tisdag 14 januari 2020

Roger Scruton: Kultur räknas

Foto: Astrid Nydahl

Det kommer nu en rad läsvärda texter om Sir Roger Scruton. I Svenska Dagbladet skrev Johan Wennström bland annat
Under flera år på 1980-talet hjälpte han dissidenter i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern att starta underjordiska universitet. Med risk för sin egen säkerhet undervisade han själv vid dessa hemliga akademiska seminarier och såg till att många av studenterna fick en validerad examen från den teologiska fakulteten i Cambridge. Förra året mottog Scruton hedersutmärkelser från samtliga dessa tre nationers regeringar och parlament som tack för sitt arbete. Några år tidigare hade han blivit adlad av Storbritanniens drottning för utbildningsinsatser i en vidare mening.
Själv minns jag att det var Scruton som myntade begreppet oikofobi, en passande motvikt i en tid där vi stämplas som både det ena och det andra om vi kritiserar andra kulturer än vår egen. Scruton menade bokstavligen att vi i grund och botten föraktade vår egen. Konsekvenserna av det ser vi varje dag.

Med Kultur räknas introducerades Roger Scruton på svenska. Det var inte en dag för tidigt, men tanke på det väldiga omfång hans författarskap har. Just när vårt eget land, liksom västerlandet i stort, tycker sig ha funnit helt nya prioriteringar, genomgår krisskramlande besparingskampanjer som drar ner på allt som gör människan genuint gott och samhället utvecklingsbart och bildat, och samtidigt premierar ett slags salig dumboms girighet, är det välgörande att läsa Scruton.

Hans utgångspunkt är att det råder "en akut identitetskris" i våra samhällen. Inte minst utmaningen från politisk islam och de totalitära påbuden om "multikulturalism" har bidragit till detta. Scruton går tillbaka till Oswald Spengler som menar att vi går in i en period av förfall när "kultur ger vika för civilisation".

För Scruton står kulturens kitt i direkt motsättning till relativismens "allt duger". Det är alltså vår egen kultur som förfaller. Vad består den av? Scruton vill med sin bok redogöra för det. Här börjar också det läsäventyr som innefattar judendomen och kristendomen såväl som Aristoteles, Platon och den amerikanska revolutionen. Nyttan av att läsa detta består inte minst i påminnelsen om hur vårt arv ser ut, det arv vi lever i skuggan av, oavsett om vi bejakar det eller ej. Vi ingår i en kedja som först nu hotar att helt brista eftersom vi inte förstår detta arv.

Scruton behandlar dagens skolväsen, han menar att fokus på bildning hamnat på vad som "gynnar" den enskilde individen i stället för på kulturarvets vidareförande. Det i sin tur skapar dumhet och oförmåga till orientering i samtiden.

Hans blick på konst- och litteraturvärlden är inte nådig. Han ser tomma gester, en ytlig pop- och masskultur som tar över på bred front. Han säger att vi lever i en "förkastandets kultur", där inte minst universiteten går i spetsen för att rasera ett månghundraårigt arv till förmån för en vägran att bli vuxen. Popkulturen, menar Scruton, präglas just av en "stagnerande folkmassa som ständigt står på gränsen till vuxenlivet men aldrig tar steget över dit", som helt enkelt har "ungdom som livets mål och mening". Övergångsfaserna är borta och kvar har vi en nöjeskultur som saboterar all bildning och kultur.

Finns det något hopp för den västerländska kulturen? Ja, säger Scruton. Hoppet finns i de "öar" som "antyder en växande vämjelse inför den rådande nihilismen". Och hans slutord blir därför en summering av vad sådana öar kan göra, nämligen "visa oss varför kulturen räknas och varför striden för dess bevarande måste utkämpas". Det är vackert sagt.

Inga kommentarer: