Orhan Pamuk: En naiv och sentimental prosaist. Tankar om romanen (övers. av Mats Müllern)

Snöar gör det, hos Orhan Pamuk, här i Skåne bara blåser det rejält. Foto: Astrid Nydahl

Orhan Pamuk har från allra första läsningen för mig varit en problematisk författare. Hans verk består av ungefär lika delar berg och dalar, liksom sentimentaliteten tycks tävla med den kärva sakligheten. Inte många har vågat/velat erkänna att Snö är den enda av hans romaner som är rakt igenom njutbar läsning av hög kvalitet (jag känner en handfull människor som tycker mycket om den, men på grund av dess karaktär av politiskt kriminaldrama hellre tiger). Nå, Snö är så bra att jag än idag minns den i detalj och det är trots allt sju år sedan jag läste den.

Pamuk är vid sidan av det egna skönlitterära författarskapet också en driven essäist. Jag har läst såväl enskilda tidskriftstexter som hans två böcker Pappas resväska (2007) och Andra färger (2010). Men det som talar emot honom som essäist är den ofta akademiska och lite torra stilen. Den kommer sig förmodligen av att texterna bygger på just akademiska föreläsningar. Pamuks bok En naiv och sentimental prosaist. Tankar om romanen består uteslutande av bearbetade Harvard-föreläsningar.

Jag läser bokens föreläsningar/essäer med glädje, trots invändningarna, därför att de visar hur en extremt medveten författare arbetar. Ingenting tycks lämnat åt slumpen. Redan på första raden slår han fast: ”Romaner är alternativa liv”. Och så säger han:

”Trots allt vi vet om fiktion blir vi irriterade och bekymrade om en roman misslyckas med att uppehålla illusionen av att faktiskt vara verkligheten.”

Pamuk resonenar sällan abstrakt. Han förankrar varje tanke och idé i konkreta verk som tycks vara hans föredömen: Tolstojs Krig och fred, Kafkas Förvandlingen och en rad andra. Och paraden av författare som vi ser gå in i hans resonemang är så lång att den bara låter sig exemplifieras. Där finns Forster, Schiller, Flaubert, Dostojevskij, Faulkner, Borges – och många, många fler.

Det faktum att Pamuk här också berör sig egen roman Snö gör mig snarast upprymd:

”Min roman Snö fick mig att börja fundera på kombinationen romankonst och politik…”

... och jag tänker den hädiska tanken att den fundering förhoppningsvis avsätter fler sådana verk av honom. Risken är förstås att han istället skriver ännu en sentimental historia som Oskuldens museum.