Thomas Nydahls blogg. Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Av en ren händelse fick
jag hemskickat 20 kilo böcker från ett förlag där jag en gång i tiden publicerade mig.
Med tanke på
situationen vill jag erbjuda dem till försäljning. Priserna är förstås mycket
låga, och jag distribuerar dem med a-porto: 44:- för en bok, 66:- för två böcker, och 88:- för alla tre.
Kärlek och längtan. En
personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken.
Linnetrådsbunden. Musikkritikern Kjell A. Johansson skrev: "Nydahl är en kvalificerad fado-kännare. Han har under ett par decennier upplevt denna konstform på plats, han är påläst (...) Hans ofta känslosamma sätt att skriva passar utmärkt i denna bok om fadon". 186
sidor. Pris: 40:-
Kön, klass och kultur.
Boken kom 2005 och var
en del av mitt projekt Politisk geografi. Linnetrådbunden bok. 212 sidor. Det är förstås en helt
fristående volym. Erik Löfvendahl skrev i Svenska Dagbladet: "Jag blir provocerad av hans stadsvandringar." Pris: 40:-
Stormar och
vilopunkter.
En bok utgiven 2006,
med underrubriken ”Om mänsklig svaghet, utsatthet och styrka”. I DN skrev Lars-Olof Franzen: "Hans språk vindlar, vinet flödar" och i Sydsvenskan talade recensenten om "en personlig gestaltning av det värdetomtrum som öppnar sig..." Danskt band,
linnetrådsbindning. 158 sidor. Pris 40:-
Om du är intresserad kan du skriva en rad till mig på adressen thomas.nydahl@gmail.com
Tänk nu tanken att corona-pandemin i själva verket är en global konspiration. Nu förbereds således maktens totala kontroll över medborgarnas liv. Övervakade ända in i sovrummet tar vi dess roll för självklar. Att följa smittade via deras mobiltelefoner är bara en alltför enkel sak, således måste någon med global makt ha styrt det.
Nu tror jag inte på konspirationer. Men jag har förstått att det finns människor som gör det. Människor som inte finner verkligheten, vardagen och de faktiska tillstånden tillräckligt spännande eller obehagliga. Därför kanske de måste leta efter en icke-existerande konspiration. Vem makten är, är så förutsägbart i detta tänkande, att de inte ens behöver säga eller skriva det rakt ut.
Hur hantera verkligheten? Se där en av människans delikata predikament.
***
Om livet styrs av konspirationer, vilka
är då konspiratörerna? Jag ställer frågan av den enkla anledningen att
jag ser många sådana idéer i samtidens debatter. Det gäller mordet på Olof
Palme (men inte på Anna Lindh), det gäller Estonias förlisning,
invandrings- och islamiseringsfrågorna, välfärdens nedmontering, EU, USA
(men nästan aldrig Ryssland eller Kina) och politikerklassen både
nationellt och internationellt. Jag har aldrig varit särskilt
intresserad av konspirationsteorier. Skälet är ett och väldigt enkelt:
världens alla problem, konflikter, krig och mellanmänskliga
trassligheter är stora nog utan att de behöver kryddas med sådana
teorier. De är, för att tala med gammal marxistisk terminologi, alltid
konkreta! Det konkreta- eller om man vill ta till större ord: det sanna
- finns alltid där, också när det till en början ter sig dolt i mörker.
Och det finns sådana konkreta orsaker bakom också de händelser vi gärna
vill skriva in i en konspiration. Därför är jag övertygad om att vi
aldrig kommer att få veta sanningen om mordet på Olof Palme eller
orsaken bakom Estonias förlisning. Det konkreta är redan begravt i
tiotusentals villospår. Och för varje sådant finns det individer som
vakar hårt. De ingår inte i konspirationer, men de bidrar kanske till
förvirringen. Det finns många andra områden som blir
indragna i konspirationstänkandets sfär. Ett sådant - som angår stora
delar av mänskligheten - är läkemedelsindustrins dramatiska tillväxt.
Jag behöver här egentligen bara utgå ifrån det konkreta: den industrin
växer utifrån en skickligt formulerad strategi. Varje läkare är inte
mutad av den. Men de flesta läkare är övertygade om att industrins nya
rön och råd är riktiga och följer dem. I nästa led låter sig de flesta
patienter övertygas. Ingen konspiration men en djävulskt bra formulerad
försäljningsstrategi. Det gäller både fysiska och psykiska åkommor. Man hade kunnat utvidga detta resonemang
till många andra områden. Hur är det till exempel möjligt att varje
samhälle i västvärlden fått stora delar av stadskärnor och/eller
ytterområden förstörda av konsumismens tempel, galleriorna och
storköpen? Det finns flera olika svar på det. Det kunde räcka att peka
på hur den postmoderna kapitalismen fungerar för att se motiv och
intressen bakom utvecklingen. Som sagt: sanningen är alltid konkret. Det
får vi kanske återvända till.
Hur ska man summera corona-situationen utifrån det vi vet om vårt eget land? Jag har burit omkring på två ord, vars innebörd förstärktes under ett läkarbesök som inte kunde vänta. Dessa två är lättsinne och tillit. En annars så kritisk samhällsbevakare som Maciej Zaremba skrev en lite pinsam sak i DN om tilliten.
"Jag tvingas passa och hoppas på det bästa. Men mitt i eländet kan jag njuta av att leva i ett land som vet att vårda det bästa det har: Den ömsesidiga tilliten."
Vad är det för tillit han syftar på? Finns det en ömsesidig sådan i vår kultur? Är det en egenskap som präglar oss än idag? Jag skulle bestämt avvisa den tanken. Ni vet varför jag gör det. Hur kan det komma sig att mina gamla generationskamrater i vänstern har blivit socialpolitiska trösterskor i tillitsbranschen på gamla dar? Zaremba skulle aldrig använda det ordet om sitt gamla hemland Polen. Hans kollega Elisabeth Åsbrink hade en helt annan, och nyktrare syn på begreppet. Hon skrev:
"Tillit är något av det mest värdefulla som finns, mellan enskilda människor såväl som mellan samhällets olika beståndsdelar. Tillit utgör demokratins största tillgång och förutsättning – jag är helt för tillit. Men det som i dag kallas tillit kan faktiskt vara en försköning, till och med en lögn, och ett sätt att lägga ansvaret på någon annan."
Och:
"I Sverige har fler människor dött än i de övriga nordiska länderna tillsammans. Hur kommer det sig? Kan det vara så att vi använder ordet tillit när det i själva verket handlar om passivitet, åldersförakt eller lathet? Är Sverige fredsskadat, och kan det få ödesdigra konsekvenser? Jag tror det. Jag hoppas att jag har fel."
Det andra ordet är lättsinne. Det betyder ordagrant ansvarslöshet eller obetänksamhet. Jag tycker att det är sådana egenskaper som nu sedan en tid präglar både myndigheters och regeringens agerande. Hur kan det komma sig att vår politiska klass och dess bundsförvanter tror att alla andra nationer i världen har fel, och vi rätt? Jag vet ju vad våra nordiska vänner tycker om saken, och att den för dem ter sig allt mer obegriplig.
"Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det
dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det
är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad
frihet är förrän man söker slå den i bojor.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)
Vad är innebörden av att förlora friheten? Är det bara om jag
slås i bojor och låses in som jag förlorar den? Den existentiella innebörden av förlusten är den viktigaste.
Därmed har jag också sagt att jag kan vara till synes fri men ändå ha förlorat
friheten. När bokstavligt talat hela mänskligheten drabbas av ett och samma hot uppträder vi anmärkningsvärt olika. Hotet nu är ett dödligt virus.
Pandemin är, i högsta tänkbara utsträckning, ett hot mot friheten. Men vi kan underkasta oss påbud, regler, förbud och inskränkningar av egen fri vilja, just för att vi i ett uttryck av mänsklig självbevarelsedrift vet, att det är det bästa för oss.
Så, är det friheten som gått förlorad? Ja, det är det. Men det är ingen diktatur och ingen totalitär lära som satt oss i den situationen. Vi underkastar oss situationen för att slippa bli smittade.
Bitte Assermo skriver på Det goda samhället en tänkvärd krönika om hur man bör förhålla sig till samhällsfrågorna och de bedrövliga tillstånden, också under pågående pandemi. Krisen, som nu är världsomspännande, får aldrig bli en ursäkt för en ny typ av tystnadskultur. I min hemkommun har Operation Rimfrost den här helgen en större insats riktad mot två förorter som är kända för vapen- och narkotikabrottslighet. Medborgarna måste också fortsättningsvis hålla ögonen på vad som pågår i de skummare gränderna. Assermo:
"Jag vill inte på något sätt bagatellisera det som
sker, eller förminska pandemins påverkan på både samhälle och individ,
men jag vägrar att släppa taget om allt det andra som är betydelsefullt
för hur vi ska ha det i Sverige: Hur oansvarigt landet styrs. Hur
hittepå-värdegrunden påverkar beslutsfattare och myndigheter. Hur det
slösas med skattepengar. Hur det daltas med kriminella. Och så vidare i
all oändlighet.
Sånt får – och bör – vi fortfarande prata om. För om det är något vi
kan vara helt säkra på är det att de samhällsproblem vi hade innan
corona är lika utbredda idag. Kriminaliteten sätter sig knappast i
frivillig karantän."
”Man är blott där man flyr” (Vilhelm Ekelund: ur Det andra ljuset)
Det verkligt uppfordrande med
Ulf I. Erikssons bok är hans återkommande tanke – hämtad från såväl
Nietzsche som Almqvist och bokens huvudperson Vilhelm Ekelund – på att göra sig
fri genom egendomslösheten, oberoendet av tingen, berömmelsen och
respektabiliteten, ”styrkan ligger i att intet ega”. Detta är också utgångspunkten
för min läsning.
Ulf I. Erikssons eget författarskap ansluter på självklaraste
sätt till denna tanke. Hans läsning av Ekelund och andra blir därför i hög grad
en valfrändskapens läsning. Inte att känna igen sig, inte i första hand, utan
att dela utgångspunkt i livshållningen. Så heter också boken Ett
möjligt liv. Den består av essäer och texter publicerade i olika tidskrifter (som
t.ex. Gnosis, Ord&Bild, Res Publica) under perioden 1979 – 1992, medan
bokens längsta essä, Den halkyoniska tonen skrevs hösten 2016. Eriksson skriver
själv i förordet att detta nu sammanställda material ”kan förstås som ett antal
ovetenskapliga introduktioner till Ekelund utan att innehålla alltför
vidlyftiga redogörelser och utredningar. Först detta minimum kan möjligen ge en
föreställning om rikedomen i hans begreppspoesi.”
Vilka är vi, moderna
människor? Jag tror uppriktigt – efter snart 68 års erfarenhet av det ”mänskliga”
livet – att Ekelunds något äldre diagnos står sig. Eriksson citerar ur
Passioner emellan: ”Lakejen som gjort lycka: där det hemliga idealet! En
krypare – för alla som äro öfver; en rytare – mot alla som äro under”. Vi har
väl alla mött dem. Kallat dem översittare, karriärister, lismare, anpasslingar.
Ekelund hade inte haft mycket till invändningar mot våra öknamn på dem. Ty vi
är överens i sak.
Hur kan man anpassa sig, ens
ansluta sig, till en mänsklighet och ett samhälle på sådana premisser? Hur leva
i ”frivillig träldom”? Det kan man inte. Man väljer flykten. Man väljer den
inre exilen. Och just flykten är ett begrepp som Eriksson reflekterar mycket
kring.
”För Ekelund – denna andens
gruvarbetare – vidgas ovidlådenhetstanken sålunda till att betyda ’äreslöshet’;
den antar, som Pierre Naert påpekar, innebörden av ’flykt från världen’.
Flykttanken ger åt begreppet dess mystika accent. ’Det enda argument som duger
för den flyende är den blanka färd, hvars namn är – Oafhängighet’ (Campus et dies)”.
Det finns så väldigt mycket
mer i denna bok jag kunde ha nämnt eller citerat. Men jag stannar här med det
självklara tillägget att jag rekommenderar den till var och en som vägrar
anpassa sig till eller vara en del av den sjukdom vår tid och vårt samhälle är.
Lämplig vore den kanske också för de slickande figurer som väljer lakej-idealet,
kanske finns det någon i den kretsen vars hjärta ännu skulle förmå pumpa lite
friskt blod?
Foto från Manchester Evening Standard lördagen 28 mars 2020
En till synes ensam flicka i Manchester - där det mesta i stadskärnan nu ligger öde - har stannat till vid statyn av Emmeline Pankhurst (1858-1928), suffragette-rörelsens ledare. Hon föddes just i gamla industristaden Manchester, liksom en rad andra välkända personer som verkade för rättigheter åt den stora arbetarklassen i staden, och för kvinnlig rösträtt.
Ja, det som ligger öde ska förhoppningsvis en dag åter befolkas. Men om jag hade varit kvar i Manchester hade jag inte längtat hem, utan bara önskat mig ett bättre hotellrum för lång karantän, än det vi faktiskt bodde i, där man inte ens kunde öppna fönstren för lite frisk luft.
Nu är Manchesterborna, liksom andra britter, i samma situation som resten av världen. Ingen fotboll finns att se på de anrika arenorna, inga konserter, ingenting. Caféer, barer, pubar och restauranger stängda. Bara ett gigantiskt, provisoriskt sjukhus som snart öppnar. Men de slipper se sin gamla flygplatsterminal ombyggd till bårhus, vilket just nu sker i Birminghams internationella flygplats.
Nog förundras man över mycket i det svenska samhället. Ett utbrett självskadebeteende har präglat oss i flera generationer. Ställda inför en global pandemi uppför vi oss allt annat än rationellt. Med regeringens "skärpningar" av levnadsregler blottas de inneboende motsägelserna. Å ena sidan strikta uppmaningar om antal människor som får mötas. Å andra sidan öppna storköp och gallerior.
Det måste finns konsekvens i det som görs och inte görs. Annars blir det bara axelryckningar och bortvända blickar. Vad kan vi lära av den brittiska situationen?
"Han var bra på att läsa och gjorde det gärna; sedan blev han tokig."
Jag började läsa Esmé Weijun Wangs nya bok, Samlade schizofrenier (Daidalos, i översättning av Linus Kollberg) med öppet sinne. Psykisk sjukdom har, inte minst av familjeskäl tre generationer bakåt, alltid intresserat mig. Ofta finner man i litteratur av det här slaget förklaringsmodeller till sådant man fått erfara utifrån andra människors sjukdom. Låt mig säga att detta är en mycket "amerikansk" bok, och jag syftar då både på stil och innehåll. Författarinnan är av kinesisk bakgrund, född 1983 och bor i San Francisco. Hon har en lång livshistoria av olika typer av schizofrena tillstånd. Också begrepp som bipolär, psykossjukdomar, Cotards syndrom (då den sjuke är övertygad om att vara död) och en rad olika vårdformer i psykiatriska behandlingar, förekommer ofta. Hon har, inte minst då hon lades in två gånger under sina studier på Yale, för att sedan helt sonika bli avstängd, summerat en livserfarenhet som är grym:
"Oss kan man inte lita på när det gäller någonting, inte ens våra egna upplevelser."
Jag upptäcker flera gånger under läsningen att hennes bok egentligen är två separata verk. Å ena sidan hennes självbiografiska text, som är både gripande och lärorik, å andra sidan djupdykningar i andras verk, oftast akademiska arbeten. I det senare fallet känns det som om hon tvingar sig själv att gripa efter stöd i den litteraturen. Det är det jag menar med "amerikansk". Det bästa vore om hon nöjt sig med sin egen berättelse, eventuellt försedd med ett antal fotnoter där så skulle behövas. Men visst är den, som förlaget skriver, en omskakande bok. I högsta grad.
Från förlagssidan citerar jag:
"Schizofreni förskräcker. Som ingen annan sjukdom signalerar den
vansinne. Galenskap skrämmer oss, eftersom vi är varelser i behov av
struktur och mening; vi delar upp de ändlösa dagarna i år, månader och
veckor. Vi vill att det ska finnas något sätt att hägna in och
kontrollera otur, sjukdom, olycka, obehag och död – alla dessa
oundvikligheter som vi låtsas är allt annat än just det. Och ändå tycks
kampen mot entropin så hopplöst förlorad i mötet med schizofrenin, som
undflyr verkligheten till förmån för sin egen inre logik.”
Så
skriver den amerikanska romanförfattaren Esmé Weijun Wang i inledningen
till "Samlade schizofrenier", en bok som vänder och vrider på våra
föreställningar om mental ohälsa. Wang diagnosticerades med bipolär
sjukdom i artonårsåldern, men drabbades några år senare av
ljudhallucinationer och fick till slut diagnosen schizoaffektivt
syndrom, bipolär typ.
Samlade schizofrenier, som bygger på Wangs egna
sjukdomsanteckningar, tar med läsaren på en omskakande resa inåt, genom
tillstånd, diagnoser, terapier, institutioner.
Den här sången lade Bob Dyla n ut natten till idag. Man ska inte uppfatta den som enbart en sång om mordet på Kennedy. Den rymmer många andra skikt, inte minst för oss som växte upp på 1950- och 1960-talen och känner oss hemma i alla hans musikaliska referenser, vilket uppenbaras i texten, som ni här nedan kan läsa:
Twas a dark day in Dallas, November ’63
A day that will live on in infamy
President Kennedy was aright, alive [a-ridin’ high]
Good day to be livin’ and a good day to die
Bein’ led to the slaughter like a sacrificial lamb
He said, “Wait a minute, boys, you know who I am?”
“Of course we do, we know who you are,”
Then they blew off his head while he was still in the car
Shot down like a dog in broad daylight
Was a matter of timing and the timing was right
You got unpaid debts, we’ve come to collect
We gonna kill you with hatred, without any respect
We’ll mock you and shock you, and we’ll grinnin’ [put it] in your face
We’ve already got someone here to take your place.
The day they blew out the brains of the king
Thousands were watching, no one saw a thing
It happened so quick there, so quick, by surprise
Right there in front of everyone’s eyes
Greatest magic trick ever under the sun
Perfectly executed, skillfully done
Wolfman, o wolfman, o wolfman howl,
Rub-a-dub-dub, it’s a murder most foul.
Hush, little children, you’ll understand
The Beatles are comin,’ they’re gonna hold your hand
Slide down the banister, go get your coat
Ferry ‘cross the Mersey and go for the throat
There’s three bums comin’ and they’re dressed in rags
Pick up the pieces and lower the flags
I’m goin’ to Woodstock, it’s the Aquarian age
Then I’ll go ta Altamont and sit near the stage
Put your head out the window, let the good times roll
There’s a party going on behind the Grassy Knoll
Stack up the bricks, pour the cement
Don’t say Dallas don’t love you, Mr. President
Put your foot in the tank and then step on the gas
Try to make it to the triple underpass
Blackface singer, whiteface clown
Better not show your faces after the sun goes down
Up in the red light district, they got cop on the beat
Living in a nightmare on Elm Street
When you’re down on Deep Elem, put your money in your shoe
Don’t ask what your country can do for you
Cash on the ballot, money to burn
Dealey Plaza, make a left-hand turn
I’m going down to the crossroads, gonna flag a ride
The place where faith, hope, and charity died
Shoot him while he runs, boy, shoot him while you can
See if you can shoot the invisible man
Goodbye, Charlie, Goodbye Uncle Sam
Frankly, Miss Scarlett, I don’t give a damn
What is the truth, and where did it go
Ask Oswald and Ruby, they oughta know
“Shut your mouth,” said a wise old owl
Business is business, and it’s a murder most foul
Tommy can ya hear me, I’m the acid queen
I’m riding in a long, black Lincoln limousine
Ridin’ in the backseat next to my wife
Headin’ straight on in to the afterlife
I’m leaning to the left, I got my head in her lap
Hold on, I’ve been led into some kind of a trap
Where we’ll ask no quarter, and no quarter do we give
We’re right down the street from the street where you live
They mutilated his body and they took out his brain
What more could they do, they piled on the pain
But his soul was not there where it was supposed to be at
For the last fifty years they’ve been searchin’ for that
Freedom oh freedom freedom over me
I hate to tell you mister but only dead men are free
Send me some lovin’ tell me no lie
Throw the gun in the gutter and walk on by
Wake up little Susie, let’s go for a drive
Cross the Trinity River let’s keep hope alive
Turn the radio on, don’t touch the dials
Parkland Hospital only six more miles
Ya got me dizzy Miss Lizzie ya filled me with lead
That magic bullet of yours has gone ta my head
I’m just a patsy like Patsy Cline
Never shot anyone from in front or behind
I’ve blood in my eye, got blood in my ear
I’m never gonna make it to the new frontier
Zapruder’s film I seen right [night] before
Seen it thirty-three times maybe more
It’s vile and deceitful it’s cruel and it’s mean
Ugliest thing that you ever have seen
They killed him once and they killed him twice
Killed him like a human sacrifice
The day that they killed him someone said to me “Son,
The age of the Antichrist has just only begun.”
Air Force One comin’ in through the gate
Johnson sworn in at two thirty-eight
Lemme know when you decide to throw in the towel
It is what it is, and it’s murder most foul
What’s new, pussycat, what’d I say,
I said the soul of a nation been torn away
And it’s beginning to go into a slow decay
And that it’s thirty-six hours past Judgment Day
Wolfman Jack he’s speaking in tongues
He’s going on and on at the top of his lungs
Play me a song, Mister Wolfman Jack
Play it for me in my long Cadillac
Play me that “Only the Good Die Young”
Take me to the place Tom Dooley was hung
Play “St. James Infirmary” and the court of King James
If you want ta remember, you better write down the names
Play Etta James too, play “I’d Rather Go Blind”
Play it for the man with the telepathic mind
Play John Lee Hooker, play “Scratch My Back”
Play it for that strip club owner named Jack
Guitar Slim, “Goin’ Down Slow”
Play it for me and for Marilyn Monroe.
Play “Please Don’t Let Me Be Misunderstood”
Play it for the First Lady, she ain’t feelin’ any good
Play Don Henley, play Glenn Frey
Take it to the limit and let it go by
Play it for Carl Wilson, too
Looking far, far away down Gower Avenue
Play tragedy, play “Twilight Time”
Take me back to Tulsa to the scene of the crime
Play another one and “Another One Bites the Dust”
Play “The Old Rugged Cross” and “In God We Trust”
Ride the pink horse down that long lonesome road
Stand there and wait for his head to explode
Play “Mystery Train” for Mr. Mystery
The man who fell down dead like a rootless tree
Play it for the reverend, play it for the pastor
Play it for the dog that got no master
Play Oscar Peterson, play Stan Getz
Play “Blue Sky,” play Dickey Betts
Play Art Pepper, Thelonious Monk
Charlie Parker and all that junk
All that junk and all that jazz
Play something for the Birdman of Alcatraz
Play Buster Keaton, play Harold Lloyd
Play Bugsy Siegel, play Pretty Boy Floyd
Play the numbers, play the odds
Play “Cry Me A River” for the lord of the gods
Play number nine, play number six
Play it for Lindsey and Stevie Nicks
Play Nat King Cole, play “Nature Boy”
Play “Down In The Boondocks” for Terry Malloy
Play It Happened One Night and “One Night of Sin”
There’s twelve million souls that are listening in
Play Merchant of Venice, play Merchants of Death
Play “Stella by Starlight” for Lady Macbeth
Don’t worry Mr. President, help’s on the way
Your brothers are comin,’ there’ll be hell to pay
Brothers, what brothers, what’s this about hell
Tell them we’re waiting, keep coming, we’ll get them as well
Love Field is where his plane touched down
But it never did get back up off the ground
Was a hard act to follow, second to none
They killed him on the altar of the rising sun
Play “Misty” for me and “That Old Devil Moon”
Play “Anything Goes” and “Memphis in June”
Play “Lonely At the Top” and “Lonely Are the Brave”
Play it for Houdini spinning around in his grave
Play Jelly Roll Morton, play “Lucille”
Play “Deep In a Dream”, and play “Driving Wheel”
Play “Moonlight Sonata” in F-sharp
And “Key to the Highway” for the king of the harp
Play “Marching Through Georgia” and “Dumbarton’s Drums”
Play darkness and death will come when it comes
Play “Love Me Or Leave Me” by the great Bud Powell
Play “The Blood-Stained Banner,” play “Murder Most Foul.”
"Det är märkligt hur djupt dessa förödande massåsikter trängt in i
huvudet på folk. Begreppet 'framgång' till exempel, som bara betyder att vara
känd för folk som inte har mer hum om verklig förtjänst, verklig värdighet,
verklig karaktärsstorhet och om verklig lycka. Vilken futtig, ytlig, fåfäng
ambition!"
Och vidare:
"Ja, det är en grandios perversion, en sorts ställföreträdande
fåfänga, denna kult av rövarmentalitet och rovgirighet. Många stilla, harmlösa,
poetiska, bokälskande människor har, till följd av en sorts patologisk
masochism, fått för sig att de måste sänka pannan mot marken inför stora,
dundrande tyranner och inför allsköns rovlystna köttätare."
Det påminner mig om vikten att ständigt återvända till klassikerna. Inte
låta sig bländas av samtidens litteratur och "filosofi". Ändå inte
kopiera eller härma klassikerna. Inte göra dem till "lära" och
"ideologi". Läsa och kanske lära något. Se att det funnits varningstecken
långt innan vi kom till. Se att livet och döden ingår i denna kedja av
handlingar och tankar. Eller som Powys säger om svunna tider och sin samtid:
"Tiden har kommit för män och kvinnor att befria sig från de gamla
slagord som förlorat sin sav."
(Ensamhetens filosofi i översättning av Gunnar Lundin och Sven Erik Täckmark)
Har du någon gång
övervägt att ta din chef som gisslan och utsätta denne för tortyrliknande
behandling en hel natt? Jag tror att många har gjort det. Den hämndmekanism som
finns inbyggd i oss människor vilar som en möjlighet att använda när man nått
vägs ände.
Min franska favoritförfattarinna
Nina Bouraoui har med nya romanen Gisslan skapat en nagelbitarberättelse på
temat. Den är så bra att man häpnar över hennes förmåga att med till synes små
medel locka in läsaren i denna mörka hämnds återvändsgränd.
I centrum står Sylvie,
ensamstående mamma med ett fackligt uppdrag och ett särskilt förtroende på
gummiföretaget Cagex. Berättelsen har tidigare satts upp som pjäs under 2015-2016,
och utkom i romanform så sent som i år. Den svenska översättningen har gjorts
av Maria Björkman, och det garanterar hög kvalitet.
Sylvies chef Victor Andrieu
håller henne i strama tyglar, inte minst genom att ge henne små föreställningar
på sitt kontor om att han skulle ha goda avsikter. Hon är hans "resonanslåda".
En dag utlöses den allt
starkare tanken. Victor lovar fram emot morgonen henne att han ska glömma vad
hon gjort, ”Jag förebrår dig ingenting. Jag ska inte säga någonting. Jag tänker
inte polisanmäla.”
Så långt in i romanen
finns det både en realism och logik i det som händer. Men sedan rör vi oss in
på ett sluttande plan som gör den oerhört mycket mer spännande. Jag blir
övertygad och tar till mig det hela. Slutscenerna är genialt framkallade av en språkets och fantasins mästare.
Men jag kan förstås inte säga mer än så.
Då skulle jag förstöra för kommande läsare av denna starka roman skriven av en
av de främsta. Har du inte läst Nina Bouraoui redan, så kan du börja med denna.
Du kommer inte att ångra dig. Elisabeth Grates Bokförlag har en stor katalog av
hennes verk i svensk översättning.
Onsdagen den 7 januari 2015 skrev författaren och filosofen Lars Gustafsson
(1936-2016) en artikel i Expressen, just som terrorn mot Charlie Hebdos
redaktion hade ägt rum, med rubriken Om människorna dör ut. Det var naturligtvis en tillfällighet att
denna text kom just då, men med fem års distans kan jag läsa och fundera på
hans ord. Plötsligt har den nu, när Corona-döden drar fram över världen, också
fått en filosofisk betydelse som går bortom den brutala död som följer i terrorns
spår. Ur hans artikel vill jag gärna citera en passage:
”Vi vet med säkerhet att av alla de människor som nu lever kommer alla,
inklusive det barn som föddes i morse, vara döda inom ett ändligt
tidsintervall. Ska vi säga 110 år? Det
intressanta är att vi alla förefaller - möjligen med undantag av någon
excentriker - acceptera detta med totalt saktmod. Det sammankallas inga
FN-konferenser för att se vad som möjligen kan göras åt saken, det skrivs inga
upprörda ledarartiklar om detta. Döden är ett universellt accepterat faktum. Av
några människor för att de fasthåller vid den irrationella föreställningen att
det finns något slags tillgång till ett liv efter detta. Av de rationella som
inte tror på något sådant, eftersom de inser att det är bäst så. Ett evigt,
alltså över oändlig tid utsträckt liv, skulle beröva den mänskliga individuella
existensen varje rimligt spår av värdighet och mening.”
Vid en presskonferens för några dagar sedan sa New York-guvernören Andrew Como, att förvisso är situationen mycket allvarlig. Men så sa han något annat som jag fäste mig vid:
There's less noise. You know what, that can be a good thing in some
ways: You have more time. You have more flexibility. You can do some of
those things that you haven't done, that you kept saying, "Well I'd love
to be able to, I'd love to be able to." Well now you can. You have more
time with family.
Och så sa han någonting i stil med att fåglarna i New York kommer att sjunga så man kan höra dem. Men det kom dessvärre inte med i det som kallas A rush transcript of the Governor's remarks.
Den som tror, likt vår regering och vår Folkhälsomyndighet, att det räcker att gå från bardisk till bordsservering begår kanske ett misstag. Den här formen av åtgärder tycks vara kosmetiska och till för att lugna, mer än de skulle kunna innebära ett hinder för smittospridning.
Också under tisdagen verkade allt vara som vanligt i vår stad, med alla butiker och matställen öppna. Solen lyser ju. Himlen är blå. Vad skulle kunna ställa till det för oss?
Nu när den brittiska regeringen vidtagit betydligt tuffare åtgärder, är det kanske dags att lyssna. Eller är det för mycket begärt? Eftersom (s)-stödet ökar i befolkningen, så kanske det vore förmätet. Vi lägger våra liv i regeringens händer, drar täcket över huvudet och lyssnar i hemlighet till BBC. Allt de rapporterar tycks utspela sig på en helt annan planet. Det blir också en lärdom när pandemin är över.
Vill man därtill släppa in några intressanta reflektioner utifrån, kan jag rekommendera Yuval Noah Hararis text The World after Corona, publicerad i Financial Times och öppen för läsning utan inloggning:
Even when infections from coronavirus are down to zero, some data-hungry governments could argue they needed to keep the biometric surveillance systems in place because they fear a second wave of coronavirus, or because there is a new Ebola strain evolving in central Africa, or because . . . you get the idea. A big battle has been raging in recent years over our privacy. The coronavirus crisis could be the battle’s tipping point. For when people are given a choice between privacy and health, they will usually choose health.
Om man däremot helt vill lämna floden av Corona-texter kan man med fördel gå till filosofin. Seneca (4 f Kr - 65) skrev till exempel brev till Lucilius, de är översatta till svenska av Magnus Wistrand. Ur brev nummer ett, Om tidens värde, väljer jag att citera några tänkvärda ord om tiden, den som just nu rinner mellan fingrarna på oss:
Om du tar den innevarande dagen i besittning blir ju följden att du blir mindre beroende av morgondagen. Livet rusar förbi medan vi skjuter upp att leva. Ingenting alls, Lucilius, är vårt utom tiden.
Ska vi försöka förhålla oss så just nu? Jag ska försöka.
På SvT läser jag om den anmärkningsvärda andelen somalier, döda i Stockholm:
– I den somaliska kulturen är det viktigt att umgås, stötta och
besöka varandra, speciellt om någon är sjuk. När viruset spreds till
Sverige fanns det inte så mycket information på somaliska och många
levde som vanligt.
Därför har svensksomaliska läkarföreningen nu släppt information om coronaviruset på somaliska.
–
Vi har bland annat informerat att det är viktigt att hålla social
distans men också att man ska vara hemma vid symtom. Det gäller att
ändra beteenden, säger Jihan Mohamed.
Dessa förklaringar håller knappast. Antalet svenskar som lever lika lättsinnigt är mycket stor. Och somalierna är, om än många, inte en särskilt stor diaspora-grupp i vårt land. Förklaringen måste rimligen vara en annan.
Enligt Jihan Mohamed var fem av de sex avlidna med svensksomalisk
bakgrund bosatta i Järvaområdet i Stockholm, som består av stadsdelarna
Kista/Rinkeby och Spånga/Tensta. Den sjätte var hemmahörande i Järfälla
kommun.
Jaha, tänker jag. Skulle det alltså vara förorten som är förklaringen? Trångboddheten? Underliggande hälsoproblem? Knappast en enda av dessa faktorer, det finns säkert andra och bättre förklaringar. Fakta: sex av femton döda i Stockholm är somalier.
När
överheten i Sverige missförstår sitt uppdrag är det viktigt att folket
själv odlar medborgarandan. Jag ser att så sker i Danmark. I Frankrike,
Italien, Spanien och på många andra platser. Vid en liten botanisering
från bilen under måndagen kunde jag konstatera att svensken nog skänker
statsministern en tanke, eftersom han gav dem frihet att fortsätta
shoppa. Det är själva motsatsen till medborgaranda. Här har jag för
tisdagen samlat några citat ur texter som berör denna uråldriga och
mycket omoderna mentalitet. Kanske något också för oss?
Foto: Astrid Nydahl
I sin bok Aftonläsning från 1987 skriver Nils-Erik Wickberg (1909-2002)
"I avsaknad av det ryggstöd en alla förpliktande, normerande
trosideologi innebär, påstås genomsnittsmänniskan känna sig hemlös, utan
fotfäste i tillvaron. Under historiens gång har det dock visat sig, att såfort
ett normsystem blir statsreligion, statsideologi och förmäles med politisk
maktutövning, leder detta till förföljelse av enskilda individer och
undertryckande av hela folkgrupper. Därför synes det önskligt, att den
religiösa och ideologiska övertygelsen får förbli vars och ens privatsak och
att staten blott ser till, att religiöst och politiskt uppeldade nöjer sig med
de påtryckningskanaler ett öppet samhälle erbjuder och inte av trosnit ofredar
andra medborgare."
Här träffar finlandssvenske Wickberg huvudet på spiken. Trots att texten
har många år på nacken beskriver den med exakthet situationen i dagens Europa.
Förutom att lägga märke till hans språk, detta vackra, ålderdomligt klingande,
bör man se att han direkt vänder sig mot de totalitära tankesystem som vill
vara "normerande trosideologi" för hela samhällen. Det finns idag,
också i Sverige, ett par sådana, parallella ideologier. De tävlar mot medborgarandan och det har länge sett ut som om de har övertaget. Just nu, i denna unika situation, finns det en liten chans att korrigera de misstagen.
*
Ur min blogg om Gramsci och Ehnmark:
En medborgare är den människa som avvisar konsumism, nöjes- och
skvallerideal, penningjakt och annat liknande. Medborgare är den som är villig
att underordna sig ett kollektivt beslutat normsystem där lagen föreskriver
inte bara individens likhet utan också hävdar yttrande-, tryck- och
åsiktsfrihet. Den medborgaren kan inte godta att en minoritet, eller en
specifikt definierad grupp medborgare, vill underkasta resten av samhället sina
egna, från lagen skiljaktiga, normsystem. Att låta en politisk, religiös eller
kulturell minoritet terrorisera sin omgivning med långtgående, skiljaktiga
normsystem vore detsamma som att ge upp medborgaridealet. Över oss alla en
grundlag. I dess utrymme allt det som medger medborgerliga fri- och
rättigheter. Men naturligtvis också dess plikter.
Gramsci talade om il vivere civile
sedan han studerat Machiavelli. Det medborgerliga livet alltså. Detta samhälle
bär inom sig ”dispyten och meningsutbytet som skingrar dimmorna och gör ett
förnuftigt handlande möjligt”, säger Anders Ehnmark.
*
Författaren Lars Åberg
skriver i en debattartikel:
"När förändrades Sverige? Hur har den
gradvisa förskjutningen speglats av medierna? Tron på statsindividualismen är
förmodligen kraftigt försvagad medan ökande resurser har investerats i den
strukturella välviljan. Det är som om den frigörande kraften i det
socialdemokratiska projektet i stora stycken gått förlorad och ersatts av
rejäla doser missmod och misstro. Tilliten, det svenska samhällets paradgren,
är inte vad den en gång var.
Ingen kan dock påstå att svenskarna är rädda för förändring. Trogna
sina modernitetsideal har de utan att visa entusiasm accepterat EU-medlemskap
och överenskommelser om sänkta pensioner och generös migrationspolitik. Detta
har förändrat landet, samhället och systemet utan att någon kan peka ut exakt
när ett nytt tillstånd ersatte det gamla."
*
Johan Hakelius skrev
2016:
"En av de svåraste utmaningarna i ett samhälle är
att kunna leva tillsammans med människor som inte tycker som man själv, ibland
på sätt som upprör. En av de viktigaste metoderna för att klara utmaningen, är
att inte ständigt ställa allt på sin spets. Ska man leva tillsammans kan inte
varje utbyte vara en konflikt."
*
”En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid
grå./ Det finns rentav ett ord för detta./ Den grå massan./ En tillräckligt
stor och grå massa verkar alltid./ Grey is beautiful och/ det finns en skönhet
i Svenska Kommunalarbetareförbundet./ Grey is beautiful även i språket, ty det
är på det grå språket/ som demokratins grundlag blivit formulerad:/ ’Votering
är begärd/ och skall verkställas.’/ Och fråga oss sedan/ vad som är vackrare än
’du gamla du fria’/ Svaret är grått./ Votering, varje votering, varje votum/
Mänskans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala/ men våga/ tala.” (Svante Foerster i en dikt)
*
”För att bli svensk medborgare krävs att du kan styrka din identitet. Med identitet menas namn, födelsetid
och som regel medborgarskap. Migrationsverket kan göra undantag för dig som
inte kan styrka din identitet om: du har bott i Sverige i minst åtta år och uppgifterna om din identitet är trovärdiga och du saknar möjlighet att skaffa dokument som kan
styrka din identitet. Din identitet är trovärdig om du har bott oavbrutet i
Sverige i minst åtta år och under den tiden har haft samma identitet. Om du har ändrat din identitet under den
tid du har bott i Sverige, är det svårare att göra undantag från kravet på
styrkt identitet. Du får heller inte räkna den tid du har varit i Sverige med
fel/falsk identitet som hemvisttid.” (Migrationsverkets hemsida, november 2013)
*
"2.2.1. Begreppet brottslighet
[...] - bristande medborgaranda, som utan att nödvändigtvis manifesteras i
straffbara handlingar tar sig uttryck i olika asociala beteenden som
sammantagna kan skapa ett klimat av spänning och osäkerhet." (Ur EUR-Lex-5200DCO786)
*
”Vi brukar ställa chanukian i fönstret. Under de sekler som har gått
har mången jude fått sitt fönster inslaget och sitt hus vandaliserat på grund
detta speciella ljus i fönstret. Ska vi vara rädda för samma sak i dag, i det upplysta
Sverige? Risken finns. Men jag ställer ut mitt ljus i dag. Och tre i
morgon, och fyra i övermorgon. Om du som läser detta, är den vän som jag tror
att du är, ställer du också ut din chanukia. Du tänder också ett ljus i kväll
och fortsätter i åtta dagar som en markering att Sverige inte tillåter
skändning av sina egna medborgare. Sverige accepterar inte judehat.” (Hédi
Fried i DN 2017)
Folket har de ledare det gjort sig förtjänt av. Var har jag hört det? Jag tänkte på det när statsministern lyckades "tala till svenska folket" utan att säga en enda konkret sak. Hans talskrivarautomatiska "tal" är närmast att jämföra med ett uselt valtal eller en propagandafilm utan slående propaganda.
Har vi gjort något särskilt ont för att förtjäna detta? Nu är Sverige, bokstavligt talat, det enda europeiska land som tror att man kan tröstljuga sig igenom en global pandemi. Men å andra sidan kan man säga att "svenska folket" gjort det med sådan elegans förut. Varför inte upprepa fiaskot?
Om vi får en italiensk situation - vilket sydkoreanerna varnat Sverige för - så har vi gjort oss förtjänta av den med. Några timmar tidigare hade Boris Johnson talat, och han gav britterna 24 timmar för att skärpa sig, annars blir det hårdare undantagstillstånd. Inte ens britterna kan överträffa svensken. Inte ens de!
"En av den franska revolutionens första åtgärder var att angripa
kyrkan, och bland de lidelser som denna revolution har uppammat var den
antireligiösa lidelsen den som tändes först och slocknade sist. Inte ens när
hänförelsen för friheten hade förflyktigats, efter det att människorna hade
drivits till att köpa trygghet till priset av slaveri, upphörde man med att
revoltera mot den religiösa auktoriteten."
Nej, det hjälpte inte att Napoleon gjorde "gagnlösa försök att tämja
dess kristendomsfientlighet" - människor kunde rentav skryta med att de
var revolutionens anda trogna, just för att de var "icke troende".
Här bränner det verkligen till i Alexis de Tocquevilles berättelse. Han
understryker att "kriget mot religionen bara var en episod i denna stora
revolution, ett av dess iögonfallande och likväl flyktiga drag", men säger
också att de 1700-talsidéer som låg till grund för revolutionen utvecklat en
filosofi som var djupt religionsfientlig. Nå, ändå leder hans resonemang fram
till något som kanske inte är helt oväntat:
"Det var mycket mindre som religiös lära än som politisk institution
som kristendomen väckte detta ursinniga hat. Hatet mot prästerna kom sig inte
av att de gjorde anspråk på att reglera förhållandena i den andra världen, utan
därför att de var jordägare, herremän, tiondetagare och styresmän i denna
värld. Kyrkan hatades inte därför att den inte skulle kunna ta sin plats i det
nya samhälle man var i färd med att skapa, utan därför att den höll den
starkaste och mest privilegierade platsen i det gamla samhälle som det gällde
att krossa."
Tocqueville är inte sen att påpeka att denna omständighet kom att gälla
också andra länder än Frankrike; "det finns knappast någon kristen kyrka i
Europa som inte har vaknat till liv sedan revolutionen".
Det som gör Tocquevilles resonemang om kyrkan som världslig makt så intressant
är att de religiösa institutionerna världen runt idag är just sådana makter.
Inte minst har den så kallat arabiska våren bekräftat vilken oerhörd makt
islams prästerskap har över sina samhällen. När kyrkan blir, eller fortsätter
att vara en sådan jordägande, juridisk och social makt i ett samhälle måste den
förstås ifrågasättas och bekämpas.
Djupt oroande i just dessa dagar är att Svenska Kyrkan inlett ett starkt och formaliserat samarbete med några av landets värsta islamistiska organisationer, som Muslimska brödraskapet (läs mer här på Ledarsidorna). Vad beror det på? Vem har gett ärkebiskopen mandat för det?
Den fråga jag låter vara öppen vill jag
också avsluta med: vad innebär detta konkret i dagens europeiska samhällen, och
hur ser de religiösa samfundens jordiska makt och samarbetssfär ut här?
Natten till lördagen festades det som vanligt på alla engelska krogar, nattklubbar, pubar och restauranger. Men när morgonljuset präglade städerna var de tomma. Överallt. Endast livsmedelsbutikerna och apoteken håller öppet, med en särskild första timme för människor som är gamla eller handikappade.
Vi tog en tur i bilen för att se hur det förhåller sig här på orten. Fullpackade parkeringsplatser utanför största shoppingscentret och utanför matbutikerna, de stora. Kommunstyrelsen gick på fredagen ut med en minst sagt naiv maning till medborgarna: handla i dina lokala butiker och gå på restaurang för att äta. De hade redan glömt de första dagarnas förhållningsregler om att hålla avstånd, vara uppmärksam på snörvlande och hostande, och att stanna hemma så mycket det går. Sydkoreanerna säger att vi kan få betala dyrt för det lättsinnet.
Medborgaranda finns det förvisso, både i UK och Sverige. Men det finns ett segment av folket som uppfattar sig själva som osårbara. Det är lite pinsamt att se dem. De klampar på inom ego-cirkeln och tar endast hänsyn till sig själva.
När vi har hantverkare här - i en synnerligen akut situation som uppstod i torsdags - drar vi oss själva undan. Det är hederligt folk som vi anförtror nyckeln. Är inte det medborgaranda? När skulle vi ha den, om inte just nu.
The loss, the full extent;
And simple kindness here,
The solitude of strength.
You walk into my room.
You stand there at my desk,
Begin your letter to
The one who's coming next.
(Leonard Cohen: ur The Letters från Dear Heather)
När både tanken och känslan är tom går jag till den natur jag dagligen vistas i. Så här runt vårdagjämningen är svanarna magnifika i den lilla viken. Anne-Marie Berglund är begravd, ingenting kommer att vara sig likt. Det kommer inga fler brev. Jag skickar inte fler. Frimärkena ligger orörda på skrivbordet. Stumheten överröstar orden. Allt man kan göra är att gå djupt ner i hennes livsverk. Det kommer jag att ägna resten av det här året åt. Mina två bokprojekt lägger jag åt sidan för överskådlig tid.
Foto: Astrid Nydahl
Det finns ingenting att tillägga just nu, annat än att jag varje dag önskar att Sveriges överhet skulle försöka ta saker och ting på allvar, och sluta mörka pandemins konsekvenser.
