Drömmaren i Malmö och livets vägar ut ur det totalitära

 I fjortonårsåldern på Tallriken i Pildammsparken. Foto privat

"Börja i unga år, vandra i Jesu spår". Så hade mormor skrivit i min konfirmationsbibel. Inget kunde ha varit mig mer främmande. Efter den sommaren på Strandbaden utanför Höganäs med Missionsförbundet ville jag inget hellre än att lämna familjens frireligiösa förankringar. Inte för att de var otrevliga utan för att det fanns sådan syrebrist i deras sammanhang. I källaren under Betelkyrkan i Malmö hade vi SMU-scouter våra träffar. Alla förväntades tänka samman tankar. 

Det märkliga som hände var att jag ungefär fem år senare sökte mig till en vänstersekt där allt detta var ännu starkare uttalat. Kraven var milt uttryckt stora och svåra att leva upp till.

Sedan Tobbes död 2014 är jag åter medlem i Svenska kyrkan. En enda organisation, Sveriges Författarförbund, har jag tillhört nu i 45 år. Det är min fackförening. Det behövs inte något mer än så. Andra krav ställs inte. Jag är medlem, punkt. Allt annat har jag med en känsla av lättnad lämnat bakom mig.

Det frireligiösa och det politiskt totalitära kan uppvisa gemensamma drag. Jag tror att förklaringen till min känsla av äckel ligger just där.

Niels Hav med ny diktsamling

Även om han inte har sina rötter där, är Niels Hav för mig en riktig Köpenhamnsk storstadspoet (som såg dagens ljus 1949 i Lemvig på Midtjylland, långt från huvudstaden). Ingen kan som han dikta om människorna som trängs på en stadsbuss, eller om alla de cyklister som dagligen genomkorsar staden på väg till eller ifrån.

Nu har Niels Hav utgivit en ny diktsamling, den sparsmakade och eleganta Øjeblikke af lykke (Det Poetiske Bureaus Forlag). I politisk och estetisk mening är det en lycklig poet som talar till oss. Hav missar aldrig en människa som har glimten i ögonen.

"Det viktigeste er at undgå evige ting
og eksistentielle emner.
Lad os tale om noget almindeligt, 
for eksempel cykler
og regnvejr. Eller bara om myg."

Så inleder han dikten Usund fornuft. I en annan, Narcissisternes triumftog, befinner vi oss ute på stan, och Hav skriver:

"Gud kommer langsomt gående
klædt i regnvejr.

Narcissisternes lille triumftog
drukner i regn.

Bussen er fuld af lykkelige
aber som oss."


Ska man ringa in boken tematiskt så tror jag inte det är fel, att säga att den är fast förankrad i vardagen, både som livsminnen och som konkret samtid. Niels Hav kan med en skenbart enkel manöver få oss att krypa med in i skåpet under vasken, köpa paraplyer i Istanbul eller göra oss medvetna om att livets vackraste stunder kan utspela sig i en dröm. Så Köpenhamns-poet han är, är han sannerligen inte blind för resten av världen. Rakt tvärtom är en ovanligt orienterad poet också i helt andra kulturer, som den kinesiska i dikten Under Li Bais himmel. Det tål påpekas att han också är översatt till många språk, och flitig deltagare i olika internationella arrangemang.


Den som påstår att man blir en bättre människa av läsandet har med all säkerhet fel. Men när man läser poesi som Niels Havs blir man definitivt en gladare/lyckligare människa. Det är inte att förakta.

Niels Hav. Foto från boken av Christina Bjørkøe

All vår början är... alltför lätt

En bild från en lyckligare tid i Malmö. Kanske var jag bara några år.
Ur barndomsalbumet. Foto: Gösta Nydahl

Det fanns en tid då lyckan och friheten var en trehjuling. Det var ännu 1950-tal och i Malmö kunde man växa upp på Seved utan att frukta något eller någon.

Denna början var alltför lätt. Den kan bara minnas som lätt. I det låg också bedrägeriet, eftersom ingenting tycktes skvallra om vad som skulle komma.

Det var tiden före de kulturkrig som också skulle svepa över Sverige, tiden före folkhemmets fall.

Jag bläddrar vidare i albumen. Det är inte alltid lika lätt som början var. Inför vissa bilder hejdar jag mig och undrar exakt när nästan allt gick fel.

Orban och ungerskhetens litteratur

Foto: Astrid Nydahl

Imre Kertész föll bort när Orbans regim gjorde ny läslista för skolundervisningen. Den typen av listor, ofta kallade litteraturkanon, har diskuterats länge och väl här i Sverige, men med illiterata politiker blir det inte mycket av det. Att den betyder något framgår tydligt när nu Orban & Co gör den passande för regimen. Svante Weyler, som utgav Imre Kertész här i Sverige (i Ervin Rosenbergs omistliga översättningar) skriver i DN:

”Mannen utan öde” var bortplockad från den, liksom många andra av den ungerska litteraturens främsta, såväl sen länge döda som Sándor Márai som samtida som just Péter Esterházy, Péter Nádas och László Krasznahorkai.

I stället finns där ett par nya och för ungerska litteraturkännare överraskande namn som de tre mellankrigsförfattarna Ferenc Herczeg, Albert Wass och József Nyírö. Bortglömda som författare, enligt en artikel i den amerikanska nättidningen Tablet, men möjligen ihågkomna som historiska figurer: Wass var en entusiastisk anhängare till pilkorsarna och under hela kriget redaktör för deras tidning.

Pilkorsarna var den högerextrema rörelse som var ansvarig för massmorden på judar som ägde rum på Donaus strand mitt i Budapest under vintern 1944–45. Ett öde som kunde drabbat Kertész om han inte i stället deporterats till Auschwitz. Wass och Nyírö dömdes efter kriget till döden i sin frånvaro.

Imre Kertész var alltså inte ensam om att falla i onåd. De fyra övriga, alla mycket betydelsefulla, har det gemensamt att de återfinns i kretsen av kritiskt tänkande människor. Istället gräver man upp "historiska figurer".  The Tablet skriver att dessa skrev romaner med ett ärende, nämligen det att glorifiera och förhärliga "ungerskhet" och framställa landet som ett offer:

When Viktor Orbán’s nationalist government published its National Basic Curriculum for literature a couple of weeks ago, citizens discovered to their amazement that Imre Kertész, who in 2002 became the first Hungarian awarded the Nobel Prize for literature, was no longer on the “required” reading list.

och vidare:

Instead, the plan promotes a number of writers from the 1930s and ’40s who wrote nostalgic novels about the time before World War I, before Hungary lost two-thirds of its territory in the Versailles Treaty. Ferenc Herczeg (1863-1954), Albert Wass (1908-1998), and József Nyírő (1889-1953) are not exactly household names in Hungary today, though they were popular enough in their time. Herczeg was even mentioned for the Nobel Prize. But they certainly do not belong in the 20th-century literary canon, according to specialists.

What all three writers have in common, aside from being musty, is that they wrote ideological novels that glorify mythical ideas of “Hungarianness” and present Hungary as a victim of Western powers after the Great War; implicitly or explicitly, they call for a return to pre-1919 borders. All three writers espoused nationalist views, with Herczeg the most moderate; Wass and Nyírő were from Transylvania, a region that became part of Romania in 1919 and remains irredentist to this day. These writers have not been taught in schools until now, not even in Transylvania.

1973 före katastroferna

Foto privat

1973 föddes vårt första barn. Här är han med mig på besök hos svärföräldrarna i nordöstra Skåne. Han var på gott humör och när den första vintern slog till var han glad för det med. Han skulle få fem syskon, alla födda inom familjen. Det kunde kanske se ut som lycka. Men bland vännerna som bara såg till ytan blev det ett stort bedrägeri.

Den gången hade jag inte kunnat föreställa mig att jag tio år senare själv skulle bo i de trakterna med min familj.

Åren har försvunnit bakom mig. Katastroferna kom sakta smygande och 1991 var det ett faktum för mig att flytta till ett eget litet hus. Lyckans böld hade brustit och allt det som låg närmare sanningen sipprade ut.

Ja, åren har försvunnit. Nu ser jag tillbaka med hjälp av fotoalbumen, de som finns kvar. Det finns mycket också där, som ser ut som lycka. Somligt är helt sant, annat är Potemkin-kulisser.

Pia Tafdrup: Lyden af skyer (Gyldendal)

Det diktverk Pia Tafdrup skriver på har med Lyden af skyer nått fram till sin fjärde bok av fem. Verket inleddes 2014 med Smagen af stål, forsattes med Lugten af sne 2016 och Synet af lys 2018. 

Dessa tre föregående böcker har jag recenserat, antingen här i den nya bloggen, eller i den gamla, som fortsatt finns att tillgå på nätet.

Hur låter då moln? Frågan kan verka konstig eller rent av konstruerad. Har vi hört några ljud från molnen? Tafdrup gör det begripligt. Bokens lyriska svit spänner över mycket, som är både mänskligt och jordiskt. Hennes ärende är att skildra hörseln, ett av de fem sinnen vi är utrustade med. De tidigare sinnena har varit smaken, lukten och synen. Hörseln står nu i centrum, och sviten kommer att avslutas med känseln. Då blir det så mycket klarare vad vi hör från molnen: det strilande regnet, den mullrande åskan...

Det är onekligen ett mycket ambitiöst projekt den danska diktaren arbetar med. 

I denna fjärde volym ser jag såväl den för Tafdrup välbekanta sensualismen, som den kärvare och sakliga blicken på världen och människorna. Tillbakablickarna är alltid självklara, som i Fra de dødes rige, som inleds med orden:

"Ilden har tagit min far/ men jeg hører hans stemme i drømmen, / akkurat som da han levede/

I dikterna Din stemme och Min stemme blir jag berörd av den starka närvaro hennes älskade har i själva rösten, "Din stemme er en bro/ til mig, en passage/ for din sjæl." Och i den andra dikten skriver hon om sin egen röst, som i en radiosändning får hennes katt att springa runt, men som för henne själv är så starkt förknippad med moderns tonfall, "når jeg ringer hende op", en röst som hon känner bättre än någon annan.

Mot slutet av boken kommer dikten Tal stille, och jag väljer att nämna och citera ur den som ett exempel på vad som händer när Pia Tafdrup är som bäst:

"Sig ikke noget, den døende
ikke skal høre, lydene
findes altid omkring,

hørelsen er den sidste sans,
der forsvinder, den mistes først
dét øjeblik, vi dør.

Det er ikke alt,
vi ser,
der er mere at høre."

***

Om tidigare böcker i sviten har jag bland annat skrivit:

”Det ansigt, der ser på mig fra spejlets flade,/ forandres år efter år til ukendelighed og er/ alligevel genkendt.”

Så skriver Pia Tafdrup i dikten Tid og rum, som ingår i samlingen Smagen af stål. Här finns, som i raderna ovan, en iakttagande människa som samlar sina erfarenheter i poesins kärl, som är djupt medveten om sitt åldrande på jorden men som ändå vill hålla fast i hela den båge som beskriver ett människoliv.

*

Den danska poeten Pia Tafdrups diktsamling, Lugten af sne är den andra volymen i en serie verk som kretsar kring människans sinnen.

Tafdrup talar om den bortglömda doften i en dikt som utspelar sig på tåget över bron från Köpenhamn till Malmö. De hundar man får upp doftspåren med där är utbildade att hitta droger som någon försöker smuggla.

Samlingen rymmer också två dikter som berör de islamistiska terrorattentaten i Paris och Köpenhamn. Efter massakrerna mot Charlie Hebdo och kosherbutiken i Paris kan man bara instämma i den känsla hon vill förmedla: 

”Jeg skal igen forsøge at trække vejret roligt/  på et kontinent, hvor blod flyder/ efter byger af kugler, og psykiske sår/ har sat sig i sjælen, trække vejret/ i det frit bevægelige kaos, hvor had/ undertiden giver sig ud for at være en omfavnelse.” 

Det är sannerligen inte lätt att andas lugnt i ett sådant Europa. Och det är samma tema som avrundar dikten om när Köpenhamn drabbades av terrorn, den som riktade sig mot Lars Vilks och seminariet om yttrandefriheten, och mot den judiska synagogan; det är svårt också att återfinna förtroendet för andra i den situationen och ändå, om vi andas lugnt, som fria människor kanske det kan gå. ”endnu er verden åben” skriver Tafdrup med ett uttryck av trotsigt hopp.

*

Den tredje i sviten har synen som sinnestema. Den heter Synet af lys. Nog tycker jag att läsningen av den bekräftar en stark samhörighet med de föregående. Tematiskt finns det allt fler spår som förbinder dem, och det är kanske just den som gör intryck. Konsekvens, helhetssyn och överblick är inte alltid ledord i samtida litteratur. 

I två dikter om föräldrarna grips jag av det enkla, till synes vardagliga men ändå starkt symbolladdade. Om modern skriver hon i en dikt om ett nattlinne som ska bäras av henne efter döden, ett nattlinne som lyfts fram i ljuset "som et spejl for døden/ jeg ikke kan se ind i,/ når du er hos mig." Om fadern skriver hon i dikten Gennemlyst: "Far, dit blik forbandt/ dit væsen med mit." Och så konkret ser ju generationskedjan ut, den som också i en en blick förbinder diktaren med såväl fadern som med de egna barnen, denna blick som "trænger igennem/ i andra liv, bæres vidare, lyser."

Vänstern o folkfesten i Malmö 1971

Jag deltar i långdans på Folkfesten i Malmö 1971

1971 hamnade jag hemma hos Lars Åberg. Han planerade en folkfest i Slottsparken. Vem som bjudit in mig och Claës minns jag inte, men det kan ha varit Lasse Hejll, som vi ju umgicks mycket med. Lars var förmodligen född organisatör. Jag minns mötet hemma hos honom väldigt vagt, men tror att jag själv mest tog på mig praktiska uppgifter. När jag ser de svart-vita bilder jag har från Folkfesten bekräftar de just detta. På en av bilderna står jag bakom festens organisatoriska centrum: en metallbåge med en presenning över, där allt av värde förvarades, tillsammans med Lars Åberg. På andra bilder ser jag Werup-Sjöström, Grus i Dojjan, Bernt Hammarlund och andra uppträda. Mycket fastnade aldrig på bild: Hoola Bandoola Band, Cornelis, Dan Hylander, Nationalteatern. Krutte i Grus i dojjan minns jag som en särdeles sympatisk man, jag pratade en del med honom och bestämde att jag skulle föreslå ett omslag till deras debut-Lp som just skulle spelas in. Mitt förslag refuserades men jag har än idag kvar bilden på dojjan på vår bakgård.

En av dagarna spelade Nationalteatern för barnen ute på den stora gräsmattan. Varje gång jag senare för mina barn spelade Kåldolmar och kalsipper på skivan, minns jag hur de cyklade runt och sjöng ”Vi cyklar runt i världen…”, sången som hämtats från en av deras pjäser och som bands samman med andra till den skivan.

Grus i dojjan ordnade till så att det blev långdans i gräset, också detta har jag dokumenterat på bild, och nog är det rörande att se sig själv som en mager och spänstig nittonåring dansa långdans och hålla den där flickan i handen… henne minns jag bra eftersom hon också höll till på Jöns Filsgatan ibland.

Att vi som slet med allt det praktiska – det kunde vara stressigt, det minns jag, men hela tiden så meningsfullt och tillfredställande - skulle ha utfört en pionjärgärning förstod nog ingen av oss. Men så var det. Lars Åbergs idé lever ju i hela landet idag. Och från det dansanta och lekfulla har vi idag fått stadsfestivaler som är en plåga för alla de omkringboende. Ljudanläggningarna blir större och större och basljuden har snart samma effekt som tryckluftsborrar.

Så var det inte i Slottsparken 1971. Ändå kunde Cornelis få hela parken att sjunga med i sin spontanversion av John Lennons Power to the People när han sjöng Slottsparken åt folket.

Och flumgrupper som verkligen levde upp till namnet fick också de mest omusikaliska upp på scenen (som väl mer var ett dansgolv) för att slå på trummor och slänga med tamburiner. Ibland var det odrägligt fult, men den tidens ideal var ju att ”alla kan” sjunga och spela, varför det också gjordes.

Det finns många vackra minnen från Folkfesten 1971. Ett av dem är det faktum att alla ställde upp gratis. Artister och festivalknegare – lika för alla. Det är kanske också ett viktigt memento i en tid när ingenting görs utan pengar. För oss som var med fanns pengarna nästan inte alls, varken som betalningsmedel eller som begrepp. Vi levde våra liv mycket sparsamt och med små medel. Ändå tog vi ut svängarna ibland. Om vi inte spontant liftade till Amsterdam för senaste A-kasseutbetalningen så var vi med och jobbade med Folkfesten. Livet hade andra värden, och det berodde inte bara på att vi var unga utan också att den tiden erbjöd en hel bukett av alternativ.

(Ur min Malmöbok Ett barn är fött på Sevedsplan)

Antonín Rejcha : String Quartet G Major, Op.48, Nr.2

Idag är det Antonín Rejchas 250-årsdag. Här kan du läsa om honom. 

Pianisten Henrik Löwenmark skriver, jag citerar:

"Idag, 26 februari 1770, föddes Antonín Rejcha i Prag. Eftersom han är jämngammal med årets dominerande jubilar, Beethoven, ungdomsvän och medmusikant under tiden i Bonn 1785-92, samtalspartner men också medtävlare och i viss mån konkurrent med denne i Wien 1802-08, finns det stor anledning att uppmärksamma denne originella, många gånger djärva och mycket personliga tonsättare, en tonsättare som fått alltmer uppmärksamhet under de senaste decennierna. Förutom ett ökande antal inspelningar av hans musik kommer det alltfler moderna utgåvor av noter samt också de texter som skrevs runt 1800 men som aldrig trycktes, till skillnad från de texter och böcker han skrev och lät publicera i Paris mellan 1816 och1833."

Lyssna och njut av detta.

Bent Jensen: Ruslands undergang. Revolutioner og sammenbrud 1917-1921 (Gyldendal, Köpenhamn 2017)

Danske Bent Jensen är kanske en av de mest läsvärda nordiska skildrarna av Ryssland och Sovjetunionen. Han är född 1938 och var i många år professor i historia vid Syddansk Universitet i Odensen. Han var varit ledande kraft i Center for Koldkrigsforskning och som sådan förstås i hög grad omdiskuterad och ifrågasatt. Inte heller i Danmark (hur det är i Sverige vet vi alla) har man kunnat arbeta inom detta ämnesområde utan att bli stämplad på primitivast tänkbara sätt.

Jensen har vid sidan av sitt professionella arbete också blivit en både viktigt och respekterad röst i den inrikespolitiska debatten om islamism, KGB och relationen till den danska säkerhetstjänsten PET och frågor om antisemitismen förr och nu.

Hans nyutkomna bok heter Ruslands undergang. Revolutioner og sammenbrud 1917-1921 (Gyldendal, Köpenhamn 2017).

Vill man ha gedigna texter om dessa för Europa och världen avgörande år är Jensen en författare man ska gå till. Hans kunskaper överträffar de flestas, hans sätt att använda dem skapar texter som bärs av saklighet, omfattande faktaredovisningar och referenser. Jensen skrev själv om boken när den ännu inte var utkommen:

”Bogen er på 300 sider tekst (den blev mer än 500, min anm. TN) med omkring 180 illustrationer, hvoraf mange er i farve. Bogen inddrager også danske kilder, danske aktører og danske vinkler, hvor det er relevant. Det gør andre bøger om emnet normalt ikke. Faktisk var der et antal danskere i forskellige positioner, som spillede en betydelig, men næsten ukendt rolle ved løsningen af de mange problemer, som det revolutionære regime skabte. Bogen markerer 100-året for den katastrofe, der ramte Rusland og verden i oktober/november 1917, da en fanatisk marxistisk sekt – bolsjevikkerne – erobrede magten ved et væbnet kup.” (Document.dk, 7 juli 2017)

I den nya boken diskuterar Jensen hur det gamla Ryssland var funtat, vad det var för slags samhälle, och hur dess intellektuella och andra delar av befolkningen förhöll sig. Hans skildring av Rysslands bondeklass är av stor betydelse.

I den omfattande skildringen av landet under perioden 1861 – 1917 erbjuds vi en bild som visar hur de reformförsök som gjordes inte kunde stå emot terror och en framväxande bolsjevikrörelse. Jensen tar sig an revolutionerna och beskriver vägen från februari till oktober som en väg från marginalen till avgörande politisk kraft. Med Lenins hemkomst till Ryssland vänder det avgörande.

Här kommer kanske själva kärnfrågan: den vi känner som ”oktoberrevolutionen 1917”. Att Jensen ger den ett helt annat namn är inte att förvåna. Det var ju alls ingen revolution, utan en väpnad kupp. Oktoberkuppen 1917 således.

Det som följer för landet, Jensen kallar det ”Leninryssland”, är en epok av inbördeskrig som pågår samtidigt med något slags ”socialistiskt” samhällsbygge. En fråga av största vikt för oss som lever i relativismens svallvågor är hur en formell demokrati med yttrandefrihet och civila domstolar avskaffas och ersätts av laglöshet, våldsorgier och en total militarisering av det civila samhället (i grund och botten ett nytt privilegie-samhälle, ett perverterat klassamhälle, blott med andra förtecken).

Bent Jensens bok är så rik på ämnen och i vart och ett av dessa så mycket detaljer och viktiga processer att det bara vore dumt att försöka överblicka dem så här. Förutom att varmt rekommendera boken till studier – den är som gjord för långa, mörka vinterkvällar med sina dryga 500 sidor – vill jag avsluta med att citera Jensens egna ord om förutsättningarna för den:

”Det har været interessant i den kommende bog at sammenfatte den viden om emnet, som jeg har erhvervet gennem 55 års studier og undervisning – først på universitetet i København, siden på universitetet i Odense. Jeg lægger i bogen stor vægt på de utopiske, ideologiske doktriner, der stammede fra læsning af Karl Marx, og som var styrende for Lenin og hans kammerater. Bolsjevikkernes politik blev en katastrofe for den russiske nation og de mange andre nationer i det russiske imperium samt et varigt problem for den øvrige verden, fordi de ville udbrede deres ideologi og system til hele verden. Jeg giver også megen plads til en beskrivelse af det revolutionære regimes kulturpolitik, som gik ud på at udrydde den eksisterende kultur og erstatte den med en ny marxistisk livsanskuelse.”

Leva under barocken - med dusch

Foto: Astrid Nydahl

Vad är ett hem? Cioran skriver om hur fästa vi är vid tingen. Bara om man gör sig av med dem är man verkligt fri.

Det där tror jag inte alls på. Människans moderna grotta, för skydd och trevnad, är just hemmet. Att leva enkelt är en annan sak. Men ingen som besöker oss tror på det. När de ser biblioteket tolkar de det, felaktigt, som överflöd och rikedom.

Ja, visst är jag fäst vid tingen. Så länge de är böcker. Eller så länge de är modern utrustning för ett anständigt liv. Jag mötte en gång en litauisk poet. Hon sa: "Jag hade velat leva under barocken. Med dusch."

***

Uppdateringar om gårdagens attentat i Tyskland finns här och här.  Det var uppenbarligen en galning utan "politiska motiv" den här gången också. Men vad hjälper det de fler än 50 offren? 

Denna ständigt närvarande terror

Skärmdump från Bild

Måndag i en tysk småstad. Karneval för barnen. Terrorn slog till. Man kan läsa i Bild, men man kan få en glimt också i svensk press.

Varför accepterar vi detta? Varför fortsätter människor tala om tolerans samtidigt som terrorn fortsätter? Ena gången är det islamister, nästa är det en "galning" och ibland sammansmälter de två i en mordisk gestalt.

Aftonbladet:

Men enligt vittnen åkte föraren med full gas in i åskådarna, uppger tidningen Frankfurter Rundschau. Flera vittnen hade uppfattningen att föraren siktade in sig på barn, men det har inte bekräftats.

Vittnen uppger också att föraren körde förbi flera avspärrningar. Den gripne föraren var mellan 20 och 30 år, uppger ögonvittnen för sajten Hessenschau.

Mammuten Jörn Donner

Kyrkogård i Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

”Hur det förhåller sig med den intellektuella friheten i ett sådant land är en annan historia. Det finns vissa tecken som tyder på att den nivellering som gått under namn av marxism och albanism stöter på vissa svårigheter i den del av befolkningen som skaffat sig mer kunskap och därmed hunger efter andra värden än de som faställts i kamrat Hoxhas skrifter. Det är omöjligt att köpa en utländsk tidning i Albanien.”

Så skriver Jörn Donner efter ett besök i Albanien 1987. Lägg nu särskilt märke till den retoriskt eleganta knorren på stycket. Genom att helt sakligt konstatera att det inte går att köpa utländska tidningar i Enver Hoxhas socialistiska paradis har han också meddelat läsaren något ytterst väsentligt om förhållandena. Det citerade stycket finns med i Donners memoarer, Mammuten.

Jörn Donner har ett långt liv bakom sig och han har länge, mycket länge, varit en av det svensktalande Finlands främsta kulturpersonligheter. Verksam inom filmens, litteraturens och politikens värld har han satt sina spår i de flesta kultursammanhang, också i Sverige. Ljumma känslor har han aldrig framkallat, antingen har man älskat eller hatat honom. De senaste åren har jag läst allt av honom jag kommit över och tyckt väldigt mycket om det. Inte minst hans essäistiska böcker.

När han skrivit sina memoarer, Mammuten, var det självklart att det blev i tegelstensformat, på hela 1079 sidor + ett omfattande, avslutande bildark med bilder från olika epoker i Donners liv.

Verket är upplagt dels som en berättelse, där huvudpersonen heter J. och berättaren Fredrik Kock, dels som en dagbok där Jörn Donner talar med egen röst. Innehållsmässigt är det en gripande och starkt engagerande bok.

Den spänner över ett omfattande fält från privatlivets intimiteter över skvaller och sjukdomsbeskrivningar till djupt seriösa, essäliknande texter i viktiga ämnen. Jörn Donner bjuder på sig själv, har humor men också en allvarlig infallsvinkel på allt som handlar om liv och död.

 

Nu har han lämnat den här världen, och man kan bara minnas honom med tacksamhet.

Jag vill avsluta med dessa hans ord:

”Ingen tankepolis har hittills lyckats få mig att avstå från att drömma och tänka på svenska.”

Françoise Frenkel: Ingenstans att vila sitt huvud (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, förord av Patrick Modiano)

Hon saknar varken mod eller ambitioner när hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin. Året är 1921. Hennes bokhandel blir en populär mötesplats för den tyska huvudstadens frankofila läsekrets. Hon säljer såväl böcker som tidskrifter och uppmuntras från olika håll.

Hennes namn är Frymeta Idesa Frenkel och hon föds i polska Piotrów i trakten av Lodz 1889. Hon är judinna med stor passion för det franska och för litteratur. 1914 börjar hon studera litteratur vid Sorbonne och fem år senare gör hon sin praktik i en bokhandel vid Rue Gay-Lussac. Hon heter nu Françoise Frenkel.

När hon mot slutet av andra världskriget lyckas ta sig till frihetens Schweiz – jag ska återkomma till det – börjar hon skriva den bok jag nu läst, det sker 1943 och två år senare utges den av ett förlag i Genève, Ingenstans att vila sitt huvud.

Den svenska översättning som utkommer idag, har ett intressant förord av Nobelpristagaren Patrick Modiano, i vilket han bland annat skriver:

”Jag vill helst inte veta hur Françoise Frenkel såg ut, hur hennes liv utvecklades efter kriget eller när hon dog. Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som kanske ändå var avsett just för en själv.”

Jag kan förstå hans behov av mystik, eftersom Frenkel verkar ha varit allt annat än en offentlig person. Det finns inte något foto av författaren i boken. Däremot finns det en kortfattad biografi som i tre korta nedslag från 1945,1958 och 1975 ger oss hennes sista personliga uppgifter. Att hon avled i Nice 1975 torde vara klarlagt.

Nå, vad är då detta för en bok? Ännu en andra världskrigs-berättelse i förintelsens skugga? Det finns olika svar förstås. Ja, ämnesmässigt är det ”ännu en”. Och så som jag tillägnar mig litteratur är det underordnat det faktum att varje enskild berättelse – kalla det vittnesmål om du vill – är giltigt och angeläget inför framtiden. "Ännu en" är för mig inte något annat än ännu en röst som personligt och gripande berättar vad människor utsattes för under denna epok. Samtidigt kan man säga: nej, det är inte ännu en sådan berättelse, eftersom denna utgår ifrån ett annorlunda perspektiv, det kulturpolitiska och det franska.

Frenkel ger oss starka och ovanligt personliga bilder av livet och människorna där.

Där jagar man, visserligen på tysk order, de kvarvarande judarna varje dag. Judar och ”utlänningar” i största allmänhet måste antingen gömma sig eller försöka lämna denna del av Frankrike fortast möjligt. Det perspektivet är väl dokumenterat. Men Frenkel kommer från Polen till Frankrike av kärlek. Den bokhandel hon öppnar i Berlin tillsammans med sin man Simon Raichenstein är unik, den första i sitt slag. Från 1933 går maken i fransk exil och Frenkel driver bokhandeln vidare ensam. 

Just när andra världskriget ska bryta ut lämnar hon Berlin för Paris, som hon så småningom tvingas fly.  I december 1940 når hon Nice. Två år senare dör hennes make i Auschwitz-Birkenau och samma år gömmer sig Frenkel på olika ställen i Nice. Kort därpå upphör Vichy-republiken i praktiken, marskalk Pétains inflytande blev allt mindre. Tyskarna ockuperar hela denna del av Frankrike från november 1942. Totalt deporterades fler än 70.000 judar av Vichy-regimen.

Naturligtvis är Frenkels skildring av bokhandlarlivet, nazismens begynnande  våld och omöjligheten för hennes verksamhet i det alltmer hotfulla Tyskland både fascinerande och intressant.  Men det är ändå den andra berättelsen som väger över och som blir bokens verkligt angelägna. Hur är det möjligt att människor kunde behandlas på det här sättet i en kulturnation? Vad är det som göder judehatet? Man kan till exempel studera hotellägaren Thérive som Frenkel berättar om. Han stänger och ger judarna skulden. ”Det är bara judarnas lyxhotell och flotta pensionat som kan klara sig” säger han, för att sedan modifiera med orden ”Jag kallar  alla dem som lyckas klara sig för judar”. Nå, om juden då blott är en symbol för framgång, varför då jaga, misshandla och döda honom eller henne? Frankrike var inte skyddat mot judehatet. ”Många franska tidningar utvecklade livfullt nazisternas teorier”, konstaterar Frenkel.

Jämranden och utrop...

Foto: Astrid Nydahl

"Att publicera jämranden, utrop, brottstycken... gör alla tillfreds. Författaren försätter sig därmed i ett underläge i relation till läsaren, och läsaren är honom tacksam för det." E.M. Cioran: ur Sönderslitning.

Det löjeväckande idisslandet

Foto: Astrid Nydahl

"När jag stod vid havet idisslade jag gammal och nyare skam. Det löjeväckande i att sysselsätta sig med sig själv när man framför ögonen har det mest ofantliga av skådespel undgick mig inte. Så jag bytte snabbt ämne." E.M. Cioran: ur Sönderslitning.

Cioran om det civilisatoriska självmordet

Foto: Astrid Nydahl

"Snart kommer det att vara stängningsdags i trädgårdar överallt." (E.M. Cioran i Sönderslitning)

Att varje dag stiga upp till nya krigs- och våldsrubriker kräver sin man. Med återkommande signaler om att börja skriva måste jag hejda mig själv. Jag tänker på det Cioran skriver, i Sönderslitning:

"Viljan har aldrig tjänat någon: det mest tvivelaktiga av det man frambringar är det man mest håller fast vid, det för vilket man tillfogar sig själv flest umbäranden."

Tillhör man den västerländska massan måste man inse att man är "till allmänt åtlöje", skriver han och utvecklar ett resonemang om självmordsbenägna kulturer. Åtlöjet kommer av att inte "ha viljan att försvara ens skuggan av en identitet."

Till vilken nytta skulle jag fortsätta producera ordmassor om sådant som redan är uppenbart för var och en som vill se?

Fernando Pessoas samlade verk

Fasan uppflugen till kärven på gårdspumpen. Foto: Astrid Nydahl

I band 14 av Fernando Pessoas samlade verk, finns texterna om odödligheten med. Det handlar om tre essäer, som var för sig resonerar om litteraturen, litteraturkritiken och vilken litteratur som överlever sin tid, sitt språk och sin ställning i ett globalt perspektiv. Essäerna är i original skrivna på engelska av Pessoa och finns översatta till portugisiska av Manuela Rocha i denna volym. De tre essäerna heter Erostratus, Impermanence och Uselessness of criticism.

Som alltid är det en fröjd att läsa Pessoa. Han saknar helt illusioner om litteraturens överlevnadskraft och är mycket sträng när han "sorterar" den. Det mesta tycks falla i bitar och glömmas bort. Några få verk överlever alla de tre hinder den har: sin eget tid, sitt språk och sin internationella ställning. Shakespeare överlever naturligtvis. Men så säger han: "En Kipling är för en övergående känsla. En Tennyson för en epok. En Spenser för en civilisation. En Milton för alla tider." Kiplings ställning kan inte helt klargöras, därför att några ord i Pessoas manus är oläsliga, men det framgår att han menar att Kiplings verk tillhör "nationens sub-epok". Och så vänder han sig till författarna och säger: "Var journalist eller konstnär. Sikta på omedelbar framgång eller evigt liv." Det är en sträng maning. Vem vågar sikta på det eviga? Vem vill avstå "omedelbar framgång". Här ter sig Pessoas ord kuskligt aktuella. Vi lever i en epok där litteraturen blivit färskvara, där deckare och annan skräp premieras dagligen. De som får framgång är skräpförfattarna som helst sitter i alla tv-soffor och som fläker ut sig i kvälls- och veckotidningar. Naturligtvis är deras livstid synnerligen begränsad.

En av essäerna inleder Pessoa på ett högst grundläggande sätt. Han skriver så här: "Min avsikt är att undersöka celibritetens problem (...) Celibritet är när man godtar att en människa eller en människogrupp på ett eller annat sätt är av värde för mänskligheten. För att kunna undersöka detta problem måste vi först definiera vad som är celibritet. Vi måste också definiera mänskligheten". Det är banne mig att ta uppgiften på allvar. Hur definierar man mänskligheten? Tro inte att Pessoa är akademiskt torr när han gör det. Rakt tvärtom, han är en fröjd att läsa också i dessa ämnen.

Platsen där Pessoa och hans vänner träffades för mat, vin och kaffe. Lavering av T.N.

Storhet, säger Pessoa, är inte att visa, men att äga den. "Om det funnes någon rättvisa i historien, skulle dessa betraktas som stora, istället för de små." Ja, det kan låta som självklarheter. Men för den som ser sig omkring i den europeiska litteraturen kan man undra om inte just självklarheterna borde upprepas - ofta.

Pessoa vet vad han talar om. Att uppnå herostratisk ryktbarhet tycks duga också för vår tid. Runt klotet reser de herostratiska. De följs som vore de kungligheter i offentligheten. Odödligheten kan vi både ha och mista. Det lär oss Pessoa.

XXX

Wikipedia sammanfattar det bra: Herostratos var en grek som brände ned Artemistemplet i Efesos den 21 juli år 356 f.Kr. i syfte att uppnå ryktbarhet. Dådet har gett upphov till uttrycket herostratisk ryktbarhet, det vill säga ryktbarhet för illdåd och dylikt. Herostratos blev dömd till döden. Man försökte även radera ut Herostratos ur historien genom att införa dödsstraff för den som nämnde hans namn; denna åtgärd fick dock inte önskad effekt. Dådet sägs ha inträffat samma natt som Alexander den store föddes. Dennes fader Filip - två år senare kung av Makedonien - skall ha sagt: "Detta är ett järtecken! Det brinnande templet är en fackla som lyser över min sons framtid." Den av Alexander gynnade historikern Theopompos var den som bröt överenskommelsen och nämnde namnet Herostratos.

Thomas Larsen: De dybeste rødder. Dronningen fortæller om Danmark og danskerne (Gyldendal)

Det är en mycket intressant bok Thomas Larsen skrivit utifrån sina många samtal med monarken i Köpenhamn. För mig som skåning och med en rot i den danska huvudstaden blir boken intressant på ett sätt som något liknande om vår egen kung i Stockholm aldrig skulle kunna bli.

Dronning Margrethe berättar generöst om sitt eget och danskarnas liv. Barndomen på det kungliga skeppet Dannebrog, på resa med pappa, kung Frederik, och mamma, drottning Ingrid, blir det första vi möter i berättelsen, och därmed lär vi oss också om tidigare generationen på det kungliga slottet och deras resor till de danska gamla kolonierna, liksom till en rad olika hamnar på Danmarks öar. För drottning Margrethe verkar besöken på Färöarna och Grönland vara av mycket stor betydelse. Också Island, som blev självständigt så sent som 1944, spelar en roll för hennes världsbild och känsla av tillhörighet.

Ockupationsåren får en utförlig berättelse. Det är inte att undra på, då den tysk-nazistiska ockupationen av Danmark kom att ha en avgörande, nationell betydelse. Dronningens födelse 1940 och barndomsåren i krigets skugga skildras med stor intensitet och närvaro. För danskarna var kungen och kungahuset förebilder och moraliskt rättesnöre i en mycket svår tid.

När befrielsen väl kommer möter vi en stolthet och glädje, överallt i Danmark. Man berättar om en signifikativ skylt uppsatt i ett av huvudstadens butiksfönster: Lukket på Grund af Glæde.

Danmark har i högre grad än Sverige, på grund av sitt NATO-medlemskap inte minst, varit indraget i krig också efter 1945. Det finns ett uttryck i boken som väl sammanfattar den dubbla känsla dessa medför: De satans krige - ty även de krig som måste utkämpas mot tyranner och ockupanter är fasansfulla och ovälkomna. Man får inte glömma bort att drottningen historiskt spelar en viktig roll i det danska försvaret.

Tron, den kristna, står i centrum för resonemang som har att göra med ett brett spektrum kopplat till Folkekirken. Psalmerna är ett kärt ämne för henne, hon berättar om de enskilda psalmisterna, som Grundtvig, Brorson och Ewald. Dessa har jag själv skrivit om många gånger, i samband med Erik Grips musikaliska gärning. För Dronning Margrethe är psalmtextena poesi och hon både läser och sjunger dem.

Till dessa resonemang hör förstås islams närvaro som invandring, växande problem som mycket har med de helt olika moraliska, etiska och kulturella ramarna att göra, och striden om Muhammed-karikatyrerna räds hon inte att resonera kring. I sitt nyårstal 2006 använde hon den som ett exempel på vad danskarna har lärt sig, och vad de aldrig skulle avstå ifrån (t.ex. yttrande- och tryckfrihet). Det är heller ingen tillfällighet att hon ger uttryck för sin upprördhet över att danska judar numera är rädda och otrygga. Den stora räddningsaktionen av landets judar under hitlerväldet, framhåller hon som ett respektingivande exempel på vad som låter sig göras i landet. I det kan man förstås bara instämma och påminna också här i Sverige om vad det var som skedde.

 

 ***

Susanna Birgersson skrev i GP:

Också i Danmark pryder kungafamiljens medlemmar skvallerblaskornas framsidor. Men Thomas Larsen, som har skrivit ”De dybeste rødder”, är politisk kommentator på morgontidningen Berlingske. Det är som om SvD:s Göran Eriksson eller DN:s Ewa Stenberg skulle skriva en bok tillsammans med kungen om svensk historia. Otänkbart. I Sverige lämnas hanteringen åt journalister som nogsamt ser till att reducera den svenska monarkin till känslor, skvaller och yta. Den görs därmed till spegelbild av en kultur som värderar underhållning högre än bildning, känslor högre än kunskap och där utseende och utstrålning är viktigare än allvar och ansvar. Det är ganska sorgligt.

I Polen, d.v.s. ingenstans...

I Polen, d.v.s. ingenstans. Foto: Astrid Nydahl

 

Om man bor "ingenstans", då bor man i Polen. Om man ska tro Kazimierz Brandys förhåller det sig så. Det första jag läste av honom var de två volymerna Månaderna. Dagbok 1980-81 och 1982-84. Här gick det att göra en djupdykning i det Polen som skälvde av uppror, organisering och statlig repression. Inte sedan jag läste Ludvik Vaculiks Tjeckisk drömbok hade jag tyckt mig komma så nära vardagen i detta slags diktatur. Jag ville ha mer. Och det fick jag med I Polen, dvs ingenstans (1977, Panter/Norstedts 1979 i översättning av Mira Teeman) hittad på antikvariat den 7 mars 1986, samma år som Tjernobyl exploderade och mitt sjätte barn, Tobbe, föddes. Det var ett märkligt år som för alltid skulle ristas in i mitt medvetande. Den offentliga lögnens mest perversa sidor manifesterades med Tjernobyl, men skulle också visa sig bli en vändpunkt, där Gorbatjov kunde tvinga fram en helt ny syn på sovjetstaten.

I Polen, dvs ingenstans handlar om en polsk teaterman som på besök i Västeuropa får ett frågeformulär att besvara. Han läser in svaren på band. Hela boken är hans monolog, eftertänksam, klurig, svart humoristisk, vass och genomskådande. I ett skede konfronteras han med sin egen ovilja att revoltera mot diktaturen och han frågar sig hur han kunnat tiga. Svaret är förkrossande:

"Därför att jag kom till övertygelsen att Historien har rätt. Det som jag dittills tänkt och gjort började förlora sin vikt. Som om jag höll på att försvinna i den väldiga, växande skuggan av den osynliga koloss som kallades förändringens dialektik(...) Detta att allting är förklarat blockerar möjlighet till utveckling, tankesystemet förstenas i egna svar, en sorts självmord genom trygghet. I en förklarad värld, med ett förklarat jag, tystnar människan mitt i den förklarade sanningen."

Återigen ställs jag inför frågan hur det är möjligt för en skapande och tänkande människa att leva i en diktatur där alla svaren redan är givna. Hur? "Man populariserade kulturen och iklädde den en korsett av styv doktrin, gjuten i ett stycke. Jag såg ingen anledning att begråta exproprierade industrimän och jordägare, men samtidigt nåddes jag av meddelanden om brutal behandling av de bönder vilka motsatte sig bildandet av jordbrukskooperativen. Ett sådant tillstånd av mental klyvning framkallar symptom som liknar klinisk depression". Så alltså: man lever i sin klyvnad, i en tystnad som blir en inre övertygelse. 

 

Brandys frågar sig själv hur en intelligent människa kan utöva sitt yrke i "folkdemokratin" Polen. Det blir nästan omöjligt, eftersom han alltid stöter på "en politiskt-administrativ struktur. Är han till exempel historielärare måste han hålla sig till den officiella tolkningen av händelserna och förtiga fakta om landets nyare historia." Det är ju inte fakta eller sanning han ska presentera. Det vore ett brott mot yrkeshedern. Han lever i ett samhälle där Partiet fastställer vad som är fakta och sanning. Hör och häpna: "Att tala osanning är en helig princip". Här upphöjdes Orwells ord till lag: svart är vitt, mörker är ljus... etc. Man lever upp till halsen i

"pseudoinformationer som bara tjänade till att förtiga verkliga fakta”