lördag 4 januari 2020

Misantrop eller ensling?

Foto: Astrid Nydahl
I Svenska Dagbladets serie om stad och land skriver Carl-Michael Edenborg:
Det händer någon gång att en människa letar sig in på vår enskilda väg som slutar vid den gamla timmerstugan. Men inte mer än någon i kvartalet.
Jag vill ha det så. Jag avskyr fortfarande de alltför många människorna, kalla mig misantrop eller ensling. Jag har flytt från de flesta delarna av min karriär, dragit mig tillbaka som ett sjukt djur för att dö i naturen.
Hans tankar i artikeln väcker många minnen jag bär på. Jag har inte sett någon motsättning mellan ensamlivet och misantropin. Det som drev mig från Malmö 1982, och som sedan drev mig till en ännu ensligare plats knappt tio år senare, var just att jag inte stod ut med människorna. Men jag kallade det inte misantropi.

Människomassans värld, kanske bäst illustrerad av storstadens liv, är i mina ögon omöjligt att fungera i. Vill man inte leva granne med människor som spelar musik högt och skapar de mullrande basljuden i väggarna, eller med festivaler och andra spektakel runt hörnet, finns det bara en väg att gå. Det är enslingens. Som ensling har jag med åren kommit att känna ett allt större förakt för massans anpassning till köpcentra som skapat avfolkade stadskärnor (där det fram till ganska nyligen fanns caféer, småbutiker och torghandel). Jag föraktar den politik som varit förutsättningen för de livsfarliga och mörka gränderna eller cykeltunnlarna där våra flicke-barnbarn blir våldtagna och pojkarna rånade, slagna och förnedrade. 

Jag har levt i snart 68 år. Jag kommer aldrig att anpassa mig. Aldrig.

***

För länge sedan skrev jag om José Ortega y Gassets bok Massornas uppror (Natur och Kultur 1934, översättning och introduktion av Alf Ahlberg), bland annat detta:

Men det märkvärdiga med Massornas uppror är att den ter sig så aktuell, så starkt applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor som befolkar kontinenten.  Vi får här bekanta oss med begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara använda ett begrepp som elit betraktas som suspekt. Författaren menar att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De ideal och den kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara giltig. Vem är eliten i hans föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen. 


Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassen låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, ryggmärgsreaktionerna istället för analys och kunskap, hötorgskonsten, kiosklitteraturen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar