lördag 11 juli 2020

Fel åsikt? Du har ingen talan

Skärmdump DN idag

Gång på gång påminns man. "Denna kommentar har tagits bort" - en pressetisk port som alltid är mycket trång. Varför har de två stora morgontidningarna, och deras likar i Göteborg och Malmö, alls denna kommentarfunktion? Är det bara för syns skull eller är det för att i offentligheten näpsa de läsare som har fel åsikt? Rätt svar på sådana frågor existerar inte, eftersom du inte kan se hur frågan löd.

Patrick & Niko Friesen: Emissary

Lyssna när poeten Patrick Friesen läser till sonen Niko Friesens musik och Ryan Flowers film. Jag fick den här videon från Patrick som lever och verkar i Kanada. Vi har känt varandra i många år och Patrick har bl.a. medverkat i en av mina fado-böcker. Det var länge sedan jag såg och hörde poesi framföras så vackert och subtilt.

fredag 10 juli 2020

Per Helge: Det stora kärlet


Per Helge: Det stora kärlet. Berättelse om en släkts livsfärder i Småland och Nordamerika (Stadsmuseet Näktergalen, Vimmerby)

”En färd är varje människa” (Petter Bergman)
 
Vad skiljer eller förenar de människor som idag, vid Nordafrikas kust eller på andra platser ger sig ut över havet för att nå en plats där ett bättre liv kan finnas, å ena sidan, och alla de smålänningar som på 1860-talet fyllde skeppen till Amerika å den andra?
Jag har grubblat mycket på saken under läsningen av Per Helges bok Det stora kärlet. Den berättar om de människor som ”lämnade sin karga socken (Locknevi)” för att resa via ”Vimmerby till Nässjö, Kristiania, Hull och Liverpool” till New York, där de steg i land redan med anpassade och amerikaniserade namn som Johnson, Swansson eller helt nya som Hill, Barton och Harris.

Nå, vad skiljer och vad förenar? Det som förenar är lätt att se: människor flyr fattigdom och/eller krig. De söker frid och fred, de söker ett bättre liv. Ett bättre liv kan vara ett där maten självklart står på bordet varje dag. Det kan också vara drömmen om att resten av livet vara försörjd av en nordisk välfärdsstat. Just på den sista punkten har flykten skapat oläkbara, gigantiska slitningar, motsättningar och konflikter. 

Det finns en gräns för hur många ett land som Sverige kan ta emot. Och där är det inte enbart eller främst de ekonomiska faktorerna som avgör. Viktigare är de sociala konflikterna, våldet, övergreppen, klanbildningarna och de etniska enklaverna. De undergräver både på kort och lång sikt.

En historiskt avgörande skillnad är att Amerikafararna inte förväntade sig några dukade bord. Det som fanns vid framkomsten var förutsättningen för mycket hårt arbete och skapandet av ett helt nytt liv.

Per Helges bok är en smula unik eftersom han berättar om sin egen släkt. Han reser, ofta och väldigt långt, i USA för att leta rötter och eventuella ättlingar till människor från flyktens tid. Han har deras namn, både från utgångsplatsen där han själv är född och uppvuxen, och han vet var han ska leta. Gripande berättar han om deras livsöden där borta. Det är slit, hårt arbete, nya villkor. Några av berättelserna är särskilt angelägna, som den om John som var farmoderns äldste bror. Han lämnar syskonen i Chicago, tar sig till Canada och blir skogsarbetare femton år efter sin ankomst till Nordamerika. Per Helge ”ser” honom i den lilla orten Cranbrook i British Colombia, Canada. Detta är en trakt, skriver Helge, där det talades ”yxans och sågens tydliga språk”. Cranbrook var ett litet nybyggarsamhälle som grundats av missionärer. 

Johns öde blir sedan signifikativt, och lärorikt. 1916 tar han värvning och reser till Europa och det första världskriget. I en första sammandrabbning med tyskarna vid Somme stupar han. Han dog av granateld. Så fullbordades hans livscirkel; från Småland i Europa till USA och Canada för återresa till Europa, där hans liv ändades.

Per Helge skriver:
”När jag åter betraktar det där fotografiet av John, bland fyrtio andra män på väg ut mot krigets front i Europa, ser jag hans berättelse, skymtvis, den finns i det tunga ansiktet, ja i hela kroppen; den har inga ord, bara en melodi, jag hör den sjunga allt starkare. Var kommer den ifrån? Inifrån; den ljuder i mig som från ett instrument – ja, jag är det instrumentet. Berättelsen sätter den i rörelse; medan jag betraktar bilden, berättar vi, han och jag, och sjunger och ropar mot varandra. Det är en svår sak, att sjunga och bli sjungen av någon. Hade de sången ord, skulle vi i sådana ögonblick kanske sprängas.”
Per Helges bok väcker vid sidan av drömmarna och villkoren nedtecknade i de egna berättelserna - alla så levande och konkret gestaltade -också en rad frågor hos mig. Till exempel förnyar det mina grubblerier kring hur nationer erövrades och urbefolkningar drevs bort eller dödades. I fallet Nordamerika känner vi omständigheterna från otaliga berättelser om dessa grymheter. Vi vet kanske en smula om vad som hände i Sydamerika, Nya Zeeland och Australien.

 Läser man Per Helges bok har man stora möjligheter att ställas inför frågor som leder vidare. Men man läser den förstås först och främst för att lära och förstå utifrån en småländsk utvandrarsläkt.

torsdag 9 juli 2020

John Haines: Om ugglan ropar igen (översättning och efterord av Per Helge)



"Good poems comes from roots, by accident or by determination. And by roots I don´t necessarily mean that the work must grow out of a certain place on the map." (John Haines i Living of the Country)

Vad får en människa att bryta upp från ett förhållandevis bekvämt stadsliv och istället bosätta sig i den verkliga vildmarken? John Haines var tjugo år gammal när han kom till Alaska för att bygga sig en stuga. Han stannade det mesta av sitt liv. Han avled 2011, nästan 87 år gammal.
Hans livsverk kan sägas vara ett poetiskt angrepp på hur den västerländska människan idag lever. Och i en diktsamling – Om ugglan ropar igen, som introducerar Haines på svenska – kan vi hitta spår av det som formade honom, och som därmed kan ge en del av svaret på varför han valde vildmarken.

Per Helge skriver i sitt efterord:
”Utifrån den enkla boplatsen, Mile 68, Richardson, ’den ensligaste adressen i amerikansk litteratur´, formade han sin bild av såväl vår plats i en sträv, skoningslös natur som vår framfart i den livsform vi kallar civilisation. Haines blev en trapper. De händer som mestadels hållit i målarpensel och skulptörmejsel vande sig nu vid att knyta nät och snaror, fälla bytesdjur med gevär och plocka inälvor ur de ännu varma kropparna.”
Man förstår redan utifrån detta korta citat att Haines nya liv skulle forma ett annat medvetande. Människan lever ju inte opåverkad av sin omgivning, sin rent fysiska plats på jorden. Helge igen:
”Gränser, mellan människa och djur, mellan en själv och skogen som värld, börjar upplösas och bli otydliga. Något längesedan bortglömt i vår mänskliga natur, som liknar den urgamla religiösa fruktan och som samtidigt är ett slags försoning, återvänder och kräver sin plats. De dikter Haines nu började skriva fick efterhand alltmer ett genomgående dubbelt perspektiv: det faktiska vidgades, djupnade, kom att gränsa till tidlöshet och myt.”
Det är just den här sortens diktare jag vill umgås med. Inte för att det i sig skulle vara så märkvärdigt att flytta till vildmarken, utan för att den flytten i kombination med skrivandet visar mig att det finns andra vägar, andra tankar, andra former av liv än de slappa, slöa och lata som präglar det postmoderna samhället. Inte vill man som människa bete sig som en fågelunge vars öppna näbb bara säger ”jag vill ha mat, jag vill ha mer mat”? Alltför mycket av vår samtid präglas av det beteendet och jag vantrivs i det. Haines kanske pekar på en människas förmåga att av egen kraft skapa det hon behöver, också när det gäller maten. Men det är poesin som är ärendet nu. Låt mig därför avslutningsvis citera en av bokens dikter, Dikt om det glömda heter den:
"Jag kom till denna plats,/ omogen var jag, och ensam./ Skild från världen/ reste jag ett hus av timmer och mossa,/ kallade det hem,/ satt varma kvällar och/ sjöng för mig själv som en man/ sjunger/ när han vet att ingen finns som lyssnar./ Min sängplats redde jag i skuggan/ under löv och vaknade/ i höstens första snö,/ fylld av tystnad.”
Jag är tacksam för att det finns sådan poesi.

onsdag 8 juli 2020

Per Helge: Folksånger


Det finns inte många svenska poeter som i bok efter bok letar sig ner i det gamla svenska samhället, det fattiga lantlivet med många umbäranden, och detta samhälles mångtusenhövdade resa till Nordamerika där man sades kunna bli både mätt och välbärgad. Men det finns en poet som definitivt gör det, och det är Per Helge. Hans nya bok Folksånger är tematiskt helt ägnad dessa människor och miljöer, liksom den förra, Det stora kärlet. Berättelser om en släkts livsfärder i Småland och Nordamerika (2016). 

Författaren sitter på en gammal vilsten, ”just där vägen delar sig”, han anar där fragmenten till det som ska bli en lång dikt, och avrundar: ”Där ser jag några av oss, uppställda på ett/ eller annat gammalt gruppfoto, nedanför skolans/ trapp,/ med flätor eller snedknäppt kofta, någon med/ en grimas, på en gång småfräck och nervös,/ som fastnat i munvecket till ett stelnat flin” och så fortsätter den dikt som är Sång för dem alla: Ur skuggor, snart nog in i skuggorna igen.

Det är denna konsekventa berättarton som följer boken igenom. Människor föds och växer upp, de lär sig tidigt livets villkor. Men de återfinns i dikterna också som mycket gamla, och kan kallas ”hon på trean” vilket diktens Elsa fick istället för sitt eget namn, när hon var ”nästan slocknad”.
Dikterna tycks förbindas av landsvägen som ”skrevs av fötter” vilket får Helge att konstatera: ”De gamla milstolparna i vägkanten/ känner världsspråk talade av/ fötter”. Så är det förstås. Men när vi vandrar utmed sådana vägar har dessa fötters språk tystnat. Det är som om det postmoderna samhället till varje pris måste tysta dem. Det gamla, vad har vi för glädje av det? Traditionen, vad vill vi med den? Per Helge kan verkligen konsten att göra våra rötter synliga, och då uppstår just respekten för traditionen.
 
Bokens kanske mest gripande svit heter Sången om John från Hällerum: Fälten i Flandern. Vad har dessa svenska fattigbygder med krigets Flandern att göra? Förklaringen gör det både begripligt och konkret. Nitton år gammal anländer Johan till New York, och blir istället, för alltid, John. 
Han fann vägen till Chicago, ”vem vet hur. Dit/ kom de efter,/ en och en, Anna och Emil, två av syskonen./ Kvar därhemma/ Elin, den äldsta, hon som skulle bli min farmor.” När det blir 1916 står John på ett fotografi med andra män. De har frivilligt anmält sig till rekryteringskontoret, i ”den armé som snart ska skeppa er till/ slagfälten och skyttegravarna i Flandern.” En av Per Helges tidiga kunskaper var att John dog i världskriget. Han besöker krigskyrkogården, vallmor blommar varje vår, och han skriver: ”John och jag, sjunger och ropar mot varandra./ Hade den sången ord, skulle en sådan stund vi/ sprängas.” 

Johns historia är grym, den säger något om människans barska villkor. I USA hade han kunnat fortsätta bygga ett liv, men han återvände frivilligt till dårskapens Europa där 1900-talets första, obegripligt stora människoslakt ägde rum.

Men det är sannerligen inte bara skyttegravar och granateld som berättas i Folksånger. Som omslaget skvallrar om – ett grafiskt blad av Lennart Glemme – är det i högsta grad berättelser om ladugårdar. Första dikten i sviten Lagårdens sång börjar: ”Lagården står övergiven/ tigande”. Omedelbart låter poeten befolka den på nytt. Han hör den entoniga musiken, när mjölkens vassa stråle ”träffar spannen rytmiskt” och han konstaterar att frånvaron bara är ett annat namn för ”död och borta”. Ändå är människor från lagården närvarande, ”Jag har ju sett dem, vet att de finns/ Vi möts i mina andetag.” 

Kan man mer respektfullt och driven av kärlek skildra dessa människors liv? Jag tror inte det. Per Helges nya bok rymmer många människors öden, fler än dem jag här har nämnt. Tag och läs om människorna som inte fick uppleva det svenska samhällets folkhem, men var några av alla som byggde det, teg för teg, skörd för skörd, liv för liv.


tisdag 7 juli 2020

Wendell Berry: Konsten att vara här (övers. av Per Helge)



Den här boken har också en historia som gör att jag avstått från att recensera den. Per Helge har översatt och min son har utgivit den på sitt förlag Ariel. Wendell Berrys bok heter Konsten att vara här och har underrubriken Texter från ett annat Amerika 1969-2016. Här finns inte de hippa nattmänniskorna i New York eller de "vackra" människorna i Kalifornien. Denna andra Amerika utspelar sig nämligen i stora delar av resten av detta väldiga land.

Mycket kan sägas om denna märkvärdiga författare, men jag väljer att istället citera en kritikerröst, Pia Bergström. I Aftonbladet skrev hon bland annat detta när boken utkom 2017:
I essän om sina arbetshästar beskriver han levande hur trivsamt det är att arbeta med dem och sedan utfodra dem på kvällen. Man riktigt hör dem rofyllt mumsa på havren. Och han menar på allvar att hästar är bättre i ett mindre jordbruk än traktorer och andra maskiner. Han tar Amishjordbruken som exempel på sådana hållbara, produktiva och välmående jordbruk (...)

Wendell Berrys ”röst” och inflytande i USA jämförs med den ”skogslevande” Henry David Thoreaus. Båda ställer naturens livgivande men sköra system mot industrialismens oansvariga skövlande i jakten på profit, båda värnar om ett enkelt leverne och individuellt självbestämmande. Båda argumenterar för civilt motstånd mot en orättvis statsmakt som historiskt gynnat storföretagen och kapitalägarna – inte de enskilda medborgarna, småbönderna, arbetarna i giftiga gruvor, de små skogs- och markägarna.
Som ung hade Berry en lovande karriär som poet och litteraturlärare vid Stanford men på 60-talet flyttade han med fru och barn tillbaks till Kentucky, till sin födelseort Port Royal där föräldrarna hade en gård som gått från far till son i fem generationer.

Per Helge: Mellan prärien och evigheten


Per Helges amerikanska resa och läsning kan man bekanta sig med i den tänkvärda och inspirerande volymen Mellan prärien och evigheten.

 
Poeten och bonden Wendell Berry finns förstås med i boken

Boken är resultatet av flitig läsning och omfattande bilkörning i USA, från Chicago och västerut. Sammanlagt tusen svenska mil genom landskapen och städerna, med besök hos poeter och släktingar, med tusentals sidor poesi och prosa läst under åren före resandet.

Låt mig säga att det här är en för svenska förhållanden högst märkvärdig bok. I flera avseenden är den det. För det första ger den oss kunskap om författarskap som det verkligen inte hojtas om här i Europa. För det andra fördjupar den sig i många av dessa författares civilisationskritik, deras grundläggande förståelse för vad jorden tål och inte tål. Och för det tredje ger den oss en svensk landsbygdsvinkel på de stora frågorna om hur vi lever och verkar i det postmoderna maskinsamhället.

Allt tar avstamp i Thoreau. Det är en bra utgångspunkt, för i hans Walden hittar vi frågeställningarna som senare generationer ägnat sig åt. Men Per Helge sidobelyser också allt han läser och reser i utifrån det amerikanska begreppet ”nature writing”.

Flera av författarna i boken har Per satt i mina händer. Jag har läst dem och förundrats över hur mycket ”nytt” och ”okänt” det finns i ett USA som vi mest bara ser speglat i de stora krigens och den stora underhållningsindustrins världar.

Här kan man med fördel gå vidare till sådana som Wendell Berry, Ted Kooser, Paul Gruchow, Terry Tempest Williams, Edward Abbey, Barry Lopes, John Haines och många andra. Och så kan man sätta sig i baksätet och resa med författaren i både nya och gamla världar. Jag tycker att det är så sympatiskt att vi här också får oss berättat indianernas historia, så att de europeiska nybyggarna inte framstår som något annat än det de är (och var). Och vid sidan av allt annat är detta ju också en självbiografiskt färgad berättelse om gamla och senare förbindelser mellan de småländska utvandrarmiljöerna och de nya svenskbygderna i Amerika. Det skänker en rik berättelse ännu mer av substans och jordnära relationer till det skrivna. 


måndag 6 juli 2020

Ted Kooser: Det här är alltså Nebraska (övers. Per Helge, Ariel förlag)





Det här är en bok min son utgav på sitt förlag Ariel 2014. Min vän Per Helge har översatt den. Det fanns förstås starka skäl för mig att inte recensera den. Men med anledning av WinterMorning Walks vars första del har text av Ted Kooser, komponerad av Maria Schneider och sjungen av Dawn Upshaw, vill jag uppmärksamma den och jag gör det med Per Helges egna ord (som jag tagit från hans hemsida):
Poeten Ted Kooser, född 1939, bor i en avsides trakt av Nebraska. De närmsta grannarna är enligt honom själv ”coyotes, tvättbjörnar, opossum, grävlingar, ängsmöss, fiskar, grodor och fåglar”. Länge levde han ett relativt anonymt liv som direktör för ett försäkringsbolag, med diktandet vid sidan om, men en period som Poet Laureate of the United States, en form av befattning som Nationalpoet, gjorde honom känd och uppskattad i vida kretsar. Idag är han en av USA:s mest lästa poeter.
Ted Koosers poesi ger en övertygande och detaljskarp bild av ett landsbygds-USA som alltmer monterats ner och urbaniserats. Han har beskrivit vardagens situationer och miljöer och synliggjort dess inre dramatik, inte minst dess människor. Kooser skriver till synes enkelt men med ett siktdjup som i akvareller. Dikter som går rätt in i hjärtat!
Det kändes angeläget att översätta och presentera ett rikligt urval av Ted Koosers poesi, och jag är glad att dikterna nu finns utgivna. Det är en bok jag tycker ovanligt mycket om.
Ted Kooser och Per Helge. Foto: Gunnel Helge.


söndag 5 juli 2020

Erika Bjerström: Klimatkrisens Sverige



Med Erika Bjerströms bok har jag fått en stabilare insikt i det faktum att det finns seriösa och ansvarstagande journalister också i MSM, trots att de arbetar i den strömlinjeformade åsiktsmassa som verkar föredra propaganda och moralpanik. Under sina många år med reporterbakgrund på SVT har hon framstått som just en sådan människa. Mer lyssnande än de flesta. Frågorna hon ställer är konkreta, utan spektakulära inslag av löpsedelstänkande.

Hon har nu utsetts till klimatkorrespondent på SVT. Då borde man ana oråd. Men kanske är det tvärtom. Hon har tagit med sig en djupgående erfarenhet av arbete i Afrika, USA och Bryssel. Hennes bevakningsområde har inte sällan handlat om just miljö- och klimatfrågor. Hon blir definitivt en självständig röst i detta nyhetsflöde, självständig i kraft av sin integritet och kunskap.

Journalistik kan gå snabbt. Allt för snabbt. Men hos Bjerström ser jag det som en stor fördel att boken också hunnit få med corona-pandemin och redan i juni kunnat diskutera hantering och konsekvenser av den för svensk del. Vilka blir lärdomarna? Kan man dra dem också kritiskt utan att stämplas som otillräknelig?

Erika Bjerström är in i minsta detalj förtrogen med sitt Sverige. Hon utgår från sitt eget familjetorp i Bergslagen, där hennes förfäder levt i fem generationer. Men det hindrar henne inte från att förmedla också huvudstadens, kalfjällets, Skånes eller Gotlands särskilda problem. Hon är inte en känslans journalist. Men hon är personlig i framställningen av samtalen med vetenskapsmän, företagsledare och lekmän. Tillsammans med de egna intrycken av förändringarna i skog och mark, i sjöar och hav, ger bokens olika inslag en väl sammanhållen helhetsbild av hur problematiken ser ut just hos oss.

Att hon så tydligt markerade och förnuftigt formulerade kritik mot Greta-massrörelsen och hennes personliga populism, i samband med FN-toppmötet i New York, Climate Action Summit i november 2019, gör att mitt förtroende för henne är välgrundat och stabilt. Hennes farväl till sociala medier i det sammanhang förtjänar att citeras:
”På Twitter anklagas jag, efter 37 år som folkbildande miljöjournalist, vara nazist, klimatförnekare, köpt av oljebolagen. Ovärdigt. Hej då Twitter”.


Egen död. Nádas och den tunna linjen

Vid Levrasjön. Foto: Astrid Nydahl


Varje dag vandrar vi utmed den tunna linje som skiljer oss från dödens schakt. Det blir jag starkt påmind om i Péter Nádas Egen död (i översättning av Ervin Rosenberg

Huvudpersonen är en 51-årig, vältränad, frisk och aktiv yrkesmänniska, på toppen av sin kraft tycker han själv, som plötsligt medan han är på väg med ett korrektur, drabbas av märkliga fenomen: illamående, yrsel, en känsla av att luften tar slut, att han själv inte får någon luft i sig, oavsett om han är inomhus eller utomhus. Om denna huvudperson är identisk med författaren får vi aldrig veta (se not nederst).

Han konstaterar att han alltsedan uppvaknandet den dagen märkt att något var fel, han förstår bara inte vad. Han tycks finnas i en kupa, som betraktar omgivningen som overklig, också när han sitter mitt emot en kvinna som räcker fram ett papper för honom att underteckna. Därifrån rusar han till tandläkaren, och väl ute igen säger han att att han egentligen borde hålla tyst om detta, tills han tycker sig förlora också orden. Allt svindlar för honom och han konstaterar: ”Om anden inte minns blir kroppen obegriplig”.

På Hotel Gellért försöker han komma tillbaka till livet, lyckas beställa in ett glas vin och en soppa. Men också där saknas det luft. Han stirrar på sin tallrik oförmögen att röra den. Till servitören säger han att han mår dåligt och snabbt måste få betala. Just det här avsnittet är berättelsens höjdpunkt, här står allt och väger och Nádas beskriver både de fysiska och de psykiska fenomen som berättaren genomfars av. Också när berättaren banar sig väg med den kropp han kallar ”en blygrå massa”, ut till en taxi och hem, följer man hans kamp mot döden och tror på varje stapplande steg hans berättelse tar.

Från denna punkt börjar berättelsen bokstavligt talat ett nytt kapitel. Mannen befinner sig nu i ambulansen, han tycker det är märkligt att sirenerna är på, för hans skull, ”i det stora hela var min kontakt med de andra bruten.” Resten av berättelsen skildrar de absurda scener som möter en patient på en akutavdelning. Porträtten av sköterskor och läkare är så starka att man ser dem framför sig, inte minst ”den storväxta kvinnan, som fortsatte att mumsa på sin gurka”, hon som senare ska ge upp ett skrik när allt vänder och berättaren återkommer till livet.

Det som tilltalar mig mest med Egen död är att den växlar mellan ett episkt, rakt berättande och en nästan aforistisk kortprosa. Dessa korta stycken, för det mesta bara några rader på en annars vit sida, sammanfattar både ett inre och ett yttre skeende. När berättaren återkommer till livet gör han det ännu en gång via sin mors födelsekanal och så blir metaforerna om liv och död giltiga. Han ser sig själv födas och det som kunnat bli hans död blev istället hans förlossningsavdelning.

Not: Översättaren Ervin Rosenberg tillägger: "Om detta bara så mycket: Nádas skriver om sig själv, det är faktum. Han själv var kliniskt död våren 1993, det vet jag. Jag arbetade då på översättningen av Minnesanteckningarnas bok. Ställde frågor till honom i brev, varje gång jag behövde klara ut något. Han svarade tålmodigt. Plötsligt blev det slut. Långt senare, månader senare, berättade han anledningen till tystnaden: det var döden, den kliniska döden."

Levrasjöns hårda angrepp

Foto: Astrid Nydahl

Levrasjön gick till anfall bakifrån. Inte ens sommarkläderna klarade den kylan och blåsten. Här skulle vi ha njutit stillheten, inte en människa fanns i sikte. Inte ens vi, efter så där tjugo minuter.
Men vackert är det där, året runt. Om man är rätt klädd. 

lördag 4 juli 2020

Dawn Upshaw sjunger Maria Schneiders Winter Morning Walks, poesi av Ted Kooser och Carlos Drummond de Andrade

Winter Morning Walks actually contains two song cycles. The title piece takes its text from the poetry of Ted Kooser. 

In the piece, soprano Dawn Upshaw performs with the Australian Chamber Orchestra, as well as with some musicians who have been associated with the music of Maria Schneider for years, particularly her jazz compositions. She enjoys what these musicians bring to the piece, saying, “Not everything they played is improvised, but if you hear something that makes you smile or gives you a little shiver, chances are it’s coming from their individual creative voices.” 

The other cycle on the album, Carlos Drummond de Andrade Stories uses English translations of the Brazilian poet’s work, for which Schneider says she has a great affinity. Dawn Upshaw performs again, this time with the St. Paul Chamber Orchestra.

Mellan mig och mitt sekel finns en klyfta, en grav...

Foto: Astrid Nydahl


Av Peter H. fick jag Osip Mandelstams Ordet och kulturen (FIB:s lyrikklubb, översättning av Bengt Jangfeldt 1992). Efter att vi hade diskuterat Jangfeldts lysande bok om Joseph Brodsky tyckte Peter att jag borde bekanta mig med Mandelstams essäer. Det är jag tacksam för. Den sista längre essän i boken heter Tidens larm, och i den läser jag:
"Jag vill inte tala om mig själv utan skildra epoken, tidens larm och groning. Mitt minne är fiende till allt privat. Om det var mig det hängde på, skulle jag bara rynka på näsan vid minnet av det förflutna (...) och mellan mig och mitt sekel finns en klyfta, en grav, fylld av den larmande tiden, den plats som är reserverad för familj och familjearkiv."
Mandelstams ord har något uppfordrande över sig. Vad är privat? Vad utmärker klyftan och graven där familjen och familjearkivet finns?

fredag 3 juli 2020

Éric Zemmours öde. Hägrar och hägringar. Sveriges väg och att avstå från MENA-bananköp

Häger på Landön, fredag f.m. Foto: Astrid Nydahl

Ska vi huka oss av åldersskäl? Av nationalitets- eller trosskäl?

Jag var inne i butiken och köpte bananer. Två barn stod och mumsade i sig, alldeles gratis därtill. Jag frågade dem med ett leende om de var goda. Kände MENA-damens svarta blick och såg upp. Hon brände ordlöst hål på mig. Man lär sig aldrig. Varför alls bjuda på leenden när man får hat tillbaka?

I Frankrike hotas Éric Zemmour av höga böter eller fängelse för att han uttryckt de felaktiga åsikterna offentligt. Är jag med i hans fan-club och känner mig kränkt? Alls inte. Men det som sker visar att teorierna om den nya ordningens västvärld är i högsta grad giltiga. Han kallar slöjan för ockupationsarméns uniform. Är det en kontroversiell tanke? För mig är den en logisk slutsats av många års erfarenhet av profetens religion i Europa. Det är alldeles självklart en uniform, precis som andra religiöst motiverade och politiskt praktiserade uniformer varit det genom historien. Mina farföräldrar var Frälsningssoldater, nog minns jag deras uniformer (ack så oskyldiga, när man betänker vad de gjorde för fattiga och hungriga, utan att döda en fluga).

Jag hukar inte av några skäl. När de unga bössen - nej, det händer numera nästan inte alls att det är bonden Olssons pojkar - angriper mig verbalt eller med aggressiva gester tänker jag mycket giftigt. Mina tankar dödar ingen, men förstärker min inre exil. Det finns inga skäl att låtsas vara social reformator eller politisk guru. De har redan vunnit.

Det är bland annat därför som det bra att läsa vad Richard Swartz i Dagens Nyheter skriver i krönikeform:
Innan jag själv som coronapatient hamnade på sjukhus stövlade jag en gång i veckan behandskad till Ica, utrustad med lapp för att ingenting glömma. De unga jag mötte såg mig knappast. Kanske var de kränkta: för sådana som jag måste de göra uppoffringar.
Ibland blängde någon irriterat. Dock var jag då kärnfrisk – alternativet i min ålder vore väl att redan vara död. Som jag såg det var det de unga som borde hålla sig ur vägen, förmodligen redan nersmittade fast utan konsekvenser eller till och med symtom – som därför borde visa hänsyn i stället för att uppfatta mig som störfall.
Störning av vad? Av deras självupptagna värld utan plats för andra?
I så fall en unik historisk rockad av roller: i alla tider har det varit de spetälska som ska hålla sig undan och isoleras, inte de friska. Dessutom de yngre som ska respektera de äldre. Och jag vill bestämt hävda att det utomlands fortfarande är så.


Moraliskt förfall och kulturellt självmord. Enzensberger och Huntington framtagna igen

Foto: Astrid Nydahl


Jag tar fram Civilisationernas kamp igen. Dessa dagar är det hög tid att gå tillbaka till den diskussionen (som Sverige varken då eller nu är moget för). I boken ramlar det ut ett tidningsklipp från februari 2006. Det är från den danska tidningen Information, och i artikeln säger den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger, på tal om islamismens krig mot oss:
”Varför be om ursäkt? Det är möjligt att några kapitulerar, men majoriteten i väst drömmer inte ens om att ge sig. Vi är inte suicidala, skulle jag som författare ge mig? Aldrig i livet.”
Med största respekt för honom vill jag ändå hävda att han hade fel. Inte bara för islamisterna utan också för de senaste hotfulla och destruktiva massrörelserna har vi gett oss. Vi har gett upp. Det just nu mest talande tecknet på det är att vi ber om ursäkt och låter den massiva pöbeln skriva om historien samtidigt som den drar fram likt ett pansarregemente. Låter vi dem röja bland symboler och minnesmärken? Självklart gör vi det. Verkliga slavhandlare buntas ihop med historiska vetenskapsmän, forskare och humanister och attackeras eller rivs. När pöbeln börjat sitt segertåg är ingenting längre heligt. Vad ska vi med Dickens och Linné till, vad med Cervantes? Tro inte det stannar vid slavägare. Redan formuleras hatet med att varje vit och varje jude är skyldig, oklart till vad men alltid skyldig!

Nå, vad skriver då Samuel P. Huntington i Civilisationernas kamp?
”Problemet med moraliskt förfall, kulurellt självmord och politisk oenighet i väst är långt större bekymmer än ekonomin och demografin. Bland ofta framhållna exempel på moraliskt förfall finns: ökat asocialt beteende (…). familjens förfall (…) allmän försvagning av 'arbetsmoralen' och uppkomst av en njutningskultur (…) minskad benägenhet att lära sig och ägna sig åt intellektuella aktiviteter…”
Som Michel Onfray bland annat skrev om diktaturens teori:
För att göra språket fattigare måste man använda nya språk och dubbelspråk, förstöra ord, göra språket mer muntligt och avlägsna klassikerna.”
Vi kan utan överdrift slå fast att processen bara har börjat. Men den har tilltagit i fart och den blir allt synligare för varje dag. Vår civilisation påbörjade sitt kulturella självmord för länge sedan och den som tror att det finns metoder – politiska eller andra – att vända utvecklingen ägnar sig åt dagdrömmar. Det kan rentav vara så att man själv fastnat i det nya språket och tolkar skeendet utifrån dess förfalskning. Den njutningskultur Huntington talar om är väletablerad. Mer dunka-dunka på stan och i bostadshusen, det är medicinen mot både studier och tankar. Gärna med någon passande drog, specialsydd av gangsters från andra världsdelar.

torsdag 2 juli 2020

Dårhuset Sverige som blev asiatiska och arabiska klaners bårhus

Det fladdrar i flädern. Foto: Astrid Nydahl

I bruset fångar jag upp en röst som säger: 
"Jag bryr mig inte om att afghanerna hugger ihjäl varandra med kniv eller att araberna skjuter varandra till döds, det rör mig inte ryggen."
Instinktivt vänder jag mig om, tyst men med en blick som säger:
"Det är här, i vårt land, de gör det. Vem har givit dem den rätten? Vem har bjudit in dem för att förvandla Sverige till en arena för klanernas krig?"
Med blicken sänkt, djupt ner i den svarta asfalten, går jag vidare till kliniken. Jag vet att också min lilla stad är svårt härjad av dem. Centrum ligger öde om kvällarna och ger dem fritt svängrum. I de få bostäderna hukar människorna vid tv-apparaterna och tror sig skyddade. Butikerna har flyttat. Galleriorna lockar med corona-kampanjpriser. Sverige har länge nog varit ett dårhus, på sin allt raskare flykt bort från folkhem och tillhörighet. Nu liknar det allt mer ett bårhus.

***

Uppdatering: Jag lade ut denna bloggpost igår kväll 22:06. En halv timme senare blev en "ung man" knivhuggen och svårt skadad i vår stad, enligt lokalbladet. Ibland översköljs jag av hur patetiskt det blir att alls kommentera. Men nu är det sagt, och så får det stå.
 

Diktaturens teori. Michel Onfray om hur vi förstör våra kulturer

Den 9 maj utkom Michel Onfrays bok Théorie de la dictature.

I recensionen publicerad hos Snaphanen finns ett citat ur boken som jag här översatt:
"Hur upprättar man en ny sorts diktatur idag? Det kan identifieras sju sätt att uppnå det:
Förstöra friheten, göra språket fattigare, avveckla sanningen, utplåna historien, förneka naturen, sprida hat och eftersträva ett imperium. Alla dessa faser utgörs av vissa beståndsdelar.
För att förstöra friheten måste man försäkra sig om konstant övervakning, ruinera det personliga livet, undertrycka det privata, fira obligatoriska fester, standarisera åsikterna och hänga ut tankeförbrytarna.
För att göra språket fattigare måste man använda nya språk och dubbelspråk, förstöra ord, göra språket mer muntligt och avlägsna klassikerna.
För att avveckla sanningen måste man fostra människor i ideologi, instrumentalisera pressen, sprida falska nyheter och skapa en påhittad verklighet.
För att avskaffa historien måste man utplåna det förflutna, skriva om historien, hitta på minnen, förstöra böcker och industrialisera litteraturen.
För att förneka naturen måste man förstöra livslusten, organisera den sexuella frustrationen, sanera livet och fortplanta sig medicinskt.
För att sprida hat måste man skapa en fiende, inleda krig, göra kritiskt tänkande till föremål för psykiatri och eliminera den sista mannen.
För att eftersträva ett imperium måste man forma barnen, administrera oppositionen, styra med hjälp av eliter, slavbinda tankeprocessen och kamouflera makten."
PS: Ett förtydligande om översättningen. Jag har gjort den utifrån den norska översättningen hos Snaphanen, som nog dessvärre inte är särskilt bra. Den svenska version du läser här innehåller mer än en kryptisk passage, och det beror alltså på hur den norska ser ut. Ledsen att inte kunna presentera en bättre, men den ger ändå en fingervisning om hur Onfray ser på situationen. 

Efter festen och frossan

Foto: Astrid Nydahl

Nej, det bidde inte en tumme. Det bidde en ros efter festen. Med torsdagen drar jag en lättnadens suck och får agrafferna borttagna på kliniken.

En ny tid av läsning inleds. En rik bukett vilar på läsbordet, bestående av bland annat Erika Bjerströms bok Klimatkrisens Sverige - så förändras vårt land från norr till söder, Stewe Claesons Tiro och Alf Ahlbergs bok från 1949 – Flykten från ensamheten: en socialpsykologisk studie

I väntan på annat räcker den här stapeln ett tag.
 

onsdag 1 juli 2020

Smärta, billiga livsmedel och annat

Foto: Astrid Nydahl

Hur beskriver man post-operativ smärta för andra människor? Själv vet man att den är lika stark som det som skapade den problematiska smärtan. Trots att jag har gallstenen i en burk och en operationsberättelse från kirurgen tvivlar jag ofta på att jag ens varit där.

Men så fick jag en berättelse som gav mig lättnad. En människa opererad ungefär en månad tidigare är idag befriad från just den starka, post-operativa smärtan.

Har man låg pension måste man passa på när tillfället ges. Den danska livsmedelskedjan Netto lägger ner i hela Sverige. Deras butiker har köpts av Coop. Nu ska de byggas om för att öppna i höst i ny dräkt och under det nya namnet. Netto Bromölla hade sin sista dag under tisdagen. Vi tog dit, och trots trängseln gick jag in för att förse mig med basvaror till halva priset. Det var 50% på allt och jag fick med mig råris, konserver, frukt, ost och annat till en sammanlagd kostnad av 250:-

Var jag girig?  Betedde jag mig dumt? Girighet har ingenting med sparsamhet att göra. Däremot kanske dumheten överröstade försiktigheten. 

Fast jag nog gjorde vad jag kunde för att snabbt ta mig ut igen, slog det mig at jag innerst inne nog också är en covidiot.

I Bromölla är vi ofta. Inte minst för att gå på café, serverade utomhus. Eller för att sitta vid Ivöns kant i Ivetofta/Kvarnholmen. Vi har ända sedan pandemins utbrott följt den lilla kommunens tidiga insatser för att stoppa smittspridningen, vilka gett mycket goda resultat.

Det är inte alltid lätt att hantera vardagen under pandemin. Men i grunden måste alltid finnas en insikt om att den pågår, dygnet runt, jorden runt.
 


tisdag 30 juni 2020

Leicester tillbaka i karantän

Skärmdump

Covidiots kallas de i England, alla som festar och reser. I Leicester har de kanske inte gjort just det, men som framgår av siffrorna ovan är smittspridningen väldigt aktiv och omfattande.

Är då Leicester ett undantag? Inte på det stora hela. Den som inbillar sig - ägnar sig åt självbedrägeri - att pandemin är över och att det är fritt fram, borde varje dag studera siffrorna.

Och som det inte vore nog meddelas från Kina om ett nytt virus bland grisarna som kan gå över till människor och bli ännu en pandemi.

Valfri väntan på vad då

Behandlingsrummet, akutmottagningen, CSK Kristianstad. Valfrihet: Klimatsmarta förkläden, Magasinen Mat, Fritidshus och Amelia. Jag vände mig mot andra hållet. Där fanns TLS, i min egen väska. Väntetid 3 timmar. Noggrann undersökning, effektiv, mycket kompetent ung läkare. Alla värden var perfekta, ingen infektion någonstans, några nya operationsförband, och så var det dags åka hem. Min nya bok går bra att beställa idag också. Se här om Skanderbegs ättlingar

måndag 29 juni 2020

Albanien i fyrfärg! På vägen till en bok

Omslagsbild på Skanderbegs ättlingar

Då var det definitivt klart. Min bok om Albanien, Kosova och albanska ämnen utkommer i höst! Den heter Skanderbegs ättlingar. Albaner i Albanien, Kosova och Sverige.

Det har varit en lång väg dit, men bitarna har fallit på plats. 

För första gången på många år blir det ett rejält bildark, 24 helsidor, tryckt i fyrfärg, vilket kommer att göra innehållet betydligt bättre.

Man kan föreställa sig mycket, men kanske inte hur det såg ut på den albanska landsbygden för 45 år sedan, eller de bilfria innerstadsmiljöerna, där tystnaden och cyklarna var allt som fanns av livstecken. 

Beställer du boken nu i sommar kostar den 250:-
Skicka din beställning till thomas.nydahl@gmail.com

Här följer en innehållsförteckning för boken:


Boken blir ungefär 250 sidor

Innehållsförteckning

Förord

Avdelning ett, 1981 - 2007

Utgångspunkten är studentrevolten i Prishtina 1981

Sedan följer några bakgrundstexter publicerade 2001-2007 i Sydsvenskan, Aktuella frågor på ledarsidan och Kristianstadbladet, kultursidan

Tio förlorade år för Albanien

Albaniens kris allt djupare

Låt Kosova bli självständigt

Ny oro väntar i Kosova

Trots allt hopp för Kosovo

Låst läge om Kosovo

Kosovo i limbo

Bildark i fyrfärgstryck, 24 sidor

Avdelning två. Krönikor, personporträtt, litteraturrecensioner, boktexter och annat, 1999-2019.

Flyktingsamtal 1999 i Tingsryd

Prizrenförbundet och den albanska renässansen

Morelle Smith ger vardagsbilder i sin bok Tirana papers

Shannon Woodcock: Life is war, Surviving Dictatorship in Communist Albania

Vladimir Arsenijevic: Mexico. Krigsdagbog

Blir Albanien ett normalt land? 

I Italienska Kalabrien, besök hos arbëreshërna med Göran Börge

Enver Hoxhas nyspråk. Om verklighetsfrämmande klichéer i den kommunistiska propagandan

Afezolli och ”ingenting”, om förnekelse och lögner från guidens håll

James Pettifer och den första riktigt översiktliga boken om gerillan som skulle bidra till en bättre framtid; The Kosova Liberation Army. Underground War to Balkan Insurgency, 1948-2001

Är alla albaner muslimer? Eller är några kristna och finns det några som är mitt emellan de kategorierna?

Sedan förbudet mot religion avskaffades

The Irish Times om Enver Hoxhas ateistiska stat

Påven tar emot en delegation från Albanien, och några kristna albanska arbëreshër

Miranda Vickers och James Pettifer: The Albanian Question: Reshaping the Balkans 

Norman H. Gershman har dokumenterat hur albanerna under Förintelsen och nazitysk ockupation räddade samtliga judar från deportation. Hans bok heter Besa. Muslims who saved jews in world war II

Hur mycket behöver man säga om Kosova när man skriver om en bok med namnet Kriget?

Nusret Pllana: Den serbiska ockupationsmaktens terror mot albanerna. Pllanas bok är en kuslig dokumentation i ord och bild av hur Kosova-albanerna hade det under Belgrads styre

Litteraturen om kommunismen i Albanien

Albaniens Londonambassadör om relationen med judarna, historiskt och nutida

Om albanologen Ullmar Qvick, översättningar och egna verk genom åren

Faslli Haliti: dikten Som då, på albanska och svenska

3 Albanska poeter/ 3 Poetë Shqiptarë. Ismail Kadare/ Frederik Reshpja/ Ali Podrimja

Ismail Kadare, författaren och mannen med en särställning i diktaturens Albanien. Dåtida och senare verk

En modern, ung albansk poet, Alisa Velaj, med de två dikterna Stilleben och På bron

Stephen Schwartz om hur wahhabiterna försöker infiltrera Kosova och Albanien

David Albahari, en ung Kosova-alban bosatt i Sverige, debuterade med romanen Lockbetet

Rizah Sheqiri, född i Kosova men sedan många år bosatt i Sverige, har ett liv som lärare och poet bakom sig. Läs här mina förord till hans böcker Sorgesånger och Ljusets spindel

Avdelning 3, 1970-talet och framåt. Vems land? Mitt och ditt.
39 texter om albanska angelägenheter ur svenskt och albanskt perspektiv

Förteckning över Thomas Nydahls böcker

Tackord

Avdelning fyra: Appendix.

Ullmar Qvick:  The last Crusader – Gjergj Kastrioti Skenderbeu, by Virgil Kule

Thomas Nydahl: Självrannsakan i förhållande till Albanien och kommunismen