 |
Dessa tre föregående böcker har jag recenserat, antingen här i den nya bloggen, eller i den gamla, som fortsatt finns att tillgå på nätet.
Hur låter då moln? Frågan kan verka konstig eller rent av konstruerad. Har vi hört några ljud från molnen? Tafdrup gör det begripligt. Bokens lyriska svit spänner över mycket, som är både mänskligt och jordiskt. Hennes ärende är att skildra hörseln, ett av de fem sinnen vi är utrustade med. De tidigare sinnena har varit smaken, lukten och synen. Hörseln står nu i centrum, och sviten kommer att avslutas med känseln. Då blir det så mycket klarare vad vi hör från molnen: det strilande regnet, den mullrande åskan...
Det är onekligen ett mycket ambitiöst projekt den danska diktaren arbetar med.
I denna fjärde volym ser jag såväl den för Tafdrup välbekanta sensualismen, som den kärvare och sakliga blicken på världen och människorna. Tillbakablickarna är alltid självklara, som i Fra de dødes rige, som inleds med orden:
"Ilden har tagit min far/ men jeg hører hans stemme i drømmen, / akkurat som da han levede/I dikterna Din stemme och Min stemme blir jag berörd av den starka närvaro hennes älskade har i själva rösten, "Din stemme er en bro/ til mig, en passage/ for din sjæl." Och i den andra dikten skriver hon om sin egen röst, som i en radiosändning får hennes katt att springa runt, men som för henne själv är så starkt förknippad med moderns tonfall, "når jeg ringer hende op", en röst som hon känner bättre än någon annan.
Mot slutet av boken kommer dikten Tal stille, och jag väljer att nämna och citera ur den som ett exempel på vad som händer när Pia Tafdrup är som bäst:
"Sig ikke noget, den døende
ikke skal høre, lydene
findes altid omkring,
hørelsen er den sidste sans,
der forsvinder, den mistes først
dét øjeblik, vi dør.
Det er ikke alt,
vi ser,
der er mere at høre."
***
Om tidigare böcker i sviten har jag bland annat skrivit:
”Det ansigt, der ser på mig fra spejlets flade,/ forandres år efter år til ukendelighed og er/ alligevel genkendt.”Så skriver Pia Tafdrup i dikten Tid og rum, som ingår i samlingen Smagen af stål. Här finns, som i raderna ovan, en iakttagande människa som samlar sina erfarenheter i poesins kärl, som är djupt medveten om sitt åldrande på jorden men som ändå vill hålla fast i hela den båge som beskriver ett människoliv.
*
Den danska poeten Pia Tafdrups diktsamling, Lugten af sne är den andra volymen i en serie verk som kretsar kring människans sinnen.Tafdrup talar om den bortglömda doften i en dikt som utspelar sig på tåget över bron från Köpenhamn till Malmö. De hundar man får upp doftspåren med där är utbildade att hitta droger som någon försöker smuggla.
Samlingen rymmer också två dikter som berör de islamistiska terrorattentaten i Paris och Köpenhamn. Efter massakrerna mot Charlie Hebdo och kosherbutiken i Paris kan man bara instämma i den känsla hon vill förmedla:
”Jeg skal igen forsøge at trække vejret roligt/ på et kontinent, hvor blod flyder/ efter byger af kugler, og psykiske sår/ har sat sig i sjælen, trække vejret/ i det frit bevægelige kaos, hvor had/ undertiden giver sig ud for at være en omfavnelse.”
Det är sannerligen inte lätt att andas lugnt i ett sådant Europa. Och det är samma tema som avrundar dikten om när Köpenhamn drabbades av terrorn, den som riktade sig mot Lars Vilks och seminariet om yttrandefriheten, och mot den judiska synagogan; det är svårt också att återfinna förtroendet för andra i den situationen och ändå, om vi andas lugnt, som fria människor kanske det kan gå. ”endnu er verden åben” skriver Tafdrup med ett uttryck av trotsigt hopp.
*
Den tredje i sviten har synen som sinnestema. Den heter Synet af lys. Nog tycker jag att läsningen av den bekräftar en stark samhörighet med de föregående. Tematiskt finns det allt fler spår som förbinder dem, och det är kanske just den som gör intryck. Konsekvens, helhetssyn och överblick är inte alltid ledord i samtida litteratur.
I två dikter om föräldrarna grips jag av det enkla, till synes vardagliga men ändå starkt symbolladdade. Om modern skriver hon i en dikt om ett nattlinne som ska bäras av henne efter döden, ett nattlinne som lyfts fram i ljuset "som et spejl for døden/ jeg ikke kan se ind i,/ når du er hos mig." Om fadern skriver hon i dikten Gennemlyst: "Far, dit blik forbandt/ dit væsen med mit." Och så konkret ser ju generationskedjan ut, den som också i en en blick förbinder diktaren med såväl fadern som med de egna barnen, denna blick som "trænger igennem/ i andra liv, bæres vidare, lyser."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar