Colm Toibin: Marias testamente (Norstedts, översättning av Erik Andersson)

Bibliska gestalter i ny skönlitteratur har för det mesta lämnat mig likgiltig. Men så kom det två böcker som båda grep tag, först Lennart Sjögrens poetiska Noa (2013) som placerade den legendariska 600-åringen med arken i vår tid. Och sedan irländaren Colm Toibins magiska lilla berättelse om jungfru Maria, Marias testamente (2014). 

Av Toibin hade jag tidigare endast läst En lång vinter. Trots väsensskild tematik känner jag igen tonen från den i Maria-berättelsen. Det är för övrigt utifrån Marias eget perspektiv vi här får berättelsen om sonen som plötsligt gör anspråk på att vara Guds son, som uträttar minst sagt mirakulösa saker och som därför drar på sig hat och förföljelse. 

Vi har facit, och berättelsen slutar också just där, vid korsfästningen med detaljrik och smärtsam skildring av spikarna och korsen. Men det som verkligen griper mig är hur berättelsen utifrån moderns perspektiv visar hur ett samhälle hanterar en människa som inte anslutit sig till minsta gemensamma nämnare. 

Att vara annorlunda, att hävda något nytt och unikt, är alltid att ställa sig utanför och våga ta kostnaderna för det. Maria förtvivlar och gör allt för att han ska sluta med sina utspel och mirakel. Hon misslyckas kapitalt med det. Att sedan Toibin skriver en prosa som i sin skönhet och pregnans håller mig kvar till dess berättelsen är över, det är en alldeles egen och speciell sak. Konstens skönhet ska inte underskattas. Hos Toibin verkar den vara främsta rättesnöre. En av litteraturens och filosofins stora försvarare av konstens skönhet var nyligen avlidne Sir Roger Scruton.