fredag 31 januari 2020

Angela Hewitt spelar Bach


Patrick Modiano: Ur den djupaste glömska (översättning av Anna Säflund-Orstadius, Elisabeth Grate Bokförlag)



De är många nu, böckerna jag läst av Patrick Modiano. Det har två skäl, dels att han fick Nobelpriset, och dels men framför allt för att Elisabeth Grate ger ut hans böcker. Detta är den tionde, om jag räknat rätt.

Med Ur den djupaste glömska, så vackert översatt till svenska av Anna Säflund-Orstadius, blir jag påmind om hans magiska och spännande författarskap. För i denna roman, liksom i flera andra, är det en spänning i läsningen, en drivkraft som gör det nästan omöjligt att släcka nattlampan innan boken är utläst.

Huvudpersonen är, liksom Modiano, född 1945. Han drar sig till minnes händelser som ligger trettio år tillbaka i tiden. Slumpen leder honom då till en man och en kvinna som tilltalar honom på Place Saint-Michel, mannen heter Gérard Van Bever, hon får bara heta Jacqueline, ty det är allt hon berättar om sig själv.

Berättaren försörjer sig på att sälja tunga konstböcker. Han följer med dem till deras rum på Quai de la Tournelle. Han drömmer sig tillbaka till denna tid, han går där ett höghus kastade sin skugga framför honom, men bakom lyste fortfarande solen:
”När jag vaknade föreföll mig den period i mitt liv då jag umgåtts med Jacqueline präglad av samma kontrast mellan skugga och ljus. Grådaskiga, vintriga gator men också solen som silar genom persiennernas springor.”
Så är kartan utlagd. Nu vet vi hur berättelsen ska fortgå. Men ändå inte. Vi kan inte ens gissa oss till att den ska leda till en annan europeisk huvudstad. Vi vet ingenting om vem paret egentligen är. Men vi har fått en viktig pusselbit, då Modiano berättar att Jacqueline klistrar frimärken på ett brev som ska skickas till Mallorca.

Jag vill påstå att jag läst en roman om passion och flykt, om förälskelsens starkt bländande ljus och hur en sådan relation upplöses i händelser som senare rent fysiskt förflyttar föremålet för de starka känslorna.

Dessa tre geografiska punkter är förstås romanens viktigaste. Det finns fler människor inblandade, inte minst den man som tycks vara en stalker för Jacqueline. Och i själva tidsförskjutningen inträffar något i Paris som kastar ljus över allt det andra. Det är i den avslutande delen av romanen som ljuset återkommer, i kraft av sina förklaringar och svar.

Kan man annat än känna tacksamhet över att sådan litteratur utges i svensk översättning?

torsdag 30 januari 2020

FREDERICA VON STADE - RUSALKA (MOON SONG)

Framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar

Foto: Astrid Nydahl


Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):
”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma. Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”
Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den:
”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”
Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

***

En historisk händelse blev Lina Ben Mhennis begravning. Kistan bars av kvinnor utan huvudduk, helt i hennes egen sekulära anda.


 

onsdag 29 januari 2020

Franz Liszt: Liebestraum cello and piano


Mord och vanmakt, frihet och kriminalitet

Foto: Astrid Nydahl

Det nya normala är skotten och sprängladdningarna. Efter ett banalt ärende passerade vi platsen på Långebro där det senaste mordet ägde rum. Precis utanför den där närbutiken och frisören som är mellanöstern och inte svensk. Blodet var bortspolat, bredvid butikerna hade polisen ställt sitt mobila kontor, om nu någon mot alla odds skulle våga berätta något.

Det är samtidens Sverige i ett nötskal. Dialogpoliser och mobila kontor.

De krig vi länge förknippade med Malmö, Göteborg och Stockholm - i brist på kunskap om de mindre orterna - pågår nu i hela landet. Det som kallades fridfullt i Kristianstad är sedan länge borta. Här finns det anledning att hålla sig hemma efter mörkrets ankomst.

Ska man alls befinna sig bland människor? Det är en fråga som många uppfattar som provocerande. För mig är den en överlevnadsstrategi, också ett sätt att försöka slippa bli förnedrad. När telefonen ringde från ett Stockholmsnummer var jag tvungen att svara - av högst personliga skäl - och jag fick en röst i örat som sa "Hej, det är Rebecka från ditt mobiltelefonföretag...". Så nära finns skurkarna.

tisdag 28 januari 2020

Spiegel im Spiegel for Cello and Piano (Arvo Pärt)


Identiteten och skrivandet samt några minnesord om Lina Ben Mhenni

Foto: Astrid Nydahl
”Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja för er: jag har en enda identitet: skrivandets (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem är jag annars? Vem skulle kunna veta det.” (Den ungersk-judiske författaren Imre Kertész i En annan, översättning Ervin Rosenberg).

Mihail Sebastian blir arg när de rumänska myndigheterna 1941 (tillfälligt) återkallar beslutet att alla judar ska bära en gul stjärna. Han såg stjärnan som ett unikt tillfälle att äntligen äga en identitet. Nå, jag förstår ironin i det han skriver. Är det inte precis så som Imre Kertész skriver, att våra jag definieras utifrån vad vi gör? Jag har i hela mitt vuxna liv, sedan tjugoårsåldern, också sett mig själv så, jag finns till i skrivandet. Kort uttryckt är jag inte intresserad av att diskutera fler "jag" och "identitet". Hela vår tids postmoderna kulturkretsar älter detta med identitet. Och det är många år sedan allt spårade ur på den fronten.

Att se en svensk nyhetssändning, eller ännu värre, ett svenskt kulturmagasin, är lika plågsamt som att sakta sjunka ner i det vattenkar där man ska drunkna. Det är outhärdligt och ger mycket starka flyktmekanismer. Undantagen finns i litteraturen och filmen, om de inte fötts i denna krets. Jag vågade mig i veckan på att provläsa i en nyutkommen bok, eftersom nätbokhandeln erbjöd det, men jag tror inte att jag någonsin tidigare uppfyllts av ett sådant äckel och förakt. Texterna är som hämtade ur en tonårings hemliga dagböcker. Provläs den, så ska ni se! Är detta litteratur? Ja, då är jag i vanlig ordning jultomten.

***
Lina Ben Mhenni (1983-2020)


Igår nåddes vi av den sorgliga nyheten att Lina Ben Mhenni har avlidit, endast 36 år gammal. Lupus orsakade hennes död. Svensk press uppgav att hon dog igår, men det stämmer inte. På hennes arabiskspråkiga facebook-sida skriver väldigt många RIP och arabiska uttryck för sorg och medkänsla, redan den 23 januari, och dagarna dessförinnan har hon själv, eller någon annan, lagt ut information om Lupus-sjukdomen och njurtransplantationen som gav henne många år i livet.

Hon var en sällsynt modig och begåvad aktivist i Tunisien. Hon skrev en viktig bok, Tunisian Girl, en bloggares berättelse om den arabiska våren. Några ord ur hennes bok kan sammanfatta ett liv som präglades av motstånd och civilkurage, och varför hon ansåg att vår tids journalister inte gör vad de borde:
“Än är inget vunnet (…) Journalisterna skulle kunna göra ett mycket bättre jobb, men det gör de inte, och polisen fortsätter att döda, antalet dödsoffer stiger. Vi måste sätta oss vid våra datorer igen. Jag säger det än en gång: en bloggares uppdrag tar aldrig slut.”

söndag 26 januari 2020

Nostalghia (1983) Andrei Tarkovsky

Johann Sebastian Bach Sviatoslav Richter
The Well-Tempered Clavier

Arabiska våren tio år senare, ett monumentalt misslyckande

Foto: Astrid Nydahl

”Ett årtionde efter den arabiska våren är det mycket svårt att hitta några goda nyheter”, skriver John R. Bradley i The Spectator. Han påpekar att fattigdomen ökat i hela Arabvärlden, och skriver:
” Both internal economic growth and direct foreign investment have declined. Unemployment, especially among the young, has grown. Education standards are falling. There is less press freedom, less freedom of association. A BBC survey last year found that more than half of Arabs want to emigrate. In the countries where autocratic leaders were overthrown — Tunisia, Libya, Egypt and Yemen — there is nostalgia for the pre-revolutionary era.”
Han berättar vidare att det i Egypten talas tyst om upprorsstämningen på Tharirtorget 2011 och att landet idag har den brutalaste repressionen sedan Saddam Husseins Irak. Ändå har Egypten en fungerande regering, till skillnad från Libyen där inbördeskriget rasar, eller Jemen där man genomlider världens just nu värsta svält. Syrien har bara hunnit återhämta sig från ett av de brutalaste inbördeskrigen i historien. Och vidare skriver han:
”Upheaval in Iraq kicked off in October. Already more than 500 protesters are dead and 25,000 are injured. In Lebanon, protesters fed up with democracy are calling for the government’s replacement by a technocratic administration of appointed experts. There are regular elections in Tunisia, still championed as the one success story. But it is the Islamists — experts at mobilising their minority supporters – who win them. Only 45 per cent and 41 per cent of registered voters bothered to cast their ballot in the most recent parliamentary and presidential elections respectively. President Kais Saied was thus elected in a ‘landslide’. He was backed by the Muslim Brotherhood off-shoot Ennahda, which has appointed its notoriously moderate leader Rached Ghannouchi as the new parliamentary speaker.”
Islamismens härskar brutalt i dessa länder. De har spritt vad Bradley kallar hopplöshet och hjälplöshet. I det superrika Saudiarabien då? Ja, så här ser Bradleys analys ut:
”As Saudi Arabia gears up to host the G20 summit later this year, ongoing calls for cultural and economic sanctions over the killing of Muslim Brotherhood operative Jamal Khashoggi — given new impetus by revelations that the crown prince may have hacked Jeff Bezos’s phone — are an abomination.”
Ändå anser han att den nye härskaren Bin Salman är ”the last great Arab hope”, vilket jag har lite svårt att förstå. Men vem kan, handen på hjärtat, helt förstå Arabvärlden?

I Libyen finns det en läxa att lära. I radions P1 kan man börja med reportaget Godhetsprojektet som blev en mardröm, programmet finns här.

"2011 finns ett starkt stöd i opinionen för att Sverige ska delta i Natokampanjen för att skydda civila i Libyen. För första gången på 50 år skickar vi stridsflygplan till en väpnad konflikt. Men Håkan Juholt, som ny ledare för socialdemokraterna, bryter överenskommelsen hans företrädare har träffat med Reinfeldt om att JAS-piloterna även ska få bomba mål på marken. Däremot får de rekognosera bombmål åt Nato.
Ett svenskt Psyopsförband (psykologiska operationer) deltar också i kriget. De sitter på en Natobas på Sicilien och utformar flygblad och radiomeddelanden.
Av kritiker har Nato beskyllts för ”mission-creep”, det vill säga att de tänjde på FN-mandatet att skydda civila och i stället eskalerade ett blodigt inbördeskrig mot Muammar Gaddafis regim. Efter bombkriget lämnade Nato Libyen i ruiner och med enorma mängder vapen i händerna på militanta grupper. Landet kastades ner i en spiral av våld och laglöshet. Idag nio år senare är Libyen en kollapsad stat.

lördag 25 januari 2020

Bill Evans Trio - Emily (Helsinki 1969)


Förnuftet har ingen medborgarrätt

Foto.: Astrid Nydahl


2012 uttalade Imre Kertész i en artikel översatt av Jan Stolpe från franskan (originalet var tryckt i Le Monde, som intervju gjord av Florence Noiville):
"Jag har aldrig varit en engagerad människa. Jag avundas en författare som är sparsam med sina ord. En författare som även i grovt väder styr sin ensamma farkost. När Ungern blev ett fritt och föregivet demokratiskt land låste det in mig i den judiska boxen. Det tog inte notis om vare sig min upplevda erfarenhet eller min litterära produktion. Det har gjort mig oförmögen att utveckla den allra minsta känsla av nationell solidaritet. Det är tråkigt, för det förstärker den gamla fördomen att ”juden” inte intresserar sig för ”ungraren”. Men allt är lurendrejeri i den nuvarande offentliga situationen. Också på det semantiska fältet. Inget ord, ingen formulering har någon verklig innebörd. Förnuftet har ingen medborgarrätt. Det är känslorna, romantiken, sentimentaliteten som härskar ensamma."
Lidandet klär sig alltid i de dräkter makten bestämmer. Från nazitiden fram till ett kommunistiskt Ungern var vägen inte särskilt lång. Efter det kom epoken han kallar "ett fritt och föregivet demokratiskt land". Om man läser Mihail Sebastians dagböcker (i Inger Johanssons översättning) ser man snabbt likheterna. Han skriver från 1935, med ojämna pauser av mättnad och skräck, fram till 1944. Varje dag under kriget blir han påmind om vad som väntar judarna. Pogromerna drar fram, liken räknas. Han håller låg profil i många olika situationer. Mot judehatarna och deras medlöpare hjälper varken Bach eller Beethoven. "Förnuftet har ingen medborgarrätt" skrev Imre Kertész. Lägg orden på minnet.

fredag 24 januari 2020

Martha Argerich och Gábor Takács-Nagy - Beethoven: Pianokonsert Nr. 1


Den 27 januari för 75 år sedan befriades koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau

Det är 75 år sedan nu. Den 27 januari för 75 år sedan befriades koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. 

Få människor lyssnar till den musik som komponerades inne i koncentrations- och dödslägren under nazismen. Ett antal enskilda kompositörer är bekanta, så som Viktor Ullman, Pavel Haas, Hans Krása, Gideon Klein och Karel Berman. Denna italienska kortfilm ger några nya infallsvinklar. 75 år senare. 

torsdag 23 januari 2020

Den skånska våldsvågens nya grepp

Skärmdump
Under torsdagens lilla utflykt fick vi se två bilar som prejats av dubbla polispatruller, på två olika platser. Polisen har nu förstått att de aktivt kan söka upp de multikulturella maffiagrupperna. Under onsdagen fick en av Skånes största jordägare, Carl Piper på Österlen, besök av dessa vidriga brottslingar. Läs om händelsen här. Också en annan Österlen-gård fick påhälsning av dem.

Vad är vårt svar? Ilska, vrede, hat? Ja, absolut. Handlingskraft, motstånd? Inte särskilt troligt. Själv har jag lärt mig att ta skydd. Men det kommer säkert en dag när det inte hjälper. Det hjälpte inte Greve Carl Piper att ha ett sofistikerat säkerhetssystem, det hjälpte inte den andra storgårdsbonden att han var rik och ensam. Precis tvärtom.

Vi räknar de nya offren dagligen. Också här i Kristianstad, där de två senast nerslagna och rånade var 75 respektive 85 år gamla.

Polisen varnar på sin Facebook-sida:

Varning för personer som kommer till gårdar på Österlen!
Ofta avsides belägna gårdar där man kommer med bil och kör in på gårdsplanen.
Personerna som kommer kan uppfattas som aggressiva och envetna i sitt sätt och försöker komma in i bostaden. Senast igår skedde en incident på en gård i Borrby. Liknande händelser har inträffat i Trelleborg och Tomelilla.

Einstein, Rosenberg och Camus

Einsteins kontor strax efter dödsfallet 1955.

Känner mig stum inför bloggen idag. Först och främst vill jag visa er på en understreckare av Ervin Rosenberg, den finns här. Den behandlar, utifrån en bok av Carlo Ossola, ett begrepp vi alla känner, dygderna, och han skriver bland annat:
Den senaste i den långa raden av skrifter som behandlar de stora och små dygderna är en tunn volym med titeln ”Trattato delle piccole virtù” (Marsilio) av Carlo Ossola. Ossola är en grundlärd professor i europeisk litteratur som undervisar på Collège de France i Paris sedan 2000. Han har främst ägnat sig åt italienska poeter och prosaister från Dante till Ungaretti och Calvino, men är lika mycket hemma på fransk litteratur. Han har även skrivit ett förord och noter till C G Bjurströms översättning av Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”. Vad som frapperar läsaren under läsningen, och detta från första raden till den sista, är i hur hög grad de dygder som författaren skriver om i den lilla skriften utmärker boken själv.
Jag har inget eget att bidra med idag, och ger er därför också denna artikel om Albert Camus, publicerad i TLS 2 maj 1958 (klicka på texten för större format):



onsdag 22 januari 2020

I'm With Her - Little Lies


Sorj Chalandon: Faderns yrke (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)



Elisabeth Grate har för vana att introducera omistliga franska författarskap på sitt förlag. Här har hon sett till att ett oerhört viktigt och gripande författarskap finns på svenska, med utgivningen av Sorj Chalandon. Han har en handfull böcker bakom sig, är gammal journalist född i Tunis 1952. För dagstidningen Libération har han bland annat bevakat Libanon, Iran, Irak, Somalia och Afghanistan, nationer som med den stora invandringen blivit högaktuella också för oss i Sverige.

Han har belönats för sina reportage från Nordirland. Som författare måste han befinna sig i samma övre skikt som journalisten. Faderns yrke är något av det mest drabbande jag läst på mycket länge. Titeln låter oss redan den förstå att vi här bekantar oss med ett verk skrivet ur barnets perspektiv. Den lille pojken, Émile, endast tolv år gammal, dras in i faderns sjuka värld av vanföreställningar och lögner. Det spelar nästan ingen roll vad, Émile beundrar honom så som söner brukar göra. Men det ska visa sig att den värld han erbjuder sin son är extrem. Den är sjuk och den är farlig. Den rör sig i avkoloniseringens kölvatten, Algeriet spelar en huvudroll i hans fiktiva värld och ett politikermord finns inskrivet i hans drömda planer. Émile berättar så att man under huden känner spänningen, hotet och galenskapen. Chalandon skriver en prosa som är så raffinerad och skenbart enkel att det inte går att värja sig mot den.

Vill man förstå lite av Frankrike under 1960-talet ska man absolut läsa Chalandons bok. Den är dessutom en gripande och lärorik berättelse om barnets skyddslöshet inför en vuxenvärld som tappat fotfästet helt. Jag läste de 280 sidorna på två kvällar. Det säger något om hur en gripande bok tvingar sin läsare att bara fortsätta

tisdag 21 januari 2020

Joni Mitchell - Coyote (Live at Gordon Lightfoot's Home with Bob Dylan &...


SCHUBERT - Impromptu n°3 (Horowitz)


Om medial häxjakt och fasan på sjukhusen här i Skåne

Ölands södra udde. Foto: Astrid Nydahl

”Samhällets förbättringar tilldrar sig på annat håll.” Författaren Hans Boij
Det finns en mycket angelägen artikel i Svenska Dagbladet om hur en brittisk mediestorm mot Sir Roger Scruton piskades upp. Kursiveringarna är mina. Det är Inger Enkvist som skriver:
Den konservative Scruton fick själv uppleva mediestormar framkallade av personer som ville skada honom. I april 2019 intervjuades han av en ung journalist, George Eaton, i den vänsterinriktade tidskriften The New Statesman. Eaton förvrängde Scrutons yttranden på ett lögnaktigt sätt så att Scruton framstod som homofob, rasist och islamofob. Dessutom fördes Eatons version vidare, utan någon närmare kontroll, av hela den brittiska medievärlden och togs också upp av det konservativa partiet, som avskedade Scruton från en obetald post som rådgivare i arkitekturfrågor.
Eftersom Scruton hade skrivit så mycket, visste alla som var någorlunda belästa i intellektuella frågor att Eatons påståenden var orimliga, men tydligen hade journalister vid de viktigaste brittiska medierna inte läst Scruton och inte heller de ledande personerna i det konservativa partiet. Scruton, som ägnat sitt liv åt att tala om vikten av sanning, fick uppleva att ingen brydde sig om att kontrollera sanningshalten i Eatons påståenden. Att det rörde sig om en förvrängning blev uppenbart, när inspelningen från intervjun senare publicerades.
Den här händelsen är inte så obetydlig som den kan verka. Den avslöjade att det som i Storbritannien kallas ”the chattering classes” inte har någon beläsenhet att tala om och inte heller den elementära instinkten att kontrollera de uppgifter som de baserar sina artiklar och uttalanden på. De låter sig uppenbarligen styras av dagens ideologi utan att reflektera. Händelsen är djupt skrämmande. Kan ett drev av den här typen startas av en okänd journalist mot Storbritanniens mest kände filosof, kan ingen känna sig säker. Tillståndet i Sverige torde inte vara bättre än det i Storbritannien.
Hur står det då till på våra sjukhus? Jag var på Ortopeden igår, det första som mötte mig i entrén var löpsedeln om tillståndet på bland annat just mitt sjukhus, CSK i Kristianstad. Expressen/ Kvp skriver:
Det är allvarliga händelser med dödshot, knivar och vapen och försök att bränna ner hela sjukhuset. 
Caroline Nilsson, verksamhetschef på akutmottagningen på Centralsjukhuset i Kristianstad, tror dessutom att det finns ett stort mörkertal. 
– Jag känner att det har blivit hårdare. Det har alltid hänt saker på akuten, det kommer in patienter som tagit droger och då händer det saker, men nu har hela samhället blivit hårdare med gängbråk och så vidare. Det är klart att vi påverkas av det också. Det har blivit tuffare, säger hon.
Det finns en sak som förvånar mig. Trots de alarmerande nyheterna säger inte akut-chefen Nilsson ett ord om de unga arabiska män som kommer in skjutna eller knivhuggna, och de släktmöten, förlagda till akutens korridorer, som man insisterar på i samma ögonblick den skadade anlänt. Varför tiger hon om det?

måndag 20 januari 2020

Willie Nelson and The Boys - Blue Eyes Crying In the Rain

Willie  Nelson och hans två söner tillsammans. Sonen som sjunger har en röst som är nästan identisk med Willies egen. Lyssna och njut.
 

Korsikansk mansgrupp, A Filetta

Kan det bli vackrare än denna korsikanska grupp, A Filetta

Tack F för lugnande röster!

söndag 19 januari 2020

Tommy Robinson fick Sapphoppriset på Christiansborg i Köpenhamn

Foto: Snaphanen

En glad och stolt Tommy Robinson mottog i lördags Sappho-priset i Köpenhamn. Det utdelas årligen av Trykkefrihedsselskabet på Christiansborg. Snaphanen har en större post om prisutdelningen, och han skriver bland annat:
Tommy Robinson er politikernes og mediernes dårlige samvittighed,  derfor forfølger de ham. Sværere er det såmænd ikke. De er ved at føre os i krig med islam, og vi modsætter os det. Vi vil ikke sendes i krig af de politikere for mange uvidende vælgere stemmer på, men den vil komme uanset, om jeg siger buh eller bæh.
Krig er vores fremtid med disse politikere: Se Meditation over borgerkrigen. Tommy Robinson blev for stor – så lukkede “demokratierne” munden på ham. Han advarede om islam gennem 1400 år, men vi ville ikke høre.
Foto: Snaphanen

Tommy har gått en lång väg från vardag i engelska Luton över bildandet av EDL, som han senare lämnade, fram till dagens oberoende samhällsjournalistik. I allt jag sett av honom under åren tycker jag att det han gör numera är det starkaste och värdigaste. Han är en högst osannolik människa i dagens sönderslagna Europa, en människa som står upp för grundläggande yttrandefrihetsideal, som motståndare till den profetgenererade terrorn, utan rädsla, med rak rygg, också när han kastas i fängelse. Med anledning av att han stängts av på bland annat Facebook, skriver Snaphanen:
Så bogstaveligt skulle “demokrati” heller ikke tages. Det er trods alt kun teater for naivister og stemme- kødkvæg. Vore “folkestyrer” har lagt censur i entreprise i Silicon Valley, fordi vore grundlove ikke tillader politikerne selv at indføre censur, hvor gerne de end ville. Alle magthavere har en prioritet: At beholde den. (Se det udlevede, svenske socialdemokrati). No problem, det klarer andre. Pøblen opdager det nok ikke, før de mægtige har haft held til at give vore nationer væk til den tredje verden.
Ligesom  Sverige i det store hele er ophørt med at eksistere som svenskernes hjemland. Det klarede de, mens Svensson sov sin skønhedssøvn, og nu er det løb kørt til ende. Sverige er forsvundet for evigt inden der opstod en diskussion om, hvorvidt det var en god ide at afskaffe nationen.
Foto: Snaphanen

Jennifer Clement: En bön för de stulna (Bonniers, översättning av Niclas Hval)

Foto: Astrid Nydahl

Under läsningen tänker jag att det bara kan sluta illa. Det gör det inte. Eller för att nu vara helt uppriktig: det har inte slutat när romanen gör det. Därför får läsaren utgå ifrån det som redan berättats och kan väl bara dra en slutsats.

Jennifer Clements roman om unga flickors livsfarliga situation i denna mexikanska trakt är något av det kusligaste och mest motbjudande jag läst. Clement bygger sin roman på många timmars intervjuer med mexikanska kvinnor. Jag utgår ifrån att hon verkligen menar vad hon säger att romanen om Ladydi är ”inspirerad av sanningen” men att den är fiktion. Redan det faktum att det finns en sanning som ens påminner om romanen ter sig oerhört.

Att flickor och kvinnor säljs i denna laglösa del av världen är ett faktum. Men att flickorna är så många att de rentav har ett kollektivt namn, ”de stulna”, gör problematiken så mycket mer angelägen att lära något om. Ty här, i gränstrakterna till USA, pågår ett veritabelt krig mot varje nyfödd flicka. Man gräver gropar ute på fälten där man gömmer dem. Man gör allt för att förfula dem, man t.o.m. svärtar deras tänder för att de ska se slitna och bedrövliga ut. Bara så finns ett litet hopp att de inte ska stjälas. Den mexikanska narkotikaklassen skyr inga medel. Detta anhang av samvetslösa brottslingar tycks ha beskydd på högsta ort. Och därmed är den klassiskt mäktig maffia med rätt att göra allt som normalt sett är förbjudet.

Det är en i alla avseenden förfärlig bok Jennifer Clement skrivit. När den går in under huden på de unga flickorna – ständigt på flykt undan ”stölden”, terrorn och döden – börjar jag snabbt tro på deras röster. Det de berättar är verklighet för dem, just för att de är egendomslösa och gömda i ett samhälle där männen sedan länge är försvunna och mödrarna gått ner sig i missbruk och tröstlöshet. Det största misstag de kan begå är att ringa polisen när de utsätts för brott. Hela det omgivande samhället är i själva verket ett brott – riktat mot dem som flickor, kvinnor och genomfattiga. Bokens avslutande skildringar inifrån ett kvinnofängelse bara bekräftar och förstärker det intryck man fått av det som felaktigt beskrivs som ”friheten” - den är inte det minsta fri ens i jämförelse med den låsta cellen.

En bön för de stulna är så stark och gripande att jag bara kan säga att den är just förfärlig. Sådana böcker behöver vi för att kanske en stund då och då vakna och se att världen runtom oss – också den mexikanska delen av världen – är en ständigt pågående katastrof.

lördag 18 januari 2020

Rikard Wolff sjunger Jacques Brel

Två män att ha med sig resten av vägen. Jacques Brel här tolkad av Rikard Wolff. Också det var han mästerlig med.
 

Från Fatwa till Jihad. Om Salman Rushdies Joseph Anton. Memoarer (övers. Hans Berggren)

Foto: Astrid Nydahl


Efter alla de avskyvärda våldsbrotten - terrorbrott? massmord? islamism i praktiken? vad ska vi kalla det? - finner jag skäl att reflektera över det vi nu lever med dagligen. Islamismen är, vilket många idag erkänner, den tredje totalitarismen. Islamismen är det enskilt största hotet mot vår frihet, ja mot våra liv. Massmorden har på värsta tänkbara sätt skrivits in i den dödens bok som islam innebär. Följande text handlar om ett av islams offer, Salman Rushdie, utifrån hans memoarer.

Det finns en bok av Kenan Malik som heter Från fatwa till Jihad. Man skulle kunna säga att Salman Rushdies memoarer beskriver denna europeiska utveckling utifrån en enda människas tragiska öde. För Rushdie började det med en fatwa, utfärdad av det iranska prästerskapet mot romanen Satansverserna. Under de år som gått sedan dess har Europa, både på person- och nationsnivå fått se Jihad fullt utvecklad. Det är bokstavligt talat ett islamistiskt krig mot europeiska värderingar som pågår. Rushdie skildrar dessa år med kuslig exakthet. Inte minst hans berättelser om före detta intellektuella vänner som byter sida och ylar med de iranska hundarna är skrämmande läsning.

Kort bakgrund alltså: Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie var väletablerad både i Storbritannien och runtom i världen. Med romaner som Midnattsbarn hade han skrivit sig fram till denna mycket speciella tradition som speglade forna tiders kolonier genom nutida brittiska perspektiv. När han skrev Satansverserna var det i samma anda som de tidigare böckerna.

Men ingen, allra minst han själv, kunde föreställa sig vad som skulle hända. Från Teheran kom fatwan. Man satte ett pris på hans huvud. En ”lösensumma” för den som mördade honom. Denna summa har hela tiden stigit och fatwan har förnyats och är giltig än idag.

Rushdie, hans förläggare och övriga omgivning förstår att det är allvar. Han går under jorden, skyddad av brittisk säkerhetspolis. Hans liv ska bli att ”gå två steg bakom drottningen”. Med det menar han att skyddet runt honom bara överträffas av det som drottningen har. Han kan varken besöka vänner eller familj. Han är avskuren. Borta från offentligheten. Hans första fru och han hade talat om skilsmässa redan före fatwan, nu blir konflikten dem emellan allt värre. En människa står fast vid hans sida: äldste sonen Zafar. Med olika arrangemang lyckas han upprätthålla den kontakten.

Memoarerna är en skildring av ett Europa i krig. Sedan Rushdie tvingades under jord har ett antal blodiga islamistiska attentat ägt rum, och de fortsätter att äga rum, både i europeiska städer och runtom i världen. Bin Laden må vara död, men terrornätverken är i högsta grad vid liv. Varje dag gör de sig påminda, dels i den arabiska världen men också i andra muslimska länder. Irak är inte längre en unik, blodig plats. Irak omges idag av länder som via ”den arabiska våren” sjönk direkt ner i islamism och terror. Syrien är det blodigaste och värsta exemplet.

Rushdie hade ändå tur. Han hade livvakterna. Han hade vännerna som inte svek. Som lånar ut hus och lägenheter. Bostadsbytena är ju nödvändiga. Han måste hela tiden finnas på platser där ingen kan ana hans närvaro. Märkvärdigt nog börjar han skriva igen. Kvinnorna kommer och går. Häftiga förälskelser förvånar honom, eftersom han inte trott att de skulle vara möjliga under sådana förhållanden.

Så gör han det stora misstaget. Han försöker blidka den vredgade muslimska massan med att be dem om ursäkt och att bekänna sig till islam. Han äcklas av sina egna ord. Han inser snabbt att han gjort fel, att det är ett agerande som bara kastar smuts på honom själv. Denna hatiska ”opinion” går inte att blidka. Från Teheran kommer bekräftelsen: om så Rushdie blev världens heligaste man skulle han inte förlåtas, han måste dödas.

Vad lär vi av Rushdie? Det första jag tänker på är att vi står inför en totalitär rörelse som inte betraktar människors liv som heliga. Vi otrogna, ”kuffar”, är inte värda någonting i den rörelsens ögon.

Islamismen gör anspråk på att besitta sanningen om livet, tillvaron och ”det gudomliga”. Den som hävdar något annat – till exempel upplysningens traditioner som inkluderar yttrande- och tryckfrihet – är en fiende till profeten. Salman Rushdie har fått betala ett ohyggligt högt pris för att han skrev en roman. Eftersom han fortfarande är en i högsta grad aktiv författare befinner han sig också i frontlinjen mot islamismen. Hans memoarer är oerhört läsvärda för varje människa som det minsta bryr sig om det nya Europas öde, det som gått ”från fatwa till Jihad”.


fredag 17 januari 2020

Mariza - Beijo de Saudade

Jag önskar er alla en god helg med bron mellan Lissabon och Afrika. Mariza är en god representant för den lusofona kulturen, hon bar den med sina föräldrar från Moçambique till Portugal.

Květa Legátová: Hana och Joza (Aspekt förlag, översättning av Tora Hedin)

Foto: Astrid Nydahl

”Květa Legátová (Věra Hofmanová, 1919-2012) kunde av politiska skäl inte verka som författare före 1989 utan arbetade i många år som byskollärare. Vid 83 års ålder fick hon Tjeckiska statens litteraturpris.”
Raderna hämtar jag ur ett pressmeddelande från förlaget Aspekt som gett ut hennes roman Hana och Joza i fin svensk översättning av Tora Hedin. Jag citerar raderna därför att de sammanfattar villkoren för författare som levt eller lever i totalitära samhällen, där det styrande partiet och staten avgör vad som får skrivas och tänkas, och framför allt vad som inte får det. Vilken förlust det är för en nation, ett folk och en läsekrets att en så fin författare som Květa Legátová inte kunde ges ut förrän den kommunistiska inre kretsen hade störtats i Tjeckoslakien. Men man kan tillägga: vilken rikedom för samma krets när hon då äntligen kan stiga ut ur de tystades krets och till och med belönas av den nya tjeckiska staten för sitt författarskap. Allt detta tänkte jag när jag läste pressmeddelandet.

När jag läser den här romanen tänker jag på något helt annat, nämligen att det ens är möjligt för en människa att med ord skriva fram en helt annan verklighet, göra den synlig och begriplig och därtill befolka den med individer som man nästan tycker sig se medan man läser. Vi förflyttas till tiden för andra världskriget då den tyska nazistaten ockuperar Böhmen och Mähren och gör det till ett protektorat med Sudetlandet och Slovakien. Det är naturligtvis en tid av hård repression. Hana arbetar som läkare men för att undkomma Gestapo måste hon lämnade storstaden under ny identitet. Hon förs till en liten bergsby där hon ingår ett äktenskap som först väl bara är ägnat att skydda henne, men som sedan utvecklas till en verklig, om än kärv, kärleksrelation. Mötet med de fattiga bergstrakterna, husen och människorna där blir förstås en chock för Hana. Allt tycks eländigt fattigt och obehagligt. Hon frågar sig om hon verkligen ska kunna leva där. Men det sker någonting där med henne. En inre process pågår parallellt med hennes inlemmande i det helt nya och ovana. Det handlar förstås om så enkla saker som att vänja sig vid andra villkor, men också att man börjar omvärdera det liv man tidigare levt.
Läkaren Hana blir plötsligt en riktig lantis som trivs och växer, också i omgivningens ögon. Joza blir allt kärvänligare, han kallar henne Hanulka och han tar med henne för att visa moderns grav, också det ett tecken på intimitet och förtroende. Kriget når förstås fram också till denna trakt och när det går mot sitt slut välkomnar man ryssarna som vore de vänner,
”alla var ryssar, även de snedögda. Smutsiga och decimerade, men våra egna.” 
Ändå tycks det bara handla om några andetag längre fram då man förstår den bistra sanningen också om denna soldatesk som drar med sig våldtäkter och mördande. Allt kan bara sluta precis som det gör, och berättelsen sista ord kan man bära med sig också som läsare:
”Jag marscherar likt en soldat som går i takt till trummorna. Min själ har lämnat mig. Den irrar över bergssluttningarna och vakar över meningslösa gravar.”
De människor som sjunger om stridens tapperhet, krigets skönhet och kamp i andra sammanhang kunde läsa den här vackra – och smärtsamma – lilla romanen för att få den ensamma människans perspektiv på det som drar fram över nationer och folk. Krigsretoriken behöver verkligen möta motbilderna. Květa Legátová har språkets skönhet och konkretion i sin hand, hon skriver en prosa som är både poetiskt laddad och vackert konstruerad som berättelse. Det är ett privilegium att få läsa en sådan berättare, som tagit sin pseudonym från en skolkamrat (Květa) och en djurskyddsaktivist i Brno (Legátová) som med hennes egna ord
”är en riktig dam – till skillnad från mig som har hö som sticker fram bakom öronen.”

torsdag 16 januari 2020

Schubert Forellenquintett Schubertiade Schwarzenberg

Något av det första min barndoms bibliotekarie Britt-Louise, på Lorensborgsskolan i Malmö, satte i händerna på mig när jag mötte henne på Bellevuegårdens bibliotek i vuxen ålder (tidigt 1980-tal) var just detta stycke av Schubert. Här finns bara en kortare sekvens med. Lyssna till hela, det finns många inspelningar och konsertupptagningar på nätet 

Vi bodde alltså i livets sista Malmöförort. 1982 skulle flyttlassen ta oss till bättre platser. Men jag försökte isolera mig i ett rum där grannarnas hårdrock i kombination med billig schlager inte hördes lika mycket. 

Jag sökte upp Britt-Louise och bad henne välja ut bästa tänkbara klassiska musik som kunde avskärma mig från förortshelvetet. 

Jag gick sedan dit en gång i veckan under lång tid och lånade mer, på LP förstås. Och så kopierade jag det till kassettband. Det blev min första riktiga, och seriösa, väg in till den klassiska musiken. Schubert är alltjämt en av mina favoriter.

Colm Toibin: Marias testamente (Norstedts, översättning av Erik Andersson)



Bibliska gestalter i ny skönlitteratur har för det mesta lämnat mig likgiltig. Men så kom det två böcker som båda grep tag, först Lennart Sjögrens poetiska Noa (2013) som placerade den legendariska 600-åringen med arken i vår tid. Och sedan irländaren Colm Toibins magiska lilla berättelse om jungfru Maria, Marias testamente (2014). 

Av Toibin hade jag tidigare endast läst En lång vinter. Trots väsensskild tematik känner jag igen tonen från den i Maria-berättelsen. Det är för övrigt utifrån Marias eget perspektiv vi här får berättelsen om sonen som plötsligt gör anspråk på att vara Guds son, som uträttar minst sagt mirakulösa saker och som därför drar på sig hat och förföljelse. 

Vi har facit, och berättelsen slutar också just där, vid korsfästningen med detaljrik och smärtsam skildring av spikarna och korsen. Men det som verkligen griper mig är hur berättelsen utifrån moderns perspektiv visar hur ett samhälle hanterar en människa som inte anslutit sig till minsta gemensamma nämnare. 

Att vara annorlunda, att hävda något nytt och unikt, är alltid att ställa sig utanför och våga ta kostnaderna för det. Maria förtvivlar och gör allt för att han ska sluta med sina utspel och mirakel. Hon misslyckas kapitalt med det. Att sedan Toibin skriver en prosa som i sin skönhet och pregnans håller mig kvar till dess berättelsen är över, det är en alldeles egen och speciell sak. Konstens skönhet ska inte underskattas. Hos Toibin verkar den vara främsta rättesnöre. En av litteraturens och filosofins stora försvarare av konstens skönhet var nyligen avlidne Sir Roger Scruton.



onsdag 15 januari 2020

Glenn Gould Die Kunst der Fuge

Idag hade jag velat se Emerson Quartets fina stråkversion av Bachs mästerverk här i bloggen. Men den finns bara i småportioner på nätet. Jag har skivan sedan länge och rekommenderar den. Men man kommer inte förbi Glenn Gould när det gäller detta stycke. Så här ett litet avsnitt.

Oikofobin - på tal om Scruton

Bönsäcken på Hanö. Foto: Astrid Nydahl


Roger Scruton myntade begreppet oikofobi. Imre Kertész säger: 
"Vördsamheten inför den främmande makten, den alltid kompromissberedda hållningen som manifesterar sig som krav på offervilja från den egna gemenskapens sida. Mer än så: den utvecklas steg för steg till en beteendeform: aktning för de främmande, förakt för de egna, en blandning av smärtfylld skuldmedvetenhet och den eviga minoritetens familjekärlek. Kärnan är dock alltid - den så kallade - offerviljan, beredvilligheten att göra den främmande makten till viljes, att vinna dess ynnest, än med pengar, än med människoliv."

(Ur Galärdagbok, översättning av Ervin Rosenberg).
Jyllands Posten intervjuade Scruton 2011. Här en fråga och ett svar om oikofobi i min översättning från danska:
Som en replik till dem som menar, att de europeiska folken lider av främlingsskräck - xenofobi - har Roger Scruton myntat ett nytt begrepp, de lider själva av oikofobi, en leda vid det egna hemmet. Man vill mer än gärna kritisera västvärldens värderingar sönder och samman. Man ska vara försiktig med att dra bort mattan under sitt eget, menar han.
»I Europa genomlever vi just nu en stor lögn, som säger, att folk inte behöver länder, och inte har någon användning för hembygd. Att alla gränser kan stå öppna, och att fred därmed blir det naturliga tillståndet - trots historiens överväldigande vittnesbörd om det motsatta.«