 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Svante Foerster skrev i dikten I
detta land, kamrat (publicerad i antologin Man kan inte äga en katt utgiven av KF 1976 och sedan omtryckt i
mitt eget urval, Kärleken upphäver tiden,
Symposin 1987) sin hyllning till de tråkiga mötena, till votering, till
gråheten. Kanske den kan läsas som en motbild till den sexiga
gatumanifestationen.
”En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå./ Det finns rentav
ett ord för detta./ Den grå massan./ En tillräckligt stor och grå massa verkar
alltid./ Grey is beautiful och/ det finns en skönhet i Svenska
Kommunalarbetareförbundet./ Grey is beautiful även i språket, ty det är på det
grå språket/ som demokratins grundlag blivit formulerad:/ ’Votering är begärd/
och skall verkställas.’/ Och fråga oss sedan/ vad som är vackrare än ’du gamla
du fria’/ Svaret är grått./ Votering, varje votering, varje votum/ Mänskans
rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala/ men våga/ tala.”
Gatumanifestationer kallar jag de demonstrationer som utspelar sig på gator
och torg. Jag förhåller mig skeptisk till den parlamentarism vi
lever med i vårt eget land. Men jag föredrar gråheten och voteringen framför
gatans våld och mordvåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar