Anders Johansson: Elda för kråkor – tankar om djur och människa (Ängö Bok och Bild)

Anders Johansson är välbekant för läsarna av denna blogg. För inte alls länge sedan skrev jag om hans diktsamling Sång om nattens träd. I både min förra blogg, Occident, och här i denna har han förekommit många gånger. Anders Johansson är poet, och en naturskildrare av hög klass och fotograf i djur- och naturvärlden som inspirerar och stämmer till eftertanke.

Hans nya bok är konsekvent och genomgående en filosofibok. Man ska läsa den så, tycker jag. Anders för i den en rad resonemang som kanske väldigt ”moderna” människor – avskurna från allt vad natur och vilda/fria djur heter - skulle uppfatta som märkvärdiga. Varför det? Jo, därför att han till 100% är solidarisk med och vill förstå djuren som omger honom. Det är så kråkan får huvudrollen i berättelsen och i hans högst verkliga och konkreta vardagsliv vid vattnet i Kalmar.

”Kanske dröjde det ett par år innan jag förstod att kråkparet höll mig under ständig bevakning. När jag gick de 86 stegen mellan mitt hus och sjöboden på Talludden spanade alltid någon av dem efter mig (…) När jag gick kvällens hundpromenad på Ängö följde kråkorna efter mig och då och då kastade jag matkulor till dem. Till sist såg jag det som mitt ansvar att se till att de alltid fick något att äta när vi möttes.”

Dessa rader, bland många andra, blir till en gripande berättelse om relationen mellan människa och djur. Den leder läsaren fram till de filosofiska resonemangen om samma sak, och då handlar det inte bara om kråkor och andra fåglar, utan också om alla andra djur. Anders Johansson skriver:

”Att det existerar ett samband mellan mitt medvetande och den större rymd jag omges av, det är jag alldeles övertygad om. När jag skrivit den meningen går jag ut på trappan till sjöboden och kastar några nävar fågelmat till kråkorna och de andra fåglarna som håller till här (…) Det var bestämt Paulus som hävdade att det finns många röster i världen och att ingen av dem är utan betydelse. Sannolikt menade han mänskliga röster, men jag, Den Helige Kråk-Anders, tillåter mig att inkludera även djurens stämmor.”

Det är aldrig långt till humorn i Johanssons böcker. Den tycks frodas bland träden, skogssjöarna, alvarsmarkerna och sjöbodarna. Men man ska ta fasta på hans allvarsord, som när han alldeles mot slutet av boken konstaterar, att i "naturen är varje ögonblick nytt; det förflutna är uppslukat och glömt. Ingenting är säkert utom livet, flödet, energin. Naturen saknar människokonstruerade dualistiska regler. Den skapar inte i termer av fult och vackert".

Vill man ge bort en vacker naturbok med en mängd fina färgbilder kan man med fördel välja just denna bok. Medan man begrundar berättelserna kan man bläddra bland bilderna och förundras över hur vacker vår natur och dess djurvärld är. Som en påminnelse!