Piska sig själv? Om kulturell vantrivsel och politiskt förakt

Det är ingen självklarhet att jag varje dag skulle ha något att säga och skriva.

Att piska sig själv är ännu dummare än att låta sig piskas av någon annan.

Den här vintern, som mest liknar ett segdraget vårvädersförlopp, har varit mycket svår hittills. Det rent fysiska besväret är inte att förringa, men det är ändå inte värst att ha artrossmärta och gå med hjälp. Det värsta är kombinationen av kulturell vantrivsel och politiskt förakt.

Det som pågår i vårt land i kombination med mörka framtidsbilder får i mig effekten av en tung, tung börda. Jag bär den varje dag, men avstår allt mer från politiska kommentarer. Vad som sker imorgon, om en vecka eller en månad, vet jag verkligen inte. Jag tar en dag i taget och tackar de vänner som säger att jag ska ta vara på ögonblicken. Det gör jag. I nio fall av tio gör jag det i tystnaden och människotomheten vid havet.