onsdag 12 februari 2020

Där döden alltid gör oväntade besök

Foto: Astrid Nydahl

Sedan fem år tillbaka har döden gjort många oväntade och obehagliga besök. De flesta som dött har gjort det av sjukdom, även om det finns undantag där sjukdomen lett fram till självmord.

Nu ligger ännu en vän - kär och nära - i en säng där man aldrig kommer att stiga upp frisk. Det är smärtsamt och frustrerande att inte på ett mer handgripligt sätt kunna hjälpa. Men det är en omöjlighet.

I fiktionens värld kan döden vara väl så obehaglig. I både litteraturen och filmen följer vi den. Men när buden om den kommer som telefonsamtal blir det så starkt och obehagligt.

Senast i höstas följde jag en människa den långa vägen fram till döden. Den vän som nu ligger där gör det i samma grymma sjukdom.

Med Tove Janssons ord heter det i Erna Tauros Höstvisa:

"Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde." 


Trots att det inte är något höstmörker vi befinner oss i kan jag känna det precis så dessa dagar. Och jag lyssnar till refrängens ord:

"Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut."

 

Inga kommentarer: