Howard Zinn: Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse (Karneval förlag, översättning av Caj Lundgren)

Howard Zinn (1922-2010) var för mig en tämligen obekant person. Tack vare Karnevals utgivning av hans självbiografiska bok lär jag känna inte bara en man utan också en nation och dess moderna historia. Man kunde säga att Zinns livstid sammanfaller med ett demokratiskt genombrott i USA, ett genombrott som äger rum främst för att folkliga rörelser tvingar fram det. Hans skildring av medborgarrättsrörelsen är något av det mest gripande jag läst. Här ser man plötsligt det skändliga rastänkandet genom en mans ögon och erfarenhet. Behandlingen av USA:s svarta blir här just ett ämne som kräver medborgarrätt. Kanske är det hans tid på Spelman College, en institution knuten till Atlanta University avsedd för svarta amerikaner. Det är tidigt 1960-tal och inte ens svarta ledare kunde välkomna Zinns radikala attityd. Han avskedades av den förste svarte rektorn, Albert Manley, efter sju år som lärare och föreläsare vid Spelman, men möttes av en stark sympati- och solidaritetsvåg från de svarta studenterna. Zinns berättelse om rasismens idé och praktik är en skakande läsning, eftersom den påminner mig om hur nära i tiden vi har att betrakta den. När jag läser om Manley är det svårt att låta bli att tänka på att USA sedan ett bra tag har svarta ledargestalter. Men den illusionsrika och nästa messianska första valrörelsen för den forne president Obama var ett skrämmande exempel på hur det politiska rävspelet kan fungera. De desillusionerade är därför så många fler idag. Snart är Obama bortglömd och inte ens hans anhängare minns vad han uträttade. Han gick i sina föregångares fotspår, fortsatte de krig som påbörjats, och blev miljardär på kuppen.

Howard Zinn var också aktiv i Vietnamrörelsen. Han hänvisade till Henry David Thoreau och dennes protest mot invasionen i Mexico 1846. Thoreau vägrade som bekant betala skatt som kunde bidra till denna krigföring. På samma sätt argumentera Zinn emot varje form av deltagande i Vietnamkriget. Hans civilkurage och praktiska handling, bland annat tillsammans med legendariska människor som Daniel Berrigan och Dan Ellsberg är också lärorik läsning för varje människa som förtvivlar inför samtidens dårskaper. Jag erkänner att jag för några korta ögonblick kunde känna en ilning av optimism vid läsningen. Kanske ska jag säga att det också kan vara det problematiska i umgänget med människor som Zinn. Deras obotliga optimism tycks ibland fullkomligt obefogad. Och samtidigt är det ett faktum att de rörelser han var aktiv i på avgörande sätt förändrade USA. Så ser facit ut och vilka slutsatser man drar är upp till var och en. Själv är jag mycket tacksam över att ha fått bekanta mig med denne man. Daniel Ellsberg skrev, den 27 januari 2010, vid budet om Zinns död, att ”han enligt mig var den finaste människa jag träffat. Det bästa exemplet på vad en människa kan vara och kan göra med sitt liv.”