Arabiska våren tio år senare, ett monumentalt misslyckande

Foto: Astrid Nydahl

”Ett årtionde efter den arabiska våren är det mycket svårt att hitta några goda nyheter”, skriver John R. Bradley i The Spectator. Han påpekar att fattigdomen ökat i hela Arabvärlden, och skriver:

” Both internal economic growth and direct foreign investment have declined. Unemployment, especially among the young, has grown. Education standards are falling. There is less press freedom, less freedom of association. A BBC survey last year found that more than half of Arabs want to emigrate. In the countries where autocratic leaders were overthrown — Tunisia, Libya, Egypt and Yemen — there is nostalgia for the pre-revolutionary era.”

Han berättar vidare att det i Egypten talas tyst om upprorsstämningen på Tharirtorget 2011 och att landet idag har den brutalaste repressionen sedan Saddam Husseins Irak. Ändå har Egypten en fungerande regering, till skillnad från Libyen där inbördeskriget rasar, eller Jemen där man genomlider världens just nu värsta svält. Syrien har bara hunnit återhämta sig från ett av de brutalaste inbördeskrigen i historien. Och vidare skriver han:

”Upheaval in Iraq kicked off in October. Already more than 500 protesters are dead and 25,000 are injured. In Lebanon, protesters fed up with democracy are calling for the government’s replacement by a technocratic administration of appointed experts. There are regular elections in Tunisia, still championed as the one success story. But it is the Islamists — experts at mobilising their minority supporters – who win them. Only 45 per cent and 41 per cent of registered voters bothered to cast their ballot in the most recent parliamentary and presidential elections respectively. President Kais Saied was thus elected in a ‘landslide’. He was backed by the Muslim Brotherhood off-shoot Ennahda, which has appointed its notoriously moderate leader Rached Ghannouchi as the new parliamentary speaker.”

Islamismens härskar brutalt i dessa länder. De har spritt vad Bradley kallar hopplöshet och hjälplöshet. I det superrika Saudiarabien då? Ja, så här ser Bradleys analys ut:

”As Saudi Arabia gears up to host the G20 summit later this year, ongoing calls for cultural and economic sanctions over the killing of Muslim Brotherhood operative Jamal Khashoggi — given new impetus by revelations that the crown prince may have hacked Jeff Bezos’s phone — are an abomination.”

Ändå anser han att den nye härskaren Bin Salman är ”the last great Arab hope”, vilket jag har lite svårt att förstå. Men vem kan, handen på hjärtat, helt förstå Arabvärlden?

I Libyen finns det en läxa att lära. I radions P1 kan man börja med reportaget Godhetsprojektet som blev en mardröm, programmet finns här.

"2011 finns ett starkt stöd i opinionen för att Sverige ska delta i Natokampanjen för att skydda civila i Libyen. För första gången på 50 år skickar vi stridsflygplan till en väpnad konflikt. Men Håkan Juholt, som ny ledare för socialdemokraterna, bryter överenskommelsen hans företrädare har träffat med Reinfeldt om att JAS-piloterna även ska få bomba mål på marken. Däremot får de rekognosera bombmål åt Nato.

Ett svenskt Psyopsförband (psykologiska operationer) deltar också i kriget. De sitter på en Natobas på Sicilien och utformar flygblad och radiomeddelanden.

Av kritiker har Nato beskyllts för ”mission-creep”, det vill säga att de tänjde på FN-mandatet att skydda civila och i stället eskalerade ett blodigt inbördeskrig mot Muammar Gaddafis regim. Efter bombkriget lämnade Nato Libyen i ruiner och med enorma mängder vapen i händerna på militanta grupper. Landet kastades ner i en spiral av våld och laglöshet. Idag nio år senare är Libyen en kollapsad stat.