tisdag 7 januari 2020

Trump då? Skulle jag stödja honom?

Foto:Astrid Nydahl


Jag har redovisat min syn på mordet på general Qassem Suleimani och Irans karaktär i relation till den västerländska vänstern. Texten kan du läsa här.

Idag ska jag säga några ord om hur jag ser på Trump och USA. Jag tänker inte resonera kring samma vänster, eftersom det är mer än klarlagt hur den förhåller sig.

Idag förväntas man vara för eller emot. Svart eller vit. Rätt eller fel. Jag förbehåller mig rätten att hävda ett slags tredje ståndpunkt, trots att begreppet är så besudlat.

Det kan inte vara obekant för någon hur jag ser på Trump. I det politiskt korrupta och i den tragi-komiska politikerklassens USA framstår kritik mot Trump som något slags outtalat stöd för Clinton-Obama-segmentet. Så är inte fallet. Jag har alltsedan Trump dök upp som en segrande president hävdat att hans ytlighet, narcissism och megalomi i kombination med ekonomisk kraft och ett förlamat parti i ryggen, kan bli en olycka inte bara för USA utan också för oss andra. Trump är visserligen nykterist men han är i sitt agerande lika opålitlig som alkoholisten Jeltsin var i Ryssland.

Nu har han suttit så pass länge att man kan göra en bedömning som omfattar mer än beslutet att mörda Irans näst mäktigaste man. Den som minns längre än till november i fjol, vet också vad han ställt till med på andra fronter. När han beordrade reträtt inför den turkiska offensiven i Kurdistan fanns det människor som skrev till mig och hävdade att det var en självklar väg att gå. Trump hade ju lovat sina väljare att sluta med utrikes engagemang. 

Det argumentet får väl anses förbrukat nu. De senaste dagarnas utveckling tyder snarare på att det är impulser och känslor som fått Trump att fatta ett möjligen katastrofalt beslut. Inte noga övervägda scenarier i samråd med politisk och militär expertis. Det finns många andra beslut som pekar på det.

När Trump hotar att ödelägga viktiga kulturplatser i Iran blir det i mina ögon också exempel på hur den existentiella tondövheten i kombination med ren obildning kan komma att styra den närmaste framtiden. Om inte förr så kommer Iran att finna en växande skara av sympatisörer långt utanför landets och regionens gränser. Pentagon tycks reservera sig mot dessa planer, vilket man kan läsa om här.

En tredje ståndpunkt just idag måste innebära en grundläggande kritisk syn på islamismen och den islamiska staten Iran och dess härskare. På samma sätt måste den innebära en sådan syn också på ett amerikanskt ledarskap som inte framstår som moget och villigt att hantera en ytterst delikat situation.

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera