Patrick Modiano: Ur den djupaste glömska (översättning av Anna Säflund-Orstadius, Elisabeth Grate Bokförlag)

De är många nu, böckerna jag läst av Patrick Modiano. Det har två skäl, dels att han fick Nobelpriset, och dels men framför allt för att Elisabeth Grate ger ut hans böcker. Detta är den tionde, om jag räknat rätt.

Med Ur den djupaste glömska, så vackert översatt till svenska av Anna Säflund-Orstadius, blir jag påmind om hans magiska och spännande författarskap. För i denna roman, liksom i flera andra, är det en spänning i läsningen, en drivkraft som gör det nästan omöjligt att släcka nattlampan innan boken är utläst.

Huvudpersonen är, liksom Modiano, född 1945. Han drar sig till minnes händelser som ligger trettio år tillbaka i tiden. Slumpen leder honom då till en man och en kvinna som tilltalar honom på Place Saint-Michel, mannen heter Gérard Van Bever, hon får bara heta Jacqueline, ty det är allt hon berättar om sig själv.

Berättaren försörjer sig på att sälja tunga konstböcker. Han följer med dem till deras rum på Quai de la Tournelle. Han drömmer sig tillbaka till denna tid, han går där ett höghus kastade sin skugga framför honom, men bakom lyste fortfarande solen:

”När jag vaknade föreföll mig den period i mitt liv då jag umgåtts med Jacqueline präglad av samma kontrast mellan skugga och ljus. Grådaskiga, vintriga gator men också solen som silar genom persiennernas springor.”

Så är kartan utlagd. Nu vet vi hur berättelsen ska fortgå. Men ändå inte. Vi kan inte ens gissa oss till att den ska leda till en annan europeisk huvudstad. Vi vet ingenting om vem paret egentligen är. Men vi har fått en viktig pusselbit, då Modiano berättar att Jacqueline klistrar frimärken på ett brev som ska skickas till Mallorca.

Jag vill påstå att jag läst en roman om passion och flykt, om förälskelsens starkt bländande ljus och hur en sådan relation upplöses i händelser som senare rent fysiskt förflyttar föremålet för de starka känslorna.

Dessa tre geografiska punkter är förstås romanens viktigaste. Det finns fler människor inblandade, inte minst den man som tycks vara en stalker för Jacqueline. Och i själva tidsförskjutningen inträffar något i Paris som kastar ljus över allt det andra. Det är i den avslutande delen av romanen som ljuset återkommer, i kraft av sina förklaringar och svar.

Kan man annat än känna tacksamhet över att sådan litteratur utges i svensk översättning?