Diderot, makten och svensk samtid

Man kunde inte läsa bättre exempel på hur Makten alltid finner sina kritiker. Det hjälper inte att i sina texter försöka skriva så finurligt att man lurar den att tro något annat.

Diderots bok publicerades 1749. Man hämtade honom och spärrade in honom, först brutalt och sedan med väsentliga lättnader. Han kunde redan ett halvt år senare återvända till friheten.

Denis Diderot

Om det nu inte var blindheten det primärt handlade om, vad kunde det då vara som väckte anstöt? Striden om kyrkans makt och ateismen var förstås en hörnsten. Kunde Diderot hävda ateism i sin bok, genom att skapa en fiktiv man, Saunderson, som gjorde det? Ändå var det inte så enkelt alls. Var kompromisser i en för tiden så avgörande fråga ens möjliga?

När jag läser boken gör jag ofta tankesprång till vår egen tid. Den postmoderna svenska offentligheten kräver ingen trohet till någon kristen kyrka. Den tiden är sedan länge förbi. 

Men som vi ofta konstaterat finns det idag en gällande religion, en förhärskande andlig överhöghet och ett tankesystem, lika ofritt som andra. Jag tänker förstås på den politiska korrekthetens och "mångfaldens" makt. Denna falska ideologi presenterar sig aldrig som brutal och krävande, tvärtom vill den att vi utgår från att den är mjukt mänsklig och tolerant, dess mångfaldsbegrepp är i grund och botten enfaldigt. Den genomsyrar hela det svenska samhället. 

Människor piskas inte offentligt. Men de piskas ändå. Ve den som i ord eller skrift hävdar sin politiska och ideologiska "ateism". 

Mycket mer finns att säga om Diderots bok. Den är översatt och rikt kommenterad av professor Tore Wretö, född 1935 och själv blind. Jag kan bara mana er att läsa den.