Corona-döden och Lars Gustafssons ord

Foto: Astrid Nydahl

Onsdagen den 7 januari 2015 skrev författaren och filosofen Lars Gustafsson (1936-2016) en artikel i Expressen, just som terrorn mot Charlie Hebdos redaktion hade ägt rum, med rubriken Om människorna dör ut. Det var naturligtvis en tillfällighet att denna text kom just då, men med fem års distans kan jag läsa och fundera på hans ord. Plötsligt har den nu, när Corona-döden drar fram över världen, också fått en filosofisk betydelse som går bortom den brutala död som följer i terrorns spår. Ur hans artikel vill jag gärna citera en passage: 

”Vi vet med säkerhet att av alla de människor som nu lever kommer alla, inklusive det barn som föddes i morse, vara döda inom ett ändligt tidsintervall. Ska vi säga 110 år? Det intressanta är att vi alla förefaller - möjligen med undantag av någon excentriker - acceptera detta med totalt saktmod. Det sammankallas inga FN-konferenser för att se vad som möjligen kan göras åt saken, det skrivs inga upprörda ledarartiklar om detta. Döden är ett universellt accepterat faktum. Av några människor för att de fasthåller vid den irrationella föreställningen att det finns något slags tillgång till ett liv efter detta. Av de rationella som inte tror på något sådant, eftersom de inser att det är bäst så. Ett evigt, alltså över oändlig tid utsträckt liv, skulle beröva den mänskliga individuella existensen varje rimligt spår av värdighet och mening.”