Anne-Marie Berglund och dödstystnaden

Anne-Marie Berglund med sin älskade Jacques 1980. Jacques dog 1982 i en astmaattack, men var alltid närvarande i henne. 

Det blev förödande tyst när Anne-Marie lämnade oss i fredags. Så tyst som det bara blir när man inte längre kan tilltala en människa. Saknaden är en avgrund stor. Jag gråter för att trycket ska lätta. Det är det minsta. Men det hjälper inte. Jag plockar i det som var vårt gemensamma. Jag hittar mycket av värde:

"Hur människan än försöker vara mild och ödmjuk inför dödens härjande, bär hon med sig en vanvettig skräck och ett blint hat mot denna Främling. Försona sig med tanken på döden...en floskel (...) Minnet av de döda som de var när de levde, är vad vi har kvar, vi som lever. De döda varken minns eller längtar. Deras likgiltighet är förskräcklig." Anne-Marie Berglund (1952-2020): ur Dödstystnaden (ursprungligen skriven på franska, Le silence de la mort). Skickad i brev till mig 2002.