Thomas Larsen: De dybeste rødder. Dronningen fortæller om Danmark og danskerne (Gyldendal)

Det är en mycket intressant bok Thomas Larsen skrivit utifrån sina många samtal med monarken i Köpenhamn. För mig som skåning och med en rot i den danska huvudstaden blir boken intressant på ett sätt som något liknande om vår egen kung i Stockholm aldrig skulle kunna bli.

Dronning Margrethe berättar generöst om sitt eget och danskarnas liv. Barndomen på det kungliga skeppet Dannebrog, på resa med pappa, kung Frederik, och mamma, drottning Ingrid, blir det första vi möter i berättelsen, och därmed lär vi oss också om tidigare generationen på det kungliga slottet och deras resor till de danska gamla kolonierna, liksom till en rad olika hamnar på Danmarks öar. För drottning Margrethe verkar besöken på Färöarna och Grönland vara av mycket stor betydelse. Också Island, som blev självständigt så sent som 1944, spelar en roll för hennes världsbild och känsla av tillhörighet.

Ockupationsåren får en utförlig berättelse. Det är inte att undra på, då den tysk-nazistiska ockupationen av Danmark kom att ha en avgörande, nationell betydelse. Dronningens födelse 1940 och barndomsåren i krigets skugga skildras med stor intensitet och närvaro. För danskarna var kungen och kungahuset förebilder och moraliskt rättesnöre i en mycket svår tid.

När befrielsen väl kommer möter vi en stolthet och glädje, överallt i Danmark. Man berättar om en signifikativ skylt uppsatt i ett av huvudstadens butiksfönster: Lukket på Grund af Glæde.

Danmark har i högre grad än Sverige, på grund av sitt NATO-medlemskap inte minst, varit indraget i krig också efter 1945. Det finns ett uttryck i boken som väl sammanfattar den dubbla känsla dessa medför: De satans krige - ty även de krig som måste utkämpas mot tyranner och ockupanter är fasansfulla och ovälkomna. Man får inte glömma bort att drottningen historiskt spelar en viktig roll i det danska försvaret.

Tron, den kristna, står i centrum för resonemang som har att göra med ett brett spektrum kopplat till Folkekirken. Psalmerna är ett kärt ämne för henne, hon berättar om de enskilda psalmisterna, som Grundtvig, Brorson och Ewald. Dessa har jag själv skrivit om många gånger, i samband med Erik Grips musikaliska gärning. För Dronning Margrethe är psalmtextena poesi och hon både läser och sjunger dem.

Till dessa resonemang hör förstås islams närvaro som invandring, växande problem som mycket har med de helt olika moraliska, etiska och kulturella ramarna att göra, och striden om Muhammed-karikatyrerna räds hon inte att resonera kring. I sitt nyårstal 2006 använde hon den som ett exempel på vad danskarna har lärt sig, och vad de aldrig skulle avstå ifrån (t.ex. yttrande- och tryckfrihet). Det är heller ingen tillfällighet att hon ger uttryck för sin upprördhet över att danska judar numera är rädda och otrygga. Den stora räddningsaktionen av landets judar under hitlerväldet, framhåller hon som ett respektingivande exempel på vad som låter sig göras i landet. I det kan man förstås bara instämma och påminna också här i Sverige om vad det var som skedde.

 

 ***

Susanna Birgersson skrev i GP:

Också i Danmark pryder kungafamiljens medlemmar skvallerblaskornas framsidor. Men Thomas Larsen, som har skrivit ”De dybeste rødder”, är politisk kommentator på morgontidningen Berlingske. Det är som om SvD:s Göran Eriksson eller DN:s Ewa Stenberg skulle skriva en bok tillsammans med kungen om svensk historia. Otänkbart. I Sverige lämnas hanteringen åt journalister som nogsamt ser till att reducera den svenska monarkin till känslor, skvaller och yta. Den görs därmed till spegelbild av en kultur som värderar underhållning högre än bildning, känslor högre än kunskap och där utseende och utstrålning är viktigare än allvar och ansvar. Det är ganska sorgligt.