 |
| Jag deltar i långdans på Folkfesten i Malmö 1971 |
1971 hamnade jag hemma hos
Lars Åberg. Han planerade en folkfest i Slottsparken. Vem som bjudit in mig och
Claës minns jag inte, men det kan ha varit Lasse Hejll, som vi ju umgicks
mycket med. Lars var förmodligen född organisatör. Jag minns mötet hemma hos
honom väldigt vagt, men tror att jag själv mest tog på mig praktiska uppgifter.
När jag ser de svart-vita bilder jag har från Folkfesten bekräftar de just
detta. På en av bilderna står jag bakom festens organisatoriska centrum: en
metallbåge med en presenning över, där allt av värde förvarades, tillsammans
med Lars Åberg. På andra bilder ser jag Werup-Sjöström, Grus i Dojjan, Bernt
Hammarlund och andra uppträda. Mycket fastnade aldrig på bild: Hoola Bandoola
Band, Cornelis, Dan Hylander, Nationalteatern. Krutte i Grus i dojjan minns jag
som en särdeles sympatisk man, jag pratade en del med honom och bestämde att jag
skulle föreslå ett omslag till deras debut-Lp som just skulle spelas in. Mitt
förslag refuserades men jag har än idag kvar bilden på dojjan på vår bakgård.
En av dagarna spelade
Nationalteatern för barnen ute på den stora gräsmattan. Varje gång jag senare
för mina barn spelade Kåldolmar och kalsipper på skivan, minns jag hur de
cyklade runt och sjöng ”Vi cyklar runt i världen…”, sången som hämtats från en
av deras pjäser och som bands samman med andra till den skivan.
Grus i dojjan ordnade till så
att det blev långdans i gräset, också detta har jag dokumenterat på bild, och
nog är det rörande att se sig själv som en mager och spänstig nittonåring dansa
långdans och hålla den där flickan i handen… henne minns jag bra eftersom hon
också höll till på Jöns Filsgatan ibland.
Att vi som slet med allt det
praktiska – det kunde vara stressigt, det minns jag, men hela tiden så
meningsfullt och tillfredställande - skulle ha utfört en pionjärgärning förstod
nog ingen av oss. Men så var det. Lars Åbergs idé lever ju i hela landet idag.
Och från det dansanta och lekfulla har vi idag fått stadsfestivaler som är en
plåga för alla de omkringboende. Ljudanläggningarna blir större och större och
basljuden har snart samma effekt som tryckluftsborrar.
Så var det inte i Slottsparken
1971. Ändå kunde Cornelis få hela parken att sjunga med i sin spontanversion av
John Lennons Power to the People när han sjöng Slottsparken åt folket.
Och flumgrupper som verkligen
levde upp till namnet fick också de mest omusikaliska upp på scenen (som väl
mer var ett dansgolv) för att slå på trummor och slänga med tamburiner. Ibland
var det odrägligt fult, men den tidens ideal var ju att ”alla kan” sjunga och
spela, varför det också gjordes.
Det finns
många vackra minnen från Folkfesten 1971. Ett av dem är det faktum att alla
ställde upp gratis. Artister och festivalknegare – lika för alla. Det är kanske
också ett viktigt memento i en tid när ingenting görs utan pengar. För oss som
var med fanns pengarna nästan inte alls, varken som betalningsmedel eller som
begrepp. Vi levde våra liv mycket sparsamt och med små medel. Ändå tog vi ut
svängarna ibland. Om vi inte spontant liftade till Amsterdam för senaste
A-kasseutbetalningen så var vi med och jobbade med Folkfesten. Livet hade andra
värden, och det berodde inte bara på att vi var unga utan också att den tiden
erbjöd en hel bukett av alternativ.
(Ur min Malmöbok Ett barn är fött på Sevedsplan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar