Per Helge: Folksånger. Dikter (Rallarros)

Det finns inte många svenska poeter som i bok efter bok letar sig ner i det gamla svenska samhället, det fattiga lantlivet med många umbäranden, och detta samhälles mångtusenhövdade resa till Nordamerika där man sades kunna bli både mätt och välbärgad. Men det finns en poet som definitivt gör det, och det är Per Helge. Hans nya bok Folksånger är tematiskt helt ägnad dessa människor och miljöer, liksom den förra, Det stora kärlet. Berättelser om en släkts livsfärder i Småland och Nordamerika (2016).

Författaren sitter på en gammal vilsten, ”just där vägen delar sig”, han anar där fragmenten till det som ska bli en lång dikt, och avrundar: ”Där ser jag några av oss, uppställda på ett/ eller annat gammalt gruppfoto, nedanför skolans/ trapp,/ med flätor eller snedknäppt kofta, någon med/ en grimas, på en gång småfräck och nervös,/ som fastnat i munvecket till ett stelnat flin” och så fortsätter den dikt som är Sång för dem alla: Ur skuggor, snart nog in i skuggorna igen.

Det är denna konsekventa berättarton som följer boken igenom. Människor föds och växer upp, de lär sig tidigt livets villkor. Men de återfinns i dikterna också som mycket gamla, och kan kallas ”hon på trean” vilket diktens Elsa fick istället för sitt eget namn, när hon var ”nästan slocknad”.

Dikterna tycks förbindas av landsvägen som ”skrevs av fötter” vilket får Helge att konstatera: ”De gamla milstolparna i vägkanten/ känner världsspråk talade av/ fötter”. Så är det förstås. Men när vi vandrar utmed sådana vägar har dessa fötters språk tystnat. Det är som om det postmoderna samhället till varje pris måste tysta dem. Det gamla, vad har vi för glädje av det? Traditionen, vad vill vi med den? Per Helge kan verkligen konsten att göra våra rötter synliga, och då uppstår just respekten för traditionen.

Bokens kanske mest gripande svit heter Sången om John från Hällerum: Fälten i Flandern. Vad har dessa svenska fattigbygder med krigets Flandern att göra? Förklaringen gör det både begripligt och konkret. Nitton år gammal anländer Johan till New York, och blir istället, för alltid, John. 

Han fann vägen till Chicago, ”vem vet hur. Dit/ kom de efter,/ en och en, Anna och Emil, två av syskonen./ Kvar därhemma/ Elin, den äldsta, hon som skulle bli min farmor.” När det blir 1916 står John på ett fotografi med andra män. De har frivilligt anmält sig till rekryteringskontoret, i ”den armé som snart ska skeppa er till/ slagfälten och skyttegravarna i Flandern.” En av Per Helges tidiga kunskaper var att John dog i världskriget. Han besöker krigskyrkogården, vallmor blommar varje vår, och han skriver: ”John och jag, sjunger och ropar mot varandra./ Hade den sången ord, skulle en sådan stund vi/ sprängas.”

Johns historia är grym, den säger något om människans barska villkor. I USA hade han kunnat fortsätta bygga ett liv, men han återvände frivilligt till dårskapens Europa där 1900-talets första, obegripligt stora människoslakt ägde rum.

Men det är sannerligen inte bara skyttegravar och granateld som berättas i Folksånger. Som omslaget skvallrar om – ett grafiskt blad av Lennart Glemme – är det i högsta grad berättelser om ladugårdar. Första dikten i sviten Lagårdens sång börjar: ”Lagården står övergiven/ tigande”. Omedelbart låter poeten befolka den på nytt. Han hör den entoniga musiken, när mjölkens vassa stråle ”träffar spannen rytmiskt” och han konstaterar att frånvaron bara är ett annat namn för ”död och borta”. Ändå är människor från lagården närvarande, ”Jag har ju sett dem, vet att de finns/ Vi möts i mina andetag.”

Kan man mer respektfullt och driven av kärlek skildra dessa människors liv? Jag tror inte det. Per Helges nya bok rymmer många människors öden, fler än dem jag här har nämnt. Tag och läs om människorna som inte fick uppleva det svenska samhällets folkhem, men var några av alla som byggde det, teg för teg, skörd för skörd, liv för liv.