Yan Lianke, Peking, om Corona och skrivandets frihet och ofrihet

Lönnebjer. Foto: Astrid Nydahl

Med anledning av Corona-viruset säger den kinesiske författaren Yan Lianke från Peking, (finns i Svenska Dagbladet i dag) i en föreläsning hållen i Hongkong:

Om vi – vi som älskar att skriva och vars liv får mening genom att vi skriver, vi som håller oss vid liv med hjälp av skriften – om till och med vi släpper taget om de minnen som tillhör oss, som kommer ur vårt blod och våra liv, vad har skrivandet då för mening? Vad är litteraturen värd? Vad vill samhället att vi författare ska göra?

Vi kan streta på vid skrivbordet, vara flitiga textproducenter, skriva mängder av verk – men på vilket sätt skiljer vi oss från marionetter som sprattlar sina trådar?

Journalisterna får inte rapportera om det de ser, författarna inte berätta om sina egna minnen och upplevelser, och i samhällsdebatten hörs hela tiden samma renodlat officiella tonfall när de som kan och får tala deklamerar det som får sägas.

Finns det då fortfarande någon som kan förklara för oss som lever i den här världen vad det innebär för en individ att ha ett sant och äkta liv av kött och blod?