fredag 14 februari 2020

Joan Didion om sjukdom och död



Joan Didions Blå skymning (övers. Ulla Danielsson) är en självbiografisk meditation över dotterns död och det egna åldrandet. Didions dotter dog 2005, i en ålder av 39 år. Det finns ingen som överträffar Didion i skildringar av sjukdom, lidande, åldrande och död. Alla som läst hennes sorgebok över den döda maken, Ett år av magiskt tänkande, vet det.

Omständigheterna för Didion har varit grymma, i så hög grad att hon nu också fått skriva en bok om fosterdottern Quintanas sjukdom och död. Blå skymning börjar med berättelsen om den blå timmen, skymningen. Den konkreta iakttagelsen av detta ljus blir också en metafor för allt som sker i boken, som i lika hög grad är en sorgesång över Didions eget åldrande. Hon är 75 år när hon skriver boken. Hennes sätt att beskriva sorgen, lidande och döden liknar ingen annans:

”Allt har sin tid. Jo, så står det i Predikaren, men det jag först kommer att tänka på är The Byrds och ”Turn!Turn!Turn!”. Det första jag kommer att tänka på är Quintana Roo, där hon sitter på det bara trägolvet i huset på Franklin Avenue eller på det nybonade kakelgolvet i huset i Malibu och lyssnar till ett kassettband med The Byrds (…) Det finns vissa stunder under de där första åren tillsammans med henne som jag minns mycket tydligt. De där mycket tydliga ögonblicken sticker ut, de återkommer, de talar direkt till mig; på ett sätt fyller de mig med glädje och på ett annat kan de fortfarande krossa mitt hjärta.”
Det jag tycker allra mest om hos Didion är hennes förmåga att blanda trivialiteter med de avgörande händelserna. Här finns husinteriörer, bilfärder i dimma, vardagar med vännerna – med samma självklarhet som dotterns bröllop, med tillbakablickar på hennes barndom, blandas med hennes sjukdom och död, och nya återblickar på mannen, som också dog ifrån Didion och som hon skildrat så egensinnigt och vackert i förra boken. När hon sitter med foton från det förflutna återkommer dottern alldeles levande i minnena från hennes barndom.

När jag slog ihop boken tänkte jag det jag tänkt många gånger förut, nämligen att Didions böcker alltid börjar med en form av litterär uppförsbacke. Den ska man inte låta sig hindras av, för redan i andra kapitlet har berättelsen fått sin form, sitt tempo och sin ton. Och då blir det svårt att sluta innan man läst färdigt.


Inga kommentarer: