tisdag 28 januari 2020

Identiteten och skrivandet samt några minnesord om Lina Ben Mhenni

Foto: Astrid Nydahl
”Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja för er: jag har en enda identitet: skrivandets (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem är jag annars? Vem skulle kunna veta det.” (Den ungersk-judiske författaren Imre Kertész i En annan, översättning Ervin Rosenberg).

Mihail Sebastian blir arg när de rumänska myndigheterna 1941 (tillfälligt) återkallar beslutet att alla judar ska bära en gul stjärna. Han såg stjärnan som ett unikt tillfälle att äntligen äga en identitet. Nå, jag förstår ironin i det han skriver. Är det inte precis så som Imre Kertész skriver, att våra jag definieras utifrån vad vi gör? Jag har i hela mitt vuxna liv, sedan tjugoårsåldern, också sett mig själv så, jag finns till i skrivandet. Kort uttryckt är jag inte intresserad av att diskutera fler "jag" och "identitet". Hela vår tids postmoderna kulturkretsar älter detta med identitet. Och det är många år sedan allt spårade ur på den fronten.

Att se en svensk nyhetssändning, eller ännu värre, ett svenskt kulturmagasin, är lika plågsamt som att sakta sjunka ner i det vattenkar där man ska drunkna. Det är outhärdligt och ger mycket starka flyktmekanismer. Undantagen finns i litteraturen och filmen, om de inte fötts i denna krets. Jag vågade mig i veckan på att provläsa i en nyutkommen bok, eftersom nätbokhandeln erbjöd det, men jag tror inte att jag någonsin tidigare uppfyllts av ett sådant äckel och förakt. Texterna är som hämtade ur en tonårings hemliga dagböcker. Provläs den, så ska ni se! Är detta litteratur? Ja, då är jag i vanlig ordning jultomten.

***
Lina Ben Mhenni (1983-2020)


Igår nåddes vi av den sorgliga nyheten att Lina Ben Mhenni har avlidit, endast 36 år gammal. Lupus orsakade hennes död. Svensk press uppgav att hon dog igår, men det stämmer inte. På hennes arabiskspråkiga facebook-sida skriver väldigt många RIP och arabiska uttryck för sorg och medkänsla, redan den 23 januari, och dagarna dessförinnan har hon själv, eller någon annan, lagt ut information om Lupus-sjukdomen och njurtransplantationen som gav henne många år i livet.

Hon var en sällsynt modig och begåvad aktivist i Tunisien. Hon skrev en viktig bok, Tunisian Girl, en bloggares berättelse om den arabiska våren. Några ord ur hennes bok kan sammanfatta ett liv som präglades av motstånd och civilkurage, och varför hon ansåg att vår tids journalister inte gör vad de borde:
“Än är inget vunnet (…) Journalisterna skulle kunna göra ett mycket bättre jobb, men det gör de inte, och polisen fortsätter att döda, antalet dödsoffer stiger. Vi måste sätta oss vid våra datorer igen. Jag säger det än en gång: en bloggares uppdrag tar aldrig slut.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar