måndag 6 januari 2020

Bombningarna av Manchester och Beethovens sjunde symfoni

Foto: Astrid Nydahl
Odal Ottelin skriver:
Vid en konsert i Manchester under andra världskriget avbröts Beethovens VII::e symfoni av ett anfall av tyska bombflyget. Dirigenten, den världsberömde Malcolm Sargent, grep partituret och sade stilla: "Det här huset kan när som helst sprängas i luften. Alla här, både ni och jag, kan i nästa ögonblick vara döda. Men det, som jag har i min hand, det kan ingen döda. Det är odödligt. Kan vi visa oss mer värda att äga något dylikt än genom att i en sådan stund spela det och lyssna på det." Odal Ottelin: Musiken ett livsvärde (Tidningen Studiekamraten,1946) 
Jag har hela jul- och nyårshelgen räddats av något liknande. Det Ottelin pekar på med hjälp av konserten under bombningarna är varken mer eller mindre kulturens betydelse för en civilisation. Utan musiken, bildkonsten, filmen, litteraturen är vi hjälplösa. De som satt kvar i Manchester valde Beethoven framför skräcken för bomberna. Det är i sig något oerhört.

Jag såg en konstfilm. Den handlade om den brittiske konstnären David Hockney. Att möta honom i hans brittiska hemmiljöer, Yorkshire framför allt, och i amerikanska landskap, främst i Los Angeles, var som att sakta bekanta sig med en riktig människa. Djupt sympatisk i sin konstsyn fick jag två gånger under helgerna följa honom i skapandet.

Jag läste en bok. Veza Canetti var förstås gift med Elias Canetti. Hon dog redan 1963 i en ålder av 65 år. Hennes enda bok översatt till svenska var Gula gatan. Akademiledamoten Johannes Edfelts hustru Brita Edfelt översatte den på 1990-talet. Jag har läst den för mer än 25 år sedan, och när jag nu tog fram den ramlade ett sympatiskt brev från Johannes ut. Att läsa Gula gatan är att återvända till ett centraleuropa som inte längre existerar. Man skrattar och förundras över hennes fantastiska människoporträtt.

Jag lyssnade till musik. Det blev två cd-skivor som spelades, sparsamt och med största uppmärksamhet. Först var det Mother med Nuria Rial, Dima Orsho och Musica Alta Ripa. Sedan blev det Christina Pluhar och hennes grupp L'Arpeggiata med cd:n Via Crusis.

Hur detta nya år ska gestalta sig på kulturens område vet jag inte riktigt. Men en sak är säker: utan kultur blir man ett fä, eller möjligen bara ett visset löv som blåser i rännstenen. Ett sådant liv är inte värt att levas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar