 |
| Kyrkogård i Birmingham. Foto: Astrid Nydahl |
”Hur det förhåller sig med den intellektuella friheten i ett sådant land är en annan historia. Det finns vissa tecken som tyder på att den nivellering som gått under namn av marxism och albanism stöter på vissa svårigheter i den del av befolkningen som skaffat sig mer kunskap och därmed hunger efter andra värden än de som faställts i kamrat Hoxhas skrifter. Det är omöjligt att köpa en utländsk tidning i Albanien.”
Så skriver Jörn Donner efter ett besök i Albanien 1987. Lägg nu särskilt märke
till den retoriskt eleganta knorren på stycket. Genom att helt sakligt
konstatera att det inte går att köpa utländska tidningar i Enver Hoxhas
socialistiska paradis har han också meddelat läsaren något ytterst väsentligt
om förhållandena. Det citerade stycket finns med i Donners memoarer, Mammuten.
Jörn Donner har ett långt liv bakom sig och han har länge, mycket länge, varit en av det svensktalande Finlands främsta kulturpersonligheter. Verksam inom filmens, litteraturens och politikens värld har han satt sina spår i de flesta kultursammanhang, också i Sverige. Ljumma känslor har han aldrig framkallat, antingen har man älskat eller hatat honom. De senaste åren har jag läst allt av honom jag kommit över och tyckt väldigt mycket om det. Inte minst hans essäistiska böcker.
När han skrivit sina memoarer, Mammuten, var det självklart att det blev i tegelstensformat, på hela 1079 sidor + ett omfattande, avslutande bildark med bilder från olika epoker i Donners liv.
Verket är upplagt dels som en berättelse, där huvudpersonen heter J. och berättaren Fredrik Kock, dels som en dagbok där Jörn Donner talar med egen röst. Innehållsmässigt är det en gripande och starkt engagerande bok.
Den spänner över ett omfattande fält från privatlivets intimiteter över skvaller och sjukdomsbeskrivningar till djupt seriösa, essäliknande texter i viktiga ämnen. Jörn Donner bjuder på sig själv, har humor men också en allvarlig infallsvinkel på allt som handlar om liv och död.
Jörn Donner har ett långt liv bakom sig och han har länge, mycket länge, varit en av det svensktalande Finlands främsta kulturpersonligheter. Verksam inom filmens, litteraturens och politikens värld har han satt sina spår i de flesta kultursammanhang, också i Sverige. Ljumma känslor har han aldrig framkallat, antingen har man älskat eller hatat honom. De senaste åren har jag läst allt av honom jag kommit över och tyckt väldigt mycket om det. Inte minst hans essäistiska böcker.
När han skrivit sina memoarer, Mammuten, var det självklart att det blev i tegelstensformat, på hela 1079 sidor + ett omfattande, avslutande bildark med bilder från olika epoker i Donners liv.
Verket är upplagt dels som en berättelse, där huvudpersonen heter J. och berättaren Fredrik Kock, dels som en dagbok där Jörn Donner talar med egen röst. Innehållsmässigt är det en gripande och starkt engagerande bok.
Den spänner över ett omfattande fält från privatlivets intimiteter över skvaller och sjukdomsbeskrivningar till djupt seriösa, essäliknande texter i viktiga ämnen. Jörn Donner bjuder på sig själv, har humor men också en allvarlig infallsvinkel på allt som handlar om liv och död.
Nu har han lämnat den här världen, och man kan bara minnas honom med
tacksamhet.
Jag vill avsluta med dessa hans ord:
”Ingen tankepolis har hittills lyckats få mig att avstå från att drömma och tänka på svenska.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar