torsdag 2 januari 2020

Mihail Sebastians dagböcker tillgängliga också på svenska

Foto: Astrid Nydahl

Med anledning av att Mihail Sebastians dagböcker nu utkommit, i svensk översättning från rumänskan av Inger Johansson, repriserar jag min artikel från 2015 (samtliga citat är mina översättning från den engelska utgåvan). Jag hade kunnat citera ur Johanssons översättning, med klantförlaget har låtit limma denna tegelsten så att den är omöjlig att öppna tillräckligt för att låta sig läsas. En riktig förläggare hade antingen trådbundit den med mjuka pärmar, eller låtit binda in den med hårda pärmar, så som den engelska utgåvan är gjord.

Det slutade alldeles för tidigt, det slutade med en banal olycka. Iosef Hecter, född 1907 i Braila vid Donau i Rumänien blev påkörd av en lastbil i Bukarest den 29 maj 1945 och dog på fläcken. Han var stressad och sprang över gatan. Blott 38 år gammal var han presschef på det rumänska utrikesdepartementet men undervisade också om litteratur. Vid sin död var han på väg till Dalles Hall där han skulle undervisa om Honoré de Balzac. 

Han var i sitt hemland en välkänd författare och litteraturkritiker, men också berömd för sina pjäser. Hans nya namn var Mihail Sebastian och han skulle för eftervärlden bli mest känd för den dagbok han skrev åren 1935 - 1944. 1996 publicerades den oavkortad i Rumänien och två år senare kom en fransk utgåva. Den vållade en het debatt om rumänsk antisemitism och särskilt landets roll i förintelsen. Medan Sebastian skrev sin dagbok - under nio år - hann tre olika totalitära regimer styra landet och Järngardet etablerade sin terror under åren 1941-1944. Sebastian överlevde krigsåren endast därför att marskalk Antonescus regim så småningom insåg att de befann sig i allians med den förlorande sidan och därför kom de också att upphöra med judedeportationerna. Så hoppades de kunna skaffa goodwill inför efterkrigstiden.

Vem var då denne Sebastian? Man kan kanske nämna namnen på några av hans nära vänner för att förstå i vilka sammanhang han fanns. Bland dessa ser vi inte minst Nae Ionescu, Mirca Eliade, E.M. Cioran, Haig Acterian. Ja, man kunde se hur juden Sebastian umgicks med antisemiter i intelligentian. Men sådana som Eliade och Cioran försökte i alla fall i de sammanhangen att tona ner sin antisemitism. Acterian var i sin egenskap av teaterdirektör en viktig vän för Sebastian. Men han utsattes för våldsamma attacker av Acterians hustru, Marietta Sadova, som bland annat sa: ”Allt är judarnas fel, de tar brödet ur våra munnar, de suger ut och kväver oss”.
Mihail Sebastian
Efter kriget summerade Eugen Ionescu situationen under krigsåren och det faktum att så många intellektuella anslutit sig till Järngardet:
”Vi var moraliskt ruttna och miserabla (…) Mihail Sebastian behöll ett sunt sinnelag och äkta mänsklighet. Cioran lever här i exil. Han har erkänt att han hade fel i sin ungdom. Jag har svårt att förlåta honom. Mircea Eliade kommer hit i dagarna, i hans ögon förlorades allt för att ”kommunisterna segrade”. Han är verkligen skyldig. Och han och Cioran och Vulcanescu, och den imbecille Noica och många andra är offer för den vidrige, nu avlidne Nae Ionescu (…) Tack vare honom blev de alla fascister (…) Han skapade ett korkat och förskräckligt Rumänien.”
Mihail Sebastians dagbok finns utgiven på engelska (Journal 1935-44, William Heinemann, London 2001). På skyddsomslaget finns några tungt vägande citat. Bland annat uttalar sig dramatikern Arthur Miller så här:
”Denna bok lever, en mänsklig själ lever i den, parallellt med att den visar förfärligheterna från det gångna seklet, som passerade bara någon meter från Sebastians egen näsa. Hans prosa påminner om något som Tjechov skrivit – samma återhållsamhet, uppriktighet och känsliga iakttagelseförmåga.”
Ja, det kan man utan svårighet hålla med om. Så skrev också Sebastian dagbok vid en tid då den konsten ännu var levande. Dagboksskrivandet hade inte hunnit förstöras av den mediala stormen. Kanske är det därför inte heller någon tillfällighet att Philip Roth jämför den med Anne Franks dagbok.

Det som i mina ögon gör Sebastians dagbok så intressant är att den sätter ett land i centrum, vars betydelse och roll under andra världskriget är mindre känt, därför att de större aktörerna funnits i forskningens och historiens intresse. Vid sidan av nationalsocialismens huvudsäte Tyskland har man koncentrerat sig på ockuperade nationer i Europa och på viktiga nationer som militärt bekämpade Tyskland. Rumänien var en allierad men inte mer eller mindre intressant än andra länder med liknande status.

Sebastian förmår med sin vardagliga men analytiskt skarpa dagbok visa oss hur hela dramat såg ut på mikronivå. Till skillnad från den unga flickan Anne Frank, som ju Roth ville lyfta fram som jämförelseobjekt, är Sebastian dessutom en i högsta grad aktiv samhällsmedborgare under dessa år. Han gömmer sig inte. Han vet att han svävar i livsfara men hans yrke och hans krets gör det möjligt att vara verksam.

Den 12 februari 1935 lyssnar Sebastian på Radio Prag, en konsert med Bachmusik, han känner sig ”nedsänkt” i den. Där börjar den publicerade dagboken, som dag för dag och månad för månad ska berätta om musikens betydelse och hur Sebastian orienterar sig med hjälp av den. Så berättar han till exempel den 29 mars 1936 om hur han två dagar i rad lyssnat till först Johannespassionen och sedan Matteuspassionen. Han säger att han för varje lyssning hittar något nytt i dessa verk. Han känner sig ”överväldigad”.
Redan den 11 april hör han Johannespassionen i en utsändning från Budapest, och när det blir störningar i radion rattar han vidare till Radio Stuttgart där de sänder musik av Händel, Bach och Schubert bland andra.
I juni börjar Sebastian fundera på att helt sluta med sitt litterära skrivande och ägna sig åt ”viktigare saker” eftersom antisemitismen och våldet i landet tilltar. Han fruktar att de står inför sin första ”organiserade pogrom”. Judar misshandlas på öppen gata. Judiska butiksinnehavare tvingas dra ner jalusierna. 

Sebastian fortsätter skriva och arbeta med sina pjäser. Han läser korrektur och lyssnar till Beethoven.

Väl framme mot slutet av 1937 läser han i Buna Vestire (Goda nyheter, dagstidning utgiven av Constantin Noica) en artikel av Mircea Eliade och han citerar ur den:
”Kommer det rumänska folket att sluta sina dagar förstörda av fattigdom och syfilis, invaderat av judar och slitet i stycken av främlingar (…) Jag tror på frihet, på personligheten och på kärleken. Därför tror jag på seger för Legionärerna. ”
Den 21 december konstaterar Sebastian att Järngardet vunnit en stor seger i valen, och det är, skriver Sebastian ”Tyskland 1930-tal ännu en gång”.

I januari blir antijudiska åtgärder officiella. Goga-Cuzaregeringen (som inte skulle bli långvarig) upphäver de rumänska medborgarskapen för judar och detta drabbar Sebastian omedelbart i och med att hans tågresekort – som gör hans arbete möjligt – förklaras ogiltigt. I pressen hängs judarna ut med namns nämnande, ”som om vi vore en samling brottslingar”. Han oroas av nyheterna från Tyskland, med gatustrider och han känner sig som man gör ”efter en hel natts supande”. Den 17 mars meddelar Cuvantul (Ordet, en dagstidning publicerad av Nae Ionescu): ”Pseudo-vetenskapsmannen Freud arresterad i Wien av nationalsocialisterna.” Snaran dras åt och i september frågar han sig själv om tiden är kommen då han själv ”ska bli soldat”. Det enda möjliga nu är krig. ”Det kanske rentav har börjat när jag skriver dessa rader”, heter det den 14 september.

En vecka senare har Tjeckoslovakien mobiliserat. Chamberlain har återvänt till London med nya krav från Hitler. Kommer vi nu, frågar Sebastian, ”att få en ’tysk fred’ som undertrycker friheten i Europa – och vem vet för hur lång tid, kanske för hela denna historiska epok?”

När nyheterna om Münchenöverenskommelsen nådde honom skrev han jublande om freden, men invände genast att han inte hade hjärta att fröjdas. Avtalet skulle inte ”skicka oss till fronten, det låter oss leva, men det förbereder fasansfulla tider. Nu får vi se vilken sorts press som Hitleristerna utövar.”

Måndagen den 20 mars 1939 skriver han: ”Tjeckoslovakiens utplåning har påverkat mig som ett personligt drama. Jag läste en redogörelse för Hitlers intåg i Prag medan jag stod på gatan och tårarna vattnade mina ögon. ”
1 januari 1940 kan man läsa en dagbokstext som skulle ha varit till glädje om man inte visste vad som skulle komma sedan:
”Från Zürich, ett långt divertimento för orkester av Mozart. Låt oss betrakta det som ett gott tecken för det nya året.”
Ja, att börja med symbolladdade saker är en del av den mänskliga naturen. Vem har inte stått med ett glas bubblande dryck och tittat på nyårsraketer samtidigt som löften givits till höger och vänster. Denna enfaldiga och ytterst sällan bärkraftiga tradition kan möjligen betraktas som ett fåfängt mänskligt försök att ändå hoppas på ett ljus i mörkret.

Men för Sebastian är musiken ändå verkliga än det mesta. Redan 3 dagar senare skriver han i sin dagbok om dem som sin familj, Mozart, Bach, Haydn och Beethoven. Men en grymmare vardag smyger sig in i radiosändningarna:
”Jag lyssnar med ogillande, också med samvetskval, på tyska radiostationer, också när de sänder musik. Det som nu sker med judarna i det Hitlerockuperade Polen är bortom varje känd fasa.”
Den 2 januari året därpå, 1941, möter Sebastian E.M. Cioran. Han meddelade utan minsta känslorörelse att han fått jobbet som kulturattaché i Paris.  Sebastian förstår honom, han har tagit jobbet för att slippa göra militärtjänst. ”Han är ett intressant fall” skriver Sebastian, ”han är mer än ett fall, han är en intressant person, påtagligt intelligent, fördomsfri, och med en kombination av cynism och lättja so, hänger ihop på ett glädjande sätt. Jag skulle ha gillat att – och det hade varit mödan värt – att mer detaljerat ha skrivit ner våra samtal i december.”

”Krig, krig, krig – människor pratar inte om annat. Varenda en jag möter har något nytt att berätta” – så inleds dagboksanteckningen den 2 juni 1941.
Det faktum att Hitler och Mussolini mötts vid Brennerpasset är ”ännu ett tecken på att något stort är på gång”, det är nu ”som det avgörande ögonblicket närmar sig”. Trots larmet och alla de konkreta hoten fortsätter dock Sebastian sitt konstnärliga arbete. De två-tre första kapitlen i en kommande roman är redan ”skissade i mitt huvud” skriver han. Ändå säger han att litteraturen är en alltför svag drog just nu, den kan inte hålla emot händelseutvecklingen. Han börjar drömma militära drömmar. Han är livrädd när han rapporterar till ett högre befäl. I juni havererar också all privat telefoni. Känslan av fara stiger. General Antonescu proklamerar ”heligt krig” tillsammans med tyskarna för att ”befria Bessarabien och Bukovina och att utrota bolsjevismen.” Den sjunde juli publiceras en kommuniké som säger: 

”De senaste dagarna har den inträffat en rad fall med fientliga, främmande angrepp på våra intressen, i form av eldgivning mot tyska och rumänska soldater. Varje försök att upprepa dessa brottsliga angrepp kommer att krossas skoningslöst. För varje tysk eller rumänsk krigare kommer femtio jude-kommunister att avrättas.” Språket – krigets språk – blir allt entydigare. Tyskarna och deras allierade ser varje motståndare som jude och bolsjevik. Sebastian läser grekiska klassiker och längtar efter musik av Bach och Mozart, vilken ”skulle skänka stunder av frid och uppmuntra mig.”

När 1941 går mot sitt slut avancerar tyskarna i Ryssland, men allt tycks gå mycket sakta. Brittiska styrkor avancerar snabbare i Libyen. Men, skriver Sebastian, ”ingenting har egentligen förändrats, allt är sig likt.” Han noterar den 21 december att det pågått ett krig mot Ryssland i exakt ett halvt år, Hitler har tagit personligt kommando över de stridande och detta, menar Sebastian, är det yttersta beviset på att det går mycket dåligt för tyskarna. 

Tystnad råder i de rumänska tidningarna, de vanligtvis förekommande månadsrapporterna uteblir. Mirca Eliade tänker på annat och skriver i ett brev: ”I år noterar jag två extraordinära saker: den förbluffande svagheten hos det sovjetiska flygvapnet och min läsning av Camoes”. Sebastian själv sliter med pjäsen ”Frihet”, en ny roman och en essä om musik.  Några dagar senare, den 27 december, blir hans dagbok en krigsrapport: ”Hong Kong har fallit. Benghazi har fallit. I Ryssland är fronten oförändrad. Tyskarna är på defensiven. Ryssarna attackerar, ibland med framgång.”

Den 1 januari 1942 skriver han att ”dagarna går sakta, men åren snabbt”. Människorna trodde att kriget skulle sluta 1942 och ”jag var skräckslagen inför perspektivet att det skulle pågå så längre.” Hitlers nyårsbudskap citeras: ”Den sovjetiska arméns försök att stjälpa ödet under vintern 1941-42, i avsikt att gå emot oss igen, måste misslyckas och kommer att misslyckas.” Sebastian noterar särskilt uttrycket ” stjälpa ödet”.  Från dessa militära noteringar närmar vi oss också den alldeles privata Sebastian, då han den 8 januari skriver: ”Jag har betalat hyran.” Raden ter sig nästan paradisisk. Tänk att få anteckna att man betalat hyran när omvärlden brinner. Just så föreställer jag mig krigstiden, som en tumultuarisk tid av högt och lågt, av banalt och livsavgörande.

Men så blir han i januari 1942 påmind om att han är jude. De rumänska tidningarna har braskande förstasidesrubriker i stil med ”Alla judar utan undantag är förpliktigade att arbeta fem dagar i veckan med snöröjning. ”De som visar sig olydiga kommer att ”förvisas från landet”. Förvisningsorten anges: Transnistrien. Sebastian får idéer och börjar skriva berättelser på snötema. Han saknar sin radio, men snappar upp beskedet att Rommel återvänt till Benghazi i Libyen under tolv timmar.

Den 26 februari skriver han att Stefan Zweig begått självmord; ”han skulle inte ha gjort det, han hade ingen rätt att göra det”, skriver Sebastian och citerar ur en intervju som Zweig gett pressen 1940: ”Jag är misstänksam mot varje europeisk författare som inte lyckas koncentrera sig på sitt eget arbete.” 

I mars börjar Sebastian sitt specifikt ”judiska arbete”; att röja snö. Han faller utmattad till sängs om kvällarna. ”Vi öser snön från en plats till en annan” skriver han, ”hade jag inte sett så många andra meningslösa projekt de senaste åren hade jag dött av skratt”.

I juni 1942 märker man hans oro i dagboken. Luften surrar av rykten. De flesta säger att nya anti-judiska lagar ska presenteras vilken dag som helst. Utegångsförbud efter nio, judestjärnor på kläderna, skapandet av ett getto i Bukarest. Men man stänger ändå av säger Sebastian, ”man vägrar lyssna, och ändå står man där med alla tvivlen inom sig.” Livet är bra konstigt. Han medger att också judarna fortsätter att läsa böcker, att man skrattar sinsemellan, att man festar och firar födelsedagar, att man går till teatern… och, säger han, ”ibland känns det som om vår börda inte hade det minsta med kriget att göra”. ”Vi får inte förlora livsviljan” skriver han allra sist den 14 juni.

I september skriver han om tåget som fraktar deporterade judar; ”det finns ingen plats för känslor, åtbörder eller ord” och när han själv befinner sig med en vän på kyrkogården tänker han på ”de miljoner döda som varken har namn eller gravar. Jag tänker särskilt på de långa konvojerna med judar som varken är döda eller levande, utslungade i en satanisk vånda.” Sakligt meddelar han sedan de nya livsmedelsransonerna, konstaterar att Rumäniens kristna får fortsätta med 600 gram socker, medan judarnas ranson minskas från 200 till 100 gram. Vad bröd beträffar är det ännu kärvare; de får sin skiva borttagen var femte dag. När han berättar för en vän om situationen och särskilt deportationerna svarar denne: ”Åh, mitt samvete är rent, så där gjorde säkert ryssarna också när de byggde Volga-kanalen.”

1943 börjar med att Sebastian meddelar att han nu gått in i vanestadiet. Kriget är något som finns varje dag. Dagarna sträcker sig från januari till januari ”som en mardröm som i sig själv har ett slags monotoni”.

I januari minskar judarnas brödransoner ytterligare, så att de får hundra gram mindre än icke-judarna; ”fyra av tio dagliga ransoner har tagits ifrån oss”.
26 juli: ”Mussolini har avgått.”
13 september: ”Tyska SS-trupper har kidnappat och ”befriat” Mussolini.”
1944 börjar Sebastian skriva dagbok först i april, efter att ha avslutat 1943 med en notering 31 december: ”Kriget är fortfarande kring oss, med oss, inuti oss. Närmare slutet men av kanske just det skälet mer dramatiskt.”

I april bombar amerikanerna Bukarest. Stor förstörelse. Viktiga byggnader smulas sönder. Sebastian antecknar vad som sker. Han läser Balzac. Han läser Baudelaire. Den 5 juni tar de allierade Rom, ”vi är för trötta för att glädjas. Vi behöver ett slut på kriget, inte övergångssegrar (…) fyra veckor har gått utan att bomber fällts över Bukarest. Hur länge till blir det så”, redan i början av juli får han svar på tal då de återupptas.

Den 29 augusti 1944 kommer vändningen i hans dagbok:
”Hur ska jag börja? Med vad ska jag börja? Ryssarna finns i Bukarest. Paris är fritt. Vårt hus på Strada Antim har förstörts av bomber. Jag är trött som en hund. Det tycks vara min lott att inte förmå mig att helt och fullt glädjas över de överväldigande händelserna.”
Sebastian måste säga sig själv under hösten att han inte har någon rätt att vara missnöjd. Tyskland är snart besegrat. Själv lever han. Men han orkar inte skriva dagbok. Varför? Den 19 november säger han: ”Jag har fortfarande en känsla av att allt är provisoriskt.” Han är hemlös. Han betraktar sig som ett krigsoffer. Han saknar ”en position”

Söndagen den 31 december 1944 skriver han sin sista dagbokstext:
”Jag kan varken säga eller skriva något, ord hjälper mig inte (…) Det är årets sista dag. Jag skäms över att vara sorgsen. Det är ju trots allt året som gav mig friheten tillbaka.”
Vad som låg framför honom vet vi inte. Men vi vet att han blev påkörd och dödad av en lastbil i Bukarest den 29 maj 1945. Som en av de judar som överlevde pogromerna och deportationerna till dödslägren skulle han ändå sluta sitt liv vid en tidpunkt fylld av händelser relaterade till kriget och förintelsen, inte minst befrielsen av de tyska dödslägren och de utmärglade men överlevande fångarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar