söndag 12 januari 2020

Anders Johansson: Sång om nattens träd (Björkmans förlag)



Den nya, samtida svenska poesin, är till största delen språklek och pretentiös konstruktion. I den tycks varken världen eller människan rymmas. Den behöver inte ha framkallats på skrivarkurser, men den tycks ängslig inför det som strider mot tidsandan.

Men så finns undantagen, en poesi som skrivs av de äldre poeterna, mogen av liv och erfarenhet.

Sådan poesi skrevs av Tomas Tranströmer. Sådan poesi har länge skrivits av Lennart Sjögren, Per Helge, Birgitta Lillpers, Ingela Strandberg och många andra. Ändå vill jag inte säga att de bildar skola. De är inga representanter utan i högsta grad individuella röster.

Anders Johansson

I många år har jag läst Anders Johanssons poesi. Han är i hög grad besläktad med flera av dem jag nämner. Skillnaden är, i vissa fall, att hans förtrogenhet med skogen och sjöarna, med fåglarna och däggdjuren är så stor att han alltid befinner sig i deras närhet. I det står han såväl Sjögren som Helge mycket nära. Hans poesi har såväl trädens som sjöarnas doft, den har vingar som de överflygande fåglarna och den prasslar mellan träden som vore den osynliga små varelser. Anders Johansson har på djupet dokumenterat sin närvaro i småländska skogar och på öländsk alvarsmark. I fotoböckerna är han en mästare med magnifika djur- och naturbilder. I poesin är han en personlig och prövande människa. Den nya diktsamlingen som jag just nu läser heter Sång om nattens träd. En titel som slår an just hans ton. Att recensera en sådan bok gör den inte rättvisa. Poesin måste läsas individuellt, på samma sätt som den fötts. Det enda jag kan göra, är att säga att detta är en oerhört vacker bok, på samma sätt som den griper med sitt allvar.

Det är en sjuttioårig man som vandrar med frågorna. Han frågar mot en himmel som sannerligen inte erbjuder ett extra liv, trots att människor "med böner" tror sig "kunna hindra tidens gång", han frågar ner i de tusenåriga sjöarnas djup, han befinner sig i ofta i den skugga där allt kan upplösas och försvinna. Han samtalar med sitt yngre jag, en människa som en gång dansat på en klippa.

”Ingen överlever sina bekännelser
Men jag kalibrerar mig för att finna
Den rätta musiken”

Skriver och säger han, när han sitter gråtande längst bak i bussen, lyssnande till Chopin.

Örkullegölen är en tyst, nattlig spegel. ”Jag stannar alltid här” lovar han, ”i den fuktiga doften av kåda över vattnet/ för att minnas att det finns/ storslagna idéer som inte fungerar”

Det som är så gripande med Anders Johanssons poesi är att dess ständiga umgänge med planeter och stjärnor, skogar och sjöar aldrig för en sekund blir retorisk tomhet. Tvärtom är solen och månen självklart närvarande i det liv han ser passera. Det livet är hans eget, han vet att allt kött är hö, och han skriver med självklarhet:

”Mitt hus skymtar
bortom tallarna,
dess ena sida försänkt
i mörker.
Finns det mer än en berättelse?
Är universum inte mänskligt
när allt kommer omkring?
Jag kunde dö i natt.”

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera