i tiden, måste det också innebära att den från nuet blickar såväl bakåt - vilket den i högsta grad gör i det här numret - som framåt. All tid angår oss, i alla fall så länge vi befinner oss någonstans i den.

 

Redan formgivningen, som blir det första som slår en när man öppnar kuvertet med ett nytt nummer av ESSÄ, är av sådan kvalitet att den alltid står i samklang med innehållet.

 


Sverige, hur ska man orka?

Foto: Astrid Nydahl
 

Hur är det möjligt att Sverige som nation inte kommer längre? Hur är det möjligt att landets medier dag efter dag "debatterar" och älter det som rullat ur maktens munnar i minst tjugo år?

Ibland kommer det över mig en våldsam känsla av orkeslöshet och uppgivenhet. När jag är sjuk som nu vill det till att kunna uppbåda det minimum av fysisk och psykisk kraft som behövs. Metoden jag föredrar är tystnaden. Då blir inte kultur- och ledarsidorna intressanta längre. De bleknar i det grå lock som ligger över landskap och själ dagligen.


Struntprat att jag lever sörjande,

att minnena förtär mig.

Rätt sällan gästar jag mitt minne

som faktiskt är rent störande.


(Anna Achtmatova: ur I minnets källare, i
översättning av Barbara Lönnqvist)
 

Tydliga motsättningar gör blicken klarare. Allt ligger vidöppet

Hampstead Heath 2015. Foto: Astrid Nydahl
 

Framtiden har inte mycket ljus att erbjuda. Vi står placerade mellan de dödliga ismerna och hoten ökar för varje dag. Människor söker tröst i de slutna tankesystemen och idétraditionerna, hela vägen från nationalsocialism till islamism, och med annat där emellan och bortom. Vi som föddes på 1950-talet levde i villfarelsen att det där låg bakom oss. Det gjorde det inte. Det befann sig möjligen i kortvarig vila. 

Var det folkhemsillusionen som skymde sikten? Det behövdes så lite för att återuppväcka allt det som slumrade. Och i kombination med islamismens etablering och kraftiga tillväxt i Europa skärptes också alla motsättningar. En möjlig fördel med detta är att öppna och tydliga motsättningar gör blicken klarare. Allt ligger vidöppet, blottat och uttalas med klara och tydliga ord. Det vi behöver göra är ju bara att förhålla oss till det. Inte gömma oss, aldrig blunda för innebörden av det totalitära. Inte försöka vara inställsamma eller naiva.


måndag 23 november 2020

Måndag med Ekelund och Ekerwald

Sin text om Vilhelm Ekelund i Motljus inleder Carl-Göran Ekerwald med att återge en tidningsuppgift från 1921, om att Ekelund led av en "inre felaktighet". Det är en stämpel som man väl numera kan bära med viss stolthet. Är det "rätt ställt" har man förvandlats till konsument och karriärmaskin. 

Men Ekerwald är snabb att påpeka att denna "inre felaktighet" gjort att Ekelund "kraftfullare än någon före honom i den svenska litteraturen (Thorild och Strindberg medräknade) hävdar natur och instinkt gentemot av stat och samhälle dikterade tänkesätt."

Ekelund ville inte annat än tillhöra underklassen, fri från social ställning. All ställning, menade han, innebär nämligen förställning. Och, säger Ekerwald, "för de i välfärdskarriären etablerade är uppriktigheten en 'evig olämplighet.'"

Hur länge behöver en människa leva i ett kollektiv för att förstå att han eller hon i sin ensamhet, lidande av en "inre felaktighet", istället är fri att gå? Misstanken kan spira tidigt. När jag i vredesmod lämnade min sista arbetsplats, Bühler & Miag i Malmö där jag var kontorsvaktmästare, bestämde jag mig för att aldrig mer ta en anställning. Oavsett svårigheterna ville jag leva i frihet. Att i den meningen vara underklass stämde så väl överens med mina tidiga barndomsår och den bakgrund jag hade, i familjen, i de sociala sammanhangen. Någon förställning ville jag inte ägna mig åt. Jag var knappt 24 år när jag fattade det beslutet. Jag började frilansa och vid 26 års ålder läste jag in gymnasiekompetensen.

Nu är jag i alla avseenden en missanpassad människa, asocial i både tankar och beteende. När jag om natten läser Carl-Göran Ekerwalds författarskap gör jag det för att lära mig något om ensamvargarna i kulturen. Eller som han skriver själv i Ekelundtexten:
"Han hade ett mycket väl utvecklat sinne för vad som passade sig - inte i förhållande till omgivningen, samhället, tidsandan eller publiken, utan i förhållande till den egna smaken. Eftersom denna smak förbjöd honom anpassning och kryperi måste han söka sig en egen existensform. Därmed blev han utstött. Den som tar glädjen på allvar - dvs. kämpar och lider för att följa 'sin naturs plan' - kan vara säker på att bli utstött av alla som 'vet precis hur man ska vara och hur man ska tänka'. Han sade rent ut att 'naturens plan' eller det mänskligt uppriktiga, det gick på kontrakurs mot 'hela vårt härliga framåtskridande... hela civilisationsförgiftningen.'" Således konsekvent: "Jag söker det som frigör mig, flyr det som förslafvar mig."

söndag 22 november 2020

Les Feuilles Mortes_Yves Montand à l´Olympia

Léo Ferré - Avec le temps

Helg på rygg med kvinnligt sällskap

 Liggande på rygg ska man ha bra sällskap. Just nu har jag Jean Rhys. Det beror i sin tur på Anne-Marie Berglund. I filmväg är det Juliette Binoche och Joanna Kulig, i polska Malgoska Szumowskas märkvärdiga Elle, och radion står tyst hela dagarna eftersom P2 nu också överröstas av skrapningar och knarranden. Vilan och sömnen ligger parallellt och inget annat än detta kan motivera mig.

lördag 21 november 2020

När livet gungar

Först kom frosten, sedan rasade bygget. Foto: Astrid Nydahl

"För mig är texten trygg. När livet gungat har jag hållit fast mig i skrivbordet, som i en räddningsplanka." Nina Burton

När tillvaron, inklusive livet, gungar läser jag en fin intervju med Nina Burton, där jag hittar orden ovan. Sängliggande som jag är kan jag bara rekommendera er att läsa, och då menar jag också hennes böcker, som leder en i både tankar och geografi.

torsdag 19 november 2020

Abdellah Taia: Det långsamma livet (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist & Davy Prieur)



Man skulle kunna säga att romanen om Mounir Rochdi är en tragedi i den islamistiska terrorismens spår. Men det hade varit alldeles för enkelt och endimensionellt.

 

Istället kan man säga att Abdellah Taias roman Det långsamma livet visar vad litteraturen förmår när den sannast möjligt berättar om människan. Mounirs liv är högst konkret men berättas inne i en kupa av drömmar, fantasier och illusioner. Gång på gång under läsningen slår det mig vilken skicklig berättare Taia är, både i sitt sätt att berätta om den arabiske invandrarens villkor i Paris, och i sin gestaltning av den homosexuella mannens inre konflikter.

 

I flera avseenden blir han i sina böcker en manligt homosexuell motsvarighet till Nina Bouraouis lesbiska kvinna. Han är född 1973 i marockanska Rabat och han arabiska föräldrar, hon 1967 i franska Rennes med en algerisk far och en fransk mor, tidvis uppvuxen i Alger, vilket ger dem liknande sociala och politiska referensramar. De båda visar också på hur litteraturens sprängkraft växer dramatiskt när den har en självupplevd bakgrund och erfarenhet som resonansbotten.

 

Med den islamistiska terrorn 2015 i Paris som fond kommer vi in i Mounirs värld. Han lever ensam i sin lägenhet, och ovanpå bor 80-åriga Madame Marty som stör honom med sina ljud. Han uttalar ett hot mot henne och snart knackar polisen på hans dörr. Berättelsens drivkraft uppstår i den homosexuella relation Mounir inleder med en av polismännen, Antoine.

 

I den fördjupande berättelsen får vi lära känna grannkvinnan närmare, inte minst är avsnittet om vad fransmännen gör med hennes syster efter Andra världskriget och den nazityska ockupationens slut. Där visas människans vilja till bestialitet på ett skakande sätt. Också grannkvinnans allt närmare relation till Mounir blir en berättelse om hur skilda, men ändå så lika villkor, kan öppna människor för varandra.

 

Från Bryssel hör Mounirs kusin av sig. Hon vill att han kommer till henne. Det visar sig att också hon är homosexuell, en blott 19 år ung muslimsk kvinna, ansatt av kravet på giftermål.

 

Redan med bokens inledande polisbesök hos Mounir anar man oråd. Där nämns platser och detaljer som kan peka mot ett stort mörker, i såväl individuell som politisk mening. Döden blir ett bekräftande tema. Och bokens titel Det långsamma livet får där sin förklaring.

 

Det blir grannkvinnan som mot romanens slut ställer de avgörande frågorna. Vad är verkliga skeenden, vad är illusioner?

 

Abdellah Taia har ännu en gång skrivit en mästerlig roman.

 

Abdellah Taia. Foto från förlaget.

 

 

Pandemin, hyckleriet och konsekvensbristen

Foto: Astrid Nydahl

“In the face of a deeply individualistic culture, we offer community. Against consumerism, we talk about the things that have value but not a price. Against cynicism, we dare to admire and respect. In the face of fragmenting families, we believe in consecrating relationships.” (Rabbi Jonathan Sachs, avliden vid 72 års ålder, den 7 november i London)

Det finns både på individuell och nationell nivå ett utbrett hyckleri kring pandemin. 

Hyckleriet syns tydligast i bristen på konsekvens. Biograf med stor salong för filmpublik? Åtta personer! Öppna, stora idrottsarenor med möjlighet till stora avstånd? Noll publik! Gymnasieskolor med tjugo elever i varje klassrum? Kör på, det är inga problem! Tunnelbanestationer med stor trängsel och närmast intima avstånd? Kör på! Människor måste få åka till jobb.

Individen lär sig snabbt att leva utifrån detta hyckleri. Vecka ett och två efter nya påbud är det ganska öde i butikerna. Sedan börjar det rinna till igen av konsumtionsskadade individer. Låt oss återkomma om den svarta fredagen och den stundande julklappsorgien. Det kommer att bjudas många tillfällen till sociala och kulturella studier. En faktor det nästan inte yppats ett ord om sedan pandemiutbrottet, är de avgörande skillnaderna i beteende mellan svenskar och Mellanöstern-födda. Vi har sett det här, flera gånger i veckan. Nåde den som påpekar och ber om distans.

 

onsdag 18 november 2020

Khatia Buniatishvili - Live at iTunes Festival 30/09/2014

Katarina Frostenson: F - En färd

 

 

"Jag är i människostaden och inte i landet S, jag är ute ur den trånga stöveln. Igår kväll stod jag med ett par vänner på en bro över Seine, nära porten där vi övervintrade och mötte våren 2018. Månen var över floden. Nere på kajen ljöd musik och det dansades vals, bugg och cha-cha. Lätt och elegant förde sig flera av paren. Härligt!" (F- en färd, sidan 55)

Med anledning av CJ Malmbergs viktiga understreckare i Svenskan idag publicerar jag min recension av F i repris idag.

Om man börjar med bokomslaget och pressbilden på författaren kan man inte ens gissa sig till att detta är en kontroversiell bok. Rakt tvärtom. Författaren Katarina Frostensson utstrålar samma inre lugn som hon alltid gjort. Men nu säger varken bokomslaget eller författarbilden hela sanningen. För att nå den måste man läsa boken. Det har jag nu gjort. Eftersom jag läste den förra, K - Berättelsen, måste jag läsa F - En färd, för att bättre förstå. 

Den nya boken fortsätter berättelsen om vad som hände hennes man Jean-Claude Arnault, efter rättegången om våldtäkterna, och efter det att hans och Frostensons källarklubb Forum fått slå igen för gott (och vid sidan av det också det dramatiska (för-)fall Svenska Akademien genomgick). 

Fördömelserna av boken har varit enstämmiga på de kultursidor som idag blivit den nya metoo-kvinnans domstolar. Någon enstaka man har yttrat sig, men flest är de kvinnorna som dömer och stöter bort. De tycks ha en sak gemensam: oförmågan att läsa Frostenson utan att hela tiden se Arnault i henne. Det blir därmed en form av falskläsning. F - En färd är i första hand Frostensons berättelse om utstötning, ensamhet, bristen på verklig frihet och inte minst känslan av att ha förlorat sin identitet. Därför läser jag den som hennes berättelse, och det faktum att hon är nästan helt lojal med makens märkvärdigt mytomana verklighetsbild skymmer inte läsningen om just de tillstånd hennes förvisning från den svenska litteraturvärlden kommit att innebära.

Jag skulle inte komma på tanken att förringa de svinerier som Arnault gjort sig skyldig till. Jag har förstahands-information om dem. Men jag tillåter mig ändå den hädiska tanken att det ligger något i Frostensons ifrågasättande av bärigheten i anklagelsen om våldtäkt, när kvinnan i fråga kommer tillbaka till förövaren två gånger, varav den ena i Paris tillsammans med sin dotter. 

Vill man få en mer omfattande bild av Arnauds märkvärdiga aktiviteter kan man med fördel läsa Johan Lundbergs nya bok, När postmodernismen kom till Sverige, i del två, där han med kapitlet En man med många talanger och ett tjugotal sidor framåt, visar hur sambanden mellan Forum, Svenska Akademien och kretsen kring Horace Engdahl såg ut.

"Dunklet föder vakan. Natten som dagen. Det genomskinliga tillståndet är inombords. Ingen hinna finns mellan känsla och kropp, tankarna far som kvicksilver. Är det tankar? Ilande celler, utan kopplingar sinsemellan. Kortslutningar. Snabbt, samtidigt, av och an, allt om vartannat. "(F- en färd, sidan 192)

Nå, för mig är alltså F - En färd Katarina Frostensons berättelse, inte Arnaults. Liksom K - Berättelsen är den en vacker, personlig och mycket orolig dagbok från en tid då allt rämnar. 

Vacker är den i kraft av Frostensons språk, personlig är den därför att hon igen vågar och förmår se sig själv i spegeln och orolig just för att hon här, till skillnad från i K - Berättelsen, formulerar sin sorg och bedrövelse över makens sexuella äventyr och otrohet (till honom ska jag här i bloggen återkomma längre fram i vinter).

När vi en dag fått bättre distans till hela katastrofen - och då menar jag Forum och alla dess medverkande, liksom Akademien, dess forna och nuvarande ledamöter, Sara Danius och hennes korta tid som ständig sekreterare och allt för tidiga död - då, men först då, kommer vi att kunna läsa det som skrivits med öppna sinnen och större realism. Då kanske vi också kan skilja på de brottsliga handlingar och de ursäkter och bortförklaringar som hela tiden förekommit. På den punkten har Frostenson gott sällskap av sådana som Horace Engdahl. Att kärleken gjort just henne nästan blind skymmer inte min läsning. Vem av oss har inte någon gång i livet drabbats av den blindheten och den oförmågan att skilja det ena från det andra?

Katarina  Frostenson. Pressbild från Polaris förlag.

tisdag 17 november 2020

Frihetsbegreppet, ofriheten, nyspråket och Hanna Rajs Lara

Foto: Astrid Nydahl


Frihetsbegreppet kan vara en abstraktion. Då kan det användas i syfte att hindra oss från att leva fritt. I vårt eget land är friheten ett sätt att svära sig fri från ansvar. Gör som du själv vill, du är ju en fri människa! Så använd blir friheten den rakaste vägen till ofrihet. Utan känsla för den andre är du dig själv nog.

*

Illusionen av frihet i språket sprider sig. Det anses vara helt i sin ordning (eller okej, som de säger) att pudra munnen med anglicismer. I vår stad har största klädkedjan lagt ner och flyttat till gallerian på fältet. Ett privat gymnasium tar över. Basen för det säger till lokaltidningen att hon ser fram emot uppstarten. Det är språket de ska lära våra tonåriga barnbarn. Se upp för starten, snart kommer den.

*

Får jag bara visa vad Sofia Roberg på Magnus William-Olssons Världen genom språket, skriver om Hanna Rajs Laras kanske unika och tillbakablickande bok, som sätter antisemitismen och minnet av Förintelsen i nytt ljus, Under månen (och påpeka att ni med denna länk kommer till hemsidan där hela texten finns):

Diktjaget är uppspänt mellan dåtid, nutid och framtid – mellan historien, det pågående och tankar om framtiden tillsammans med den älskade. Detta illustreras särskilt i dikten ”Vilken dag” där upprepandet av ”idag” utgör diktens sammanhållande element. ”Idag” byggde diktjaget om köket och tänkte på framtiden, men ”idag” flydde också hennes mormor undan nazisterna. 

De bevarade breven, de flesta från släktingar som fördes bort och mördades, blir till rop och skuggor som hemsöker diktjaget: ”alla dessa rop idag/ skuggor bakom mig idag/ jag har druckit vin idag/ vilken dag va”. Effektfullt slutar dikten med ett citat från den morbror som i koncentrationslägret började skriva en bok innan han mördades: ”denna bok skriver jag när jag bara är elva år/ låt oss alltså börja nu”. 

Det är något med utpekandet – ”denna bok” – och hur det fogas in i dikten som ju gestaltar en upplevelse av historiens närvaro i nuet, som gör att denna bok, Under månen, framstår som Rajs Laras upplockande av en stafettpinne. 

Det svåruthärdliga ”låt oss alltså börja nu” pekar då inte bara mot barnets död i koncentrationslägret utan också mot denna nya början, Rajs Laras författarskap.

Hur vore det med fri sikt? Efter tre månader i ett skogstorp

Jag återfann fri sikt, inte minst vid havet. Foto: Astrid Nydahl

 

Skogen är en fantastisk miljö. Det har jag just blivit påmind om. Men den kan inte vara min boendemiljö.

Jag försökte för snart tjugo år sedan. Hyrde ett torp i Brännhult, precis över den skånska gränsen en bit in i Småland. Tät, mycket mörk skog i alla fyra väderstrecken. Jag drabbades av klaustrofobi, på ett starkare sätt än jag kunde föreställa mig. Det var som att vara omringad av en tät och mycket mörk mur. 

Efter tre månader flydde jag tillbaka hem till Skåne. Två vackra minnen kunde jag ändå ta med mig därifrån: älgkalven som stod på tomten och åt äpplen, skyddad av sin ko, som i sin tur bevakade mig medan jag satt tyst på farstu-trappan och iakttog miraklet. 

Och skrivandet av Politisk geografi, den första som skulle följas av ytterligare två volymer. Jag hade ingen nätförbindelse och ingen mobil. Växlade pappersbrev på det gamla sättet. 

Lyssnade länge om kvällarna på ekorren som bodde ovanför sovrummet. Allt kunde ha slutat i katastrof, men jag fann räddningen i en bilfärd medan den vinterns första snö föll över länsgränsen, Osby och vägen till Kristianstad. Jag återfann fri sikt!


måndag 16 november 2020

Undantagsmänniskans regelverk. Samt något om religionskrig

Foto: Astrid Nydahl

 

Kan man vara en undantagsmänniska med regelverk? Det enda regelverk jag tillåter mig själv, är det som går på tvärs mot rådande ordning. Att inlemma sig själv i konsumismens hetsiga dårskap vore att förråda det enda avgörande undantaget. Ett liv grundat på penningens princip är i grunden nihilism och dödslängtan.

Undantaget är motsatsen till regelverk. Ändå vore ett liv utan den regeln meningslöst. I samma ögonblick jag attraherades av en svart fredag, en julhandel eller en tredje marknadsmekanism skulle jag ha förrått allt det som kunde kallas undantag. 

Risken finns. Men risken är mycket liten, eftersom regeln i själva verket är en livshållning. 

***

I Berlingske skriver Sørine Gotfredsen:

"For hver gang, der sker et blodigt islamistisk angreb i Europa, vokser tendensen. For hver gang vil flere finde det lidt mere naturligt at tale om begrebet religionskrig, hvilket naturligvis gør sig særligt gældende, når kirken rammes, som det senest skete i Nice.

Den kristne kirke må for en fanatisk islamist fremstå som noget af det mest provokerende i den vestlige verden, og selv i denne sekulære europæiske modernitet udgør kirken fortsat ét af samfundets mest værdiladede pulsslag."

Mer skrämmande kan inte nutidsbilden tecknas. Islamismen känner vi. Dess terror, dess hat. Men att de kunde få oss - sekulära, tänkande människor - att tala om religionskrig igen, är något av det värsta som kunde ske. Att islamisterna slår till mot kyrkor och dess präster är ett kusligt steg ner mot avgrunden. Men inte för att vi skulle vilja ett religionskrig, utan för att den kristna kyrkan sedan länge lever och verkar i ett sekulärt Europa. Islams predikanter kan naturligtvis inte förstå det. Hela deras teologi går ut på att det finns en enda sanning och att den kräver lydnad och att varje ifrågasättande ska bestraffas. Så kan jag tänka mig att den verkliga motsättningen ser ut. Islam är inte möjlig att förena med frihet och demokrati, eftersom det är en totalitär lära.


 

I strandskogen och i världen

Strandskogen. Foto: Astrid Nydahl
 

Helgens vistelse i strandskogen var precis så välgörande som jag förväntat mig. Den stora tystnaden som bit för bit, ju närmare vi kom, vändes till havets brus. Det är i alla avseenden en mäktig och storslagen natur. 

Parallellt pågår världens vidrigheter. En dansk folketingsman för socialdemokraterna tar till orda i Berlingske:

Hvad der derimod er dybt beskæmmende er tavsheden fra imamerne i Danmark. De har et særligt ansvar for at stå på den rigtige side af historien nu. Stoppe med at tale med to tunger og vise, om de er moderate, eller i virkeligheden spiller et dobbeltspil, og derfor er det vigtigt, at de kommer på banen. Men det sker ikke.

De har ikke indkaldt til en eneste demonstration til støtte for ytringsfriheden, skrevet debatindlæg eller på anden måde stået frem i offentligheden med en klar opbakning til Frankrig og de vestlige værdier. Hvis nogle terrorister nærmest på ugebasis påberåbte sig, at de handlede på vegne af Socialdemokratiet, hver gang de begik terror, ja, så ville det være helt være helt naturligt, at socialdemokratiske ledere gik ud og fordømte det utvetydigt og i klare vendinger.

Men det gør imamerne ikke, hvilket med al tydelighed beviser, at de såkaldt »moderate imamer« nok mere er noget, der hører til i en fantasifuld svensk multikulturel børnebog, end det er noget, der foregår i virkeligheden.

Imamerne er nemlig tavse, hver gang det handler om at kigge indad, og de er ude af stand til at tænke på andre end dem, der tilhører deres egen menighed. Endnu engang beviser det bare, at når det handler om integration og sammenhængskraften i vores samfund, er imamerne en del af problemet – ikke en del af løsningen.

Strandskogen. Foto: Astrid Nydahl


söndag 15 november 2020

Pedofilerna och mardrömmarna

Foto: Astrid Nydahl
 

Pedofilerna är alltid verksamma. Jag läste för en tid sedan Vanessa Springoras bok Samtycket, en kuslig berättelse om pedofili i den övre litterära Paris-kretsen (min recension finns här). Med alla döttrar och flick-barnbarn vi har är detta den värsta mardrömmen. Om något sådant skulle drabba dem vet i alla fall inte jag hur jag skulle reagera.

Just ikväll börjar SVT sända en dramaserie om ett mord begånget av en pedofil. Det inträffade alldeles i närheten av Sätaröd i Skåne, där min familj levde på den tiden. Vi bodde några byvägar bort ifrån där den mördade och skändade flickan hittades. Det påverkade oss alla djupt. Särskilt minns jag en av mina döttrar som inte vågade gå ut. Hon var lika gammal som den mördade flickan Helén Nilsson, tio år. 

Nu ska vi se serien, av flera skäl, men inte minst för att de inblandade poliserna anser den ytterst trovärdig och välgjord. Jakten på en mördare heter den, och den går på TV1 klockan 21.00 ikväll och är sex avsnitt lång. Finns också på SVT Play.


Islamismens terror - hur hantera den? Exemplet Österrike. Samt upprop för Lars Vilks

Foto: Astrid Nydahl
 

I ingressen till en rätt så anmärkningsvärd nyhetsartikel stod det häromdagen:

 

Personer som dömts för terrorbrott i Österrike kan komma att hållas fängslade på obestämd tid – så länge myndigheterna bedömer att de kan utgöra ett hot. Regeringen vill också förbjuda ”politisk islam” och föra register på imamer.

 

Något liknande hade vi inte sett i Europa. Vår "normalvardag" har pendlat mellan lugn och terror och efter varje attentat har det diskuterats städat i offentligheten. Men vem har egentligen haft styrka och mod att konfrontera islamisterna? Jag läser vidare i nyhetsartikeln:

 

– Om en psykiskt störd brottsling kan hållas inlåst livet ut för att han utgör ett hot så kan en terrorist som utgör ett hot hållas inlåst livet ut, säger Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz vid en presskonferens, enligt flera medier.

 

I de två olika exemplen är det dock två olika bedömningar som myndighetspersoner kommer att behöva göra. En annan fråga är om en sådan lagstiftning är kompatibel med Europakonventionen.

 

I det ”antiterrorpaket” som Kurz går fram med till följd av förra veckans terrorattack i Wien ingår också att dömda personer som avtjänat sitt straff kan hållas under fortsatt övervakning med till exempel fotboja. Det är ett strängt men nödvändigt tilltag för att skydda människor från ”tickande bomber”, som förbundskanslern uttrycker det enligt AFP och Reuters.

 

Och:

 

Regeringens straffrättsreform skulle också öppna för att dra in österrikiska medborgarskap vid terrorbrottsdomar, samt göra det lättare att dra in körkort och vapenlicenser. Moskéer som bedöms sprida terrorpropaganda ska kunna bommas igen snabbare, bland annat genom att det ska föras register över imamer, rapporterar den österrikiska nyhetsbyrån APA.

 

Integrationsminister Susanne Raab, från förbundskanslerns konservativa parti ÖVP, säger att det ska inkluderas ett ”uttryckligt, straffrättsligt förbud av politisk islam i Österrike”. 

 

Nu skulle man kunna gå samma väg som Österrike. Uttryckligt förbud mot politisk islam. Stängning av moskéer som utvecklas till islamistiska centraler, fråntagna medborgarskap. Det borde vara tre effektiva metoder och vägar att gå. Fast i Sverige skulle det aldrig bli verklighet, här fortsätter drömmarnas och verklighetsförnekarnas republik att fungera/ickefungera.

 

Läs här Magnus Ranstorps artikel i Kvartal om den islamistiska terrorn i Paris för fem år sedan. Den kedjan av massakrer får vi inte glömma bort. Den visade vilket barbari som döljer sig bakom alla de vackra fraserna.


***

 

Ur UNT:

 

Frankrike, drabbat av flera terrordåd med islamistiska förtecken, reser sig nu som en man för att försvara den universella yttrandefriheten. En yttrandefrihet som ger alla rätten att få uttrycka avvikande uppfattningar. Utan yttrandefriheten har vi ingen demokrati.  

I Sverige finns inte samma engagemang för det fria ordet och den fria kulturen. Friheten att kritisera och häckla makt och religion är inte lika fri även om den på ett konstitutionellt plan skall vara det. Om det vittnar konstnären Lars Vilks levnadsöde.

Lars Vilks blev känd för allmänheten genom sina skisser över en rondellhund. En av dessa publicerades i dagstidningen Nerikes Allehanda 2007. Bilden fanns med i en krönika på ledarsidan som handlade om yttrandefrihet. Bakgrunden till krönikan var att Vilks Muhammedbilder nekats att vara med i ett flertal utställningar på grund av rädsla för repressalier. 

Detta föranledde 2008 al Qaida att utdela en fatwa, en dödsdom, över Lars Vilks samt en belöning för den som ”slaktar honom som ett lamm”, det vill säga halshugger honom i likhet med den franska läraren Samuel Paty. 

Sedan dess har Vilks överlevt minst fyra mordförsök eller förberedelser av mordförsök. De två svenska medborgare som genom försök till mordbrand försökt mörda Lars Vilks för hans konstnärsgärning har sedan länge redan avtjänat sina straff. Men för Vilks det annorlunda.  

Vilks lever i dag på skyddad adress med livvaktsskydd dygnet runt. När han är på bostadsorten beviljar polisen honom endast ett begränsat antal ”luftningar” per vecka. I praktiken är Vilks i dag internerad och har kommit att avtjäna alla de gärningsmäns straff men på livstid. Straff utan en bortre horisont.  

Vilks nekas av polisen att flytta ihop med sin livskamrat som han haft ett långt distansförhållande med. Polisen motiverar detta med att de inte anser att de någonsin varit ett par i egentlig mening. 

Vilks nekas av polisen de universella mänskliga rättigheter som han en gång ställde sig upp och försvarade. Skulle Vilks bryta mot denna internering menar polisen att han då bryter mot ett avtal. Ett avtal som, så vitt känt, aldrig upprättats mellan parterna. 

Det enda avtal som finns är reglerat i svensk lag. Mellan medborgare och stat. Att Vilks skall kunna åtnjuta fullt skydd för sin rätt att uttrycka kritik mot makt och religion. Ett skydd utan de förbehåll som polisen implementerat och som innebär att Vilks på livstid avtjänar gärningsmännens brott. Gärningsmän som idag går fria.  

Ingen förutom islamister menar att Vilks har begått ett brott. Vilks göms undan för att det är enklast för polisen. Istället för att säkerställa att den som utan grund hotas av våldsmän kan fortsätta sitt liv som alla andra så bestraffas han. Detta underminerar yttrandefriheten.  

Vem vågar utmana, häda eller kritisera ”fel” part om det innebär ett liv på flykt? Ett livslångt straff för att opponera sig mot de som vill begränsa den universella rättighet - som Sverige sagt sig försvara - yttrandefriheten. 

Polismyndigheten är nu svaret skyldiga om varför den i en utomjuridisk process dömt Vilks till livstids internering med restriktioner. 

Detta är en fråga som är långt större än en enskild konstnär.  

Dagens situation där Lars Vilks göms undan, skild från sin livspartner, behöver få ett slut. I Sverige är yttrandefriheten en grundlagsskyddad rättighet som ska upprätthållas av staten. De som utsätts för hot, våld och mordförsök trots att de inte gjort något olagligt ska inte behöva leva på det sätt som Vilks tvingas till. 

Liselott Agerlid, jur kand, Rolf Åbjörnsson Advokat AB
Aron Flam, författare och komiker
Jurij Lederman, konstnärlig ledare Teater Studio Lederman
Edward Nordén, jordbrukare och partistyrelseledamot Medborgerlig Samling
Johan Westerholm, författare och journalist
Rolf Åbjörnsson, advokat