Skanderbegs ättlingar

Denna vinter har jag arbetat mycket med min bok om Skanderbegs ättlingar, det vill säga albaner i Albanien, Kosova och världen. Dagens text är ett mycket kort utdrag ur bokens inledning.

Skanderbeg (Gjergj Kastrioti)

Mitt intresse för Albanien och för den jugoslaviska, autonoma

provinsen Kosovo, gick mycket djupare än det aktivistiska. Det var ett kulturellt intresse, men i lika hög grad ett historiskt och samtidspolitiskt.

Första fokus blev Kosovo (som vi sedan lärde oss att stava Kosova). Det var ingen tillfällighet. Vi hade goda kunskaper om vad som pågick i den autonoma serbiska provinsen. Under Tito hade albanska Kosovo och ungerska Vojvodina en särskild status inom den sydslaviska federationen, men det var väl allt. De fick aldrig åtnjuta den status av republik inom federationen som tillkom Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina och Serbien. Tito själv var kroat men styrde i både serbiskt och federativt intresse. För att hålla albanerna lugna gav han dem ett eget universitet, sjukhus och en egen poliskår (allt detta tog förstås Milošević-regimen bort och triggade därmed konflikten att accelerera fram till det bittra slutet).

Det skulle visa sig att andra politiker gömde sig bakom Tito,

och när han dog steg de fram, en efter en. Den aggressivaste nationalisten av dem alla var Slobodan Milošević som också kom att bli den blivande ministatens president, när den sydslaviska federationen upplöstes, bit för bit, och den som utlöste de förödande krigen. Hans första mål var förstås att till varje pris – också med militärt våld – hålla samman federationen. Det trodde hans regim nog alldeles säkert var möjligt. Men det blev öppet krig med Kroatien, sedan federationens styrkor först gjort en ”övnings-invasion” av Slovenien.

Sedan stod Bosnien på tur. Där våldtogs, misshandlades, fördrevs och mördades människor i den värsta etniska rensning Europa sett sedan andra världskriget. Slobodan Milošević hade ett par villiga bödlar som styrde detta fasansfulla angreppskrig. Den självutnämnda serbisk-bosniska federationen, Republika Srpska, som styrdes av ”poeten” Radovan Karadzic och översten i den federala armén, Ratko Mladic.

Det skulle som bekant komma mer, efter att Daytonavtalet givit Bosnien-Hercegovina en bräcklig vapenvila efter kriget 1992-1996.

Det var Kosovo/Kosovas tur för serbisk, militär invasion 1998. I mars hade landets pacifistiske president (vid tidpunkten ännu ej erkänd av omvärlden) Ibrahim Rugova uppmanat albanerna att göra motstånd.

USA brännmärker UÇK som en ”terroristorganisation”. Det tolkade Milošević som grönt ljus för sina planer. I mars kom en viktig händelse att prägla utvecklingen då en hel släkt, Jashari-familjen, hittades massakrerade i Prekaz. Bara två månader senare åkte Rugova och hans delegation till Washington för ett möte med president Clinton och Madeleine Albright. I juni mötte de också Kofi Annan i FN-högkvarteret. När de serbiska styrkorna intensifierar sina anfall flyr tusentals albaner upp i bergen för att söka skydd. I oktober beslutar NATO aktivera en plan för ”begränsad bombning”. I januari 1999 kom massakern i Racak att ytterligare öka dramatiken. Dagen därpå möts NATO:s höga befäl och Milošević i Belgrad. Mötet pågår i sju timmar och Miloševićs budskap är lika simpelt som det är falskt: massakern hade iscensatts av albanerna själva.

Not: Skanderbeg var en albansk frihetshjälte som levde på 1400-talet. Det finns en hel del intressant om honom på nätet.