Förintelsens franska förbindelser

Foto: Astrid Nydahl

Att förintelsen också hade franska avläggare är kanske mindre känt. Annette Muller som själv överlevde massmorden vittnar i "Den lilla flickan i vintervelodromen" om hur de nazistiska raslagarna tillämpades i det ockuperade Frankrike.

Mullers familj var östjudar, den föraktade och jiddishtalande judiska grupp som bland annat vandrade från Polen till Frankrike i hopp om ett bättre liv. Deras öde är för alltid förknippat med det som hände den 17 juli 1942 då massgripanden av judar genomfördes i Frankrike. 13 000 av dem grips av fransk polis, som under Vichyregimen var Hitlers villiga verktyg, och en stor del av dem förs till Vintervelodromen, anläggningen för cykelsport som nu blir till ett gigantiskt fängelse, där människor lever i sin egen träck.

Mullers skildring är nyktert saklig, ibland anekdotisk och nästan rapsodiskt översiktlig. Men i det sista avsnittet i hennes berättelse, det som handlar just om razzian 1942 och dess konsekvenser, bränner det till ordentligt och Muller släpper fram känslorna inför det hon varit med om.

Från vintervelodromen förs de gripna judarna sedan till andra platser. På deportationsorten förlorar Annette Muller också sin mor, som blir ett av miljoner offer för den gigantiska förintelsen. De ännu levande förs till Drancy, där de svälter och lider. Helvetesresans sista anhalt blir en byggnad i Montmartre-kvarteren i Paris, där de unga, alltjämt med judestjärnan fastsydd vid bröstet, får börja skolan. Deras räddning blir ett katolskt kloster där de tvingas glömma sin judiska identitet. Annette Muller avslutar sin berättelse med orden: "Vi var inte längre judar. Inget hade existerat."

Det är samma period och nästan samma plats som skildras i Hélène Berrs dagbok, utgiven under titeln "Ingen kommer att tro mig". Dagboken börjar 1942, samma år som Annette Mullers bok hettar till, av det enkla skälet att det var då som nazismens grepp hårdnade också om de franska judarna. Berr studerade vid Sorbonne och förberedde sin examen i engelska.

Till skillnad från Muller är hon född i Paris, närmare bestämt i mars 1921. Hon är alltså 21 år gammal när deportationerna inleds. Hennes släkt har levt i Frankrike i många generationer, de är kort och gott fransmän. Men nazismens logik gjorde ingen skillnad på en invandrad familj som Mullers och en djupt rotad som Berrs. De var judar, punkt slut.

Sedan 1941 har Berr varit aktiv i en organisation som skyddar judiska barn, bland annat genom att placera dem i olika familjer. Hélène Berrs far Raymond, som var vd för ett stort företag, greps sommaren 1942 och sändes till Drancy, precis som Annette Muller, men till skillnad från henne överlevde han inte. Han skickades vidare till Auschwitz där han mördades i september 1944. Hélène själv hamnade i Bergen-Belsen och avled där av tyfus bara dagar innan lägret befriades av brittiska trupper i april 1945. Genom Hélène Berrs dagböcker kan vi fylla i de luckor som finns hos Annette Muller, Berr är dessutom mer personlig och går på djupet i sina anteckningar om vardagen i det nazi-ockuperade Frankrike.

Från Österrike och Norge kommer den tredje dagboken, litterärt sett kanske den märkvärdigaste. Wien-flickan Ruth Maier flydde till Norge när situationen för judar blev omöjlig i det av Hitlers Tyskland annekterade Österrike. Modern och en syster tog sig till London. Ruth själv hamnade i Oslo och det var vägen till en säker död.

Den norske poeten Jan Erik Vold har sammanställt urvalet av hennes dagböcker och med det skapat en gripande och stark berättelse om ett enskilt människoöde.

Det finns en mening i hennes bok som griper mig mer än de flesta. När hon satts på fartyget som ska ta Oslos judar till dödslägret, skriver hon ett brev som smugglas ut till väninnan, den norska poeten Gunvor Hofmo:

Jag tror att det är lika bra att det har blivit så här. Varför ska inte vi lida när det finns så mycket lidande? Bekymra dig inte för mig.

Karl Aage Rasmussen: Talende toner – Georg Friedrich Händels livsfuga (Gyldendal)

Den danske professorn, kompositören och författaren Karl Aage Rasmussen har just utkommit med en ny bok om Händel. Den ansluter sig till en lång rad böcker av samma typ, och jag har skrivit om de flesta av dem i både denna nya blogg och i den gamla (Nydahls Occident, som fortfarande finns tillgänglig på nätet). Bland de tidigare kompositörerna, vars liv och verk han tecknat, återfinns Bach, Mahler, Tjakovskij, Brahms, Prokofjev, samt en rad andra.

I detta ovanliga danska verk om Händel (det finns nästan inga originalverk i Sverige heller, Carl Michael Edenborgs Mitt grymma öde är ett starkt undantag) ter det sig alldeles självklart att Rasmussen inleder med ett långt kapitel som resonerar kring Bach och Händel, deras skilda livsvillkor, karriärer och rennomé som skapare och kreatörer. Genom livet kom de två barockmästarna att leva så olika det gick, både i privatlivet och som yrkesmän. Rasmussen vet inte heller ifall de kände till varandras musik.

Händel skaparliv utspelade sig i Tyskland, Italien och England dels som operakompositör och längre fram som en mer folklig oratoriemästare som förstod att lägga sig rätt i den tidens politiska, kulturella och religiösa omvälvningar. Bach var för sin begränsade samtid bekant som församlingsmusiker. De bådas livsslut blev också starkt symboliskt laddade, redan vid en ytlig jämförelse.

Rasmussen anstränger sig, ner i minsta detalj, att i dessa bokverk skapa en autentisk bild både av privatpersonen och av kompositören. Han tar fatt i viktiga skeenden, som t.ex. när det talades om Händels bulimi, verklig eller ej. Begreppet var förstås okänt i hans livstid, men ter sig relevant när man läser om hans hetsätande och kroppsvolym.

Blyförgiftningarna var sedan mycket länge ett tidens fenomen som Rasmussen gör helt begripligt. Den besuttna delen av det brittiska folket fick i sig mycket bly varje dag, bland annat som ”sötningsmedel” i sura viner och redan med husgeråden som användes.

Lån och stölder ur egna och andras verk var kännetecknande för Händel, med all säkerhet i högre grad än andra samtida, även om Rasmussen också ger exempel på när Bach gjorde det. Boken berättar utförligt om Händels olika kompositioner. Jag berör inte dessa här, de finns till läsning i boken och de kan alla avnjutas också av dem som saknar sådana kunskaper. Självklart ligger tyngdpunkten i Rasmussens böcker på dessa.

Vill man ta del av en kompositörsbiografi som innefattar samtiden i både kulturell och social mening ska man läsa Rasmussen. Denna hans bok om Händel håller samma höga klass som de andra och inspirerar både till lyssnande och vidare läsning.

Tankefrihet? En reflektion utifrån en essä av Leo Strauss

1941 skrev Leo Strauss (1899-1973) en essä som först kom att publiceras i Social Research. Den hette Persecution and the Art of Writing. Strauss hade först flytt det nazistiska Tyskland till England och sedan därifrån till USA där han fortsatte sin i Tyskland inledda akademiska bana. Han blev så småningom professor i politisk filosofi vid University of Chicago. Jag fäste mig vid dessa rader (översättningen från engelska är min):

”Det som kallas tankefrihet innebär i de flesta fall – och av alla tänkbara praktiska skäl består av – möjligheten att välja mellan två eller flera olika ståndpunkter som läggs fram av en liten minoritet av människor som är offentliga talare eller författare. Om denna valmöjlighet förhindras, så förstörs det enda slags intellektuella oberoende som många människor är kapabla att förstå, och det är den enda tankefrihet som är av politisk betydelse."

Detta borde rimligen vara en grundbult i varje samhälle som kallar sig demokratiskt och som i sin konstitution skrivit in tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Dessvärre förhåller det sig inte riktigt så längre. I hela Västerlandet, och inte minst i Sverige, ser vi en numera ganska öppet uttalad repression av det Strauss kallar ”möjligheten att välja mellan två eller flera olika ståndpunkter”. Han menar att ett sådant förfarande innebär en förstörelse av ”den enda tankefrihet som är av politisk betydelse.” Det är svårsmälta ord, men jag blir allt mer övertygad om att de korrekt återger ett socialt och kulturellt fenomen som griper omkring sig. Rädda människor ropar på Sanningen. Ofria människor gör det också. Men fria människor – och därtill människor som vill försvara denna frihet – anstränger sig till det yttersta för att låta mångfalden av röster och ståndpunkter leva oinskränkt.

Litteratur eller veckotidningsskvaller?

Foto: Astrid Nydahl

Det behöver inte vara en bok bara för att det finns en pappersbunt med hårda pärmar. Ungefär så sa Ivar Lo-Johansson en gång för länge sedan.

Tanken slog mig när jag läste om den uppburne poeten som genom fylleslag och misshandel skadat en yngre kvinna så illa, att hon skrev en bok (som blev indragen) om händelserna som ska ha ägt rum i samband med en skrivarskola poeten arrangerar.

Genast gick drevet på kultursidorna. Både morgon- och kvällstidningar ville kommentera och fördjupa ämnet. Det är lika pinsamt varje gång det sker. Det har naturligtvis inte det minsta med litteratur att göra. Däremot kan man säga att sådana manus är ett antal starka svallvågor efter den amerikanska kvinnorörelse som också fällde Svenska Akademien. Den rörelsen kommer inte att självdö. Den är synonym med ekonomisk vinst och då spelar det ingen roll vem som offras i dess offensiv.

Det personliga har tagit privatlivet som gisslan. Den braskande rubriken har segrat över den litterära texten. Så kan jag heller inte hitta mer än 2-3 svenska titlar i kommande höstutgivning som skulle intressera mig. 

Rutinen som livsram

Foto: Astrid Nydahl

Ingenting förändras i dygnsrytmen denna vår. Rutinen är den bästa ram som finns för att dagen ska ha mening och mål.

De utomhusvistelser vi gör, äger rum varje förmiddag. Oavsett temperatur och vind blir därmed varje dag frukten av ljus och syre. Några regn att tala om har det inte varit och redan nu varnas för mycket dåligt påfyllda vattenförråd i vår del av landet.

Bortom detta finns sedan varje dags matlagning. Den har jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, inte minst för att den är meningsfull och leder fram till en gemensam måltid. Kvällarna är alltid, nästan utan undantag, litteraturens och filmens värld. 

Vad skulle man klaga på? Möjligen hälsan som ter sig bräcklig. Men inte ens det gör mig nerslagen.
 

Godheten och oskulden. Tiden och tidlösheten

Foto: Astrid Nydahl

 

W. B. Yeats skrev i sin legendariska dikt The Second Coming, (1919) inledningsvis rader som jag gärna tar fram och påminner mig själv om. Vad behöver vi påminnas? För det första, och låt oss inte hymla på den punkten, för det första behöver vi påminnas om vad riktigt bra poesi är för något. En sak som slår mig är att den överlever oss alla. Bra poesi bärs på tidlösa vingar från generation till generation. Den kan göra så i kraft av sin skönhet. Den kan också göra så därför att orden den är byggd av säger något väsentligt om våra mänskliga villkor. Lyssna till The Second Coming, hur den börjar:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

(här i svensk tolkning, Återkomsten, av poeten Malte Persson)

Allt längre ut i kretsen cirklande
hör falken inte falkeneraren;
allt faller sönder; centrum är för svagt;
ren anarki släpps lös på världen, lössläppt
ett blodmörkt tidvatten, och överallt 
blir oskuldens ceremonier dränkta; 
de bästa saknar övertygelse,  
de sämsta fylls av intensiv passion. 

 

Vem skulle läsa dessa ord, skrivna alltså för 101 år sedan (!), och inte tycka att han eller hon känner igen något. Sig själv? Sin tid? En atmosfär och ett hot?

Om centrum är för svagt, socialt och politiskt, räcker det att vi går tillbaka till tiden för etthundra år sedan för en jämförelse och frågar oss: är det inte ofrånkomligt att allt då faller sönder – statsapparaten, myndigheterna, de viktiga sociala institutionerna – och att vi som enskilda individer bokstavligt talar får nöja oss med att betrakta vår egen totala handlingsförlamning och oförmåga? Jo, vi kan göra den där hundraårsjämförelsen. Men vi kan också ställa oss dessa frågor konkret utifrån samtiden och de svar jag själv tycker mig ana är minst sagt oroväckande och otäcka. Det Yeats kallar oskulden kan vi förvisso idag göra synonymt med godheten, den allt överskuggande. Vi vet att dess ceremonier redan är dränkta. De som överlever blir bara tomma gester. Som om det alls fanns en möjlighet att vrida tiden rätt igen. Och man vill förstås instämma i Yeats viktiga slutsats:

 
de bästa saknar övertygelse,  
de sämsta fylls av intensiv passion.

Per Olov Enquist (1934-2020)

Lärorikt om alkoholismen i Ett annat liv från 2008:

"Han hade inga illusioner. Han hade ingen benägenhet att ljuga för sig själv eller andra. Det var också omöjligt att ljuga. Han drack (...) Hans intellektuella hantering av problemen är uppseendeväckande klarsynt. Det är delvis därför han sjunker (...) Att säga att han bör ge fan i att supa är ju alldeles för enkelt, närmast ovetenskapligt. Under tiden störtar han allt djupare (...) Han inser också att han inte kan skylla på läkarnas utskrivningar: ansvaret är hans eget."

Ur denna bok tog jag med mig både brutala erfarenheter och viktiga lärdomar. Jag strök under orden "ansvaret är hans eget" men förmådde inte själv bli helt vit. Drickandet fortsatte och återkom med jämna mellanrum som rent fysiska påminnelser om den egna svagheten och dumheten. Varje missbrukare har däremot att hämta kunskap från sådana som i litteraturen kan få syn både på mekanismerna och vägarna ut. Just Enquist har med sin rika gärning hjälpt mig att hitta metoder, om än de är kortvariga eller halvhjärtade. Kan man skriva så om sig själv utan att behöva skämmas? Uppriktigt sagt så vet jag inte.
 

Corona: panik eller förnuft? Olika metoder och stor undran

Foto: Astrid Nydahl

Jag fick ett mail från Canada, där en kollega och vän undrade varför "Sweden is using a different approach from what we’re doing in Canada". Han raljerade inte, hans ärende var helt enkelt att få det förklarat. Men hur förklarar man den svenska linjen som inte ens svenskar kan förstå (även om många lyckligt fortsätter sitt ute- och nöjesliv som om ingenting hade hänt).

Svenska Dagbladet har haft två intressanta texter om Corona-pandemin. Först Linda Skugge som skriver om situationen utifrån sin egen sjukdom:

Alltid haft på mig vantar på pendel och t-bana. Till och med ibland mitt i sommaren. För det fattar ju vem som helst hur jävla äckligt det är i alla offentliga utrymmen. Så pass att jag alltid har gjort mig omöjlig och fått folk att börja gråta när jag påpekat hur skitiga kafé- eller kontorsmuggar är. Eller tv-smink. Eller hemma i folks kök. Sommarstugor, nej tack.

Sedan tänkte jag skriva om hur rätt åt det är alla töntiga innerstadsmänniskor som inte fattat att det naturligtvis kommer en dag då livet kommer och tar dem. Och då menar jag inte coronan utan att fasaderna rämnar då de inte längre klarar av sina löjligt dyra hus- och sommarhuslån och bilar och båtar och märkeskläder och lyxresor. Som om någon av oss är odödlig. Skriva om att det alltid är begäret som tar en. Att det är konsumtionsekonomin och dess libidinösa undertoner som orsakar förfallet. Och vecken.

Särskilt som Skugge också länkar till Thomas Hylland Eriksen-intervjun i samma tidning vill jag citera honom:

– Folk reagerar olika. Men jag tror att vi kommer börja prata annorlunda om det goda livet och det goda samhället.

Hur då?

– Mer om trygghet och närhet och lite mindre om tillväxt och konsumtion. För nu har politiker och ledare snackat om att vi behöver göra något med klimatet och miljön i 30 år, men bilden ser likadan ut som 1990. Så tänk om den här krisen är det vi behövde för att faktiskt göra saker annorlunda?

Vill vi inte bara fly tillbaka till business as usual?

– Det är upp till oss. Men jag ser ett fönster av möjligheter. För när saker och ting går på rutin, folk har det bra, upplever trygghet och tillit – som vi gör i Skandinavien – är det väldigt svårt att ändra kurs. Det måste göra lite ont.

 Det Skugge och Hylland Eriksen har gemensamt är ett slags tacksamhet för pandemin. Hur så? Kanske för att den öppnar ett eller annat öga. Själv är jag i grunden pessimist. Människan som massvarelse komm er inte att lära sig ett dugg. Alla står shopping- och flygsemesterredo, garanterat!

Paniken ser jag inte, den är mest en löpsedelsrubrik. Förnuftet då? Om det gäller att skydda sig så är det si och så med det också.

I vanlig ordning vistas vi om förmiddagarna på Landön. Vindens kyla fick vinterkläderna på igen, till skillnad från tidigare i veckan då jag satt med bara armar och njöt i solen.

Från söndagen trillar snart vardagen in igen, även om det blir en kort vecka före Valborg och Första maj, två dagar som väl kommer att icke-firas på de flesta platser.

Tre bemärkelsedagar i en

Vid Skogsholma, Önnestad 23 april 2020. Foto: T.N.

Den 25 april har i många år varit ett särskilt datum för mig. Först och främst för att det var den portugisiska "revolutionens" dag, 1974. På tioårsdagen av fascismens störtande föddes min yngsta dotter. Hon fyller alltså 36 idag. Det fanns en man vi alltid gratulerade samma dag, och som i sin tur alltid gratulerade min dotter, han hette Karl Berman, en av den skånska judenhetens viktigaste personligheter. Han hade en särskild roll i räddningen av de danska judarna och fick efter kriget, som en av få icke-danskar, den danske kungens frihetsmedalj som var ett konkret uttryck för ens gärningar. Så idag höjer jag ett glas för Lissabon, ett för min yngsta dotter, och inte minst för minnet av Karl Berman.

Ur min skrift om Karl Berman, Människans nödvändiga val. Klicka för läsbart format.

 

Det armeniska folkmordet

Bild från tiden för det armeniska folkmordet

Idag hedras offren för det armeniska folkmordet. Den 24 april är den internationella minnesdagen för folkmordet.

"Med början i april-maj 1915 ringlade tågen med armeniska kvinnor och barn långsamt fram genom Anatolien. Alltid i riktning söderut mot de arabisktalande provinserna där de hade lovats en ny start. Männen hade förts bort redan i ett tidigt skede och aldrig mer synts till (...) dessa konvojer överfölls, pojkar och flickor rövades bort, kvinnor togs som sexslavar och många dog av utmattning men också av mordiska attacker" (David Gaunt).

Det armeniska folkmordet 1915 kan inte få nog uppmärksamhet. Många vill blunda för det, turkarna som utförde det, rentav förnekar det (Sverige erkände 2010 att folkmordet ägt rum, sent men ändå viktigt). Just när Turkiet under sin nya sultan-wannabee driver en aggressiv etnicitetspolitik blir åter minoriteterna trampade på, det gäller såväl armenierna som kurderna, assyrierna, grekerna, kaldéerna och andra. Långt fler än en miljon människor mördades för drygt hundra år sedan. Det enda som gäller är "en sann turk". Nutidens obehagligheter kan därför med fördel studeras i ljuset av det fruktansvärda folkmordet. 

Amy Romand hittade 2014 en dagbok som hennes mormor skrivit. Den skildrar armeniernas tröstlösa vandringar sedan fördrivningarna börjat. Av det har det blivit den starkt realistiska och samtidigt så kärleksfulla Min mormor från Armenien (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Madeleine Gustafsson).  

Dagboksutdragen skrivna av mormodern Serpouhi Hovaghian (född 1893 i en armenisk familj vid Svarta havet) är förstås navet för hela boken. Dessa texter, tämligen korta, skildrar det som var ett faktum: närvaron under dödsvandringarna, möjligheterna till överlevnad, förnedringen och döden. Så här skriver hon bland annat:

Ödsliga vägar, jag var rädd att vi skulle möta en man, för jag var säker på att en olycka ännu kunde drabba oss. En sjuttioårig gubbe, ännu snuskigare än en ung man, det finns ingen medkänsla i deras hjärta.

Skildringarna av rädslan och nöden är genomgående starka. Jag läser och försöker förstå. Läser och förfäras av det jag lär mig.

Amy Romands text löper avsnittvis före och efter dagboksutdragen. Den vittnar utifrån hennes samtal med mormodern. Också dessa starka vittnesmål och minnen. Att bokens texter dessutom beledsagas av bilder gör förstås boken ännu starkare. Jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på några av mina tonåriga barnbarn. De kan lära mycket av den.

Barbarer och virusspridare

Foto: Astrid Nydahl

Pandemin kan man använda till mycket. Timmarna av läsning är lika självklara nu som de är under "normala" tider. Å andra sidan tror jag inte att någonting varit normalt i min livstid. Eller är krigens våldtäkter, massmord, fördrivningar och förstörelse normala i den meningen att de alltid finns på vår planet, pandemier och naturkatastrofer till trots?

Idag återvänder jag till två kära och viktiga böcker för mig. Ni som brukar följa mig har förstås läst om Edward Abbey förut.

Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness tyckte jag så mycket om att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Det är ju så många som i dag blir jämförda med Thoreau - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

 

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans. Det är en enda mänsklig röst som talar till mig, inte ett kollektiv.

Dagböcker är alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Till sina kollegor skriver han:

“Vilket fegt och ryggradslöst pack ni är (….) ni litteraturens uslingar!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“Det är bättre att skriva sanningen för en liten publik än att komma med lögner till den stora.”

Det är många tomma timmar man lever med och i nu. Då är läsandet ett nödvändigt ben att stå på. Jag kombinerar som vanligt. Bredvid Abbey ligger nu ytterligare två till engelska nyöversatta böcker av Ismail Kadare. Och igår kom Karl Aage Rasmussens nya bok. Den här gången är det Händel det handlar om. Boken heter Talende toner.

Journalistiskt grävande och stora konkurser utan kritiska frågor

Foto: Astrid Nydahl

Vad är viktigt och vad är oviktigt? Det viktiga måste vara att skydda sig mot viruset. Det oviktiga är den sortens journalistik som rotar i utanverk och bisaker. Statstjänstemännens klädsel måste vara av ringa betydelse just nu.

Det finns frågor som hittills inte fått några svar ens i rikspressen. Hur är det möjligt att mycket stora företag och butikskedjor förklaras i konkurs redan efter en dryg månad? De har alltså inget kapital att ta av? 

Kedjan MQ med 159 lokala butiker är en som tilldrar sig min nyfikenhet. Liksom flygbolaget Norwegians svenska och danska firmor där all kabinpersonal och piloter var anställda. Jag misstänker att konkurserna helt enkelt är smarta drag för att slippa ansvar. Såväl MQ som Norweigan - det finns många fler att nämna - har förstås inte drivit sin verksamhet med endast en dagskassa bort från ruinens brant.

Fysiska butikskedjor är förstås alltid hotade av näthandel och gallerior. Men att två månader med corona-stängning eller minskat kundunderlag i sig skulle leda till konkurs har jag mycket svårt att tro.

Varför gräver inte helt vanliga journalister? De slutade med det när presskulturen vändes till att bli en tröstande och moraliserande bevakare av folklig uppförandekod. Det syntes vintern 2015-1016, och det syns nu. Klart och tydligt kan vi se var sprickorna finns och var ansvarstagandet blott är ett vackert ord.

Rätten att mildra plågor. Samt några sjukhusintryck

Foto: Astrid Nydahl

Bara en tanke i flykten: har jag rätt att mildra plågorna vid sjöar och hav när samtidigt så många andra människor befinner sig i ett större, existentiellt eller fysiskt lidande? Vad skulle det göra för skillnad om jag stannade kvar inne med fördragna gardiner? Sjukdomar och en globalt härjande pandemi tvingar oss att läsa kartorna på nytt, eller rentav ersätta dem med andra.Vår karantän är hittills frivillig och medger just de där nödvändiga och avgörande turerna om förmiddagen. Om jag tvingades vara inomhus dygnet runt skulle jag antingen sjunka ner i djup vårdepression eller bli galen.

***

Gårdagens sjukhusbesök gav mig en tankeställare. Det var väldigt få människor där. På röntgenavdelningen var det jag och en annan man i väntrummet. Han kallades in en kvart före avtalad tid, jag tre minuter före. Redan i entréhallen var det nästan tomt, där det annars brukar vara fullt. Färdtjänstbilarnas vanligen så långa rad bestod av endast två fordon, i det ena satt en djupt sovande chaufför. Så nu förstod jag varför man från flera landsting uppmanar människor med annan sjukdom än corona-virusets, att faktiskt komma dit. Att stanna hemma efter en hjärtinfarkt är förstås inte en bra idé. Inte med andra allvarliga åkommor heller. 

CSK i Kristianstad är ett väldigt stort sjukhus med ett geografiskt stort upptagningsområde. Jag har varit på flera tidigare besök där under åren, och jag har under en vecka varit inlagd på hematologen. Vid den tidpunkten slogs man om sängarna och rummen. Nu liknade CSK ett i det närmaste folktomt kommunhus vilket som. Och jag är förstås tacksam att jag så snabbt kunde bli kallad - och få kvitto på att det är gallsten som plågar mig. Ännu en gång gavs det tillfälle att känna tacksamhet över sjukvården.

Sjukhusundersökning eller inte?

Foto: Astrid Nydahl

Jag har sedan i februari avbeställt och skjutit fram ett par sjukhusbesök. Ett av dem handlar om ortopedi och kan med fördel göras när pandemin är över. Den mottagningen ligger i centralsjukhusets källare där det är trång och instängt.

Men denna måndag vaknar jag fastande för att på just Centralsjukhuset undersöka gallan. Det går inte att skjuta på. Rakt tvärtom är det sista stationen på en lång period av magsår med sidobesvär som förmodligen kommer från gallan.

Jag går således in i den avspärrade entréhallen, lägger helgens post på brevlådan där inne och fortsätter fram till vakterna där jag måste redovisa mitt ärende. Eftersom jag blev kallad per telefon har jag inga papper att visa upp. Det ordnar sig säkert.

Helgen har varit magisk. På två olika platser fick vi sitta i solsken och vinden hade lagt sig helt. Nästan inga andra människor. Tystnaden fäste jag mig allra mest vid.

Måndagen lär ge mig ett preliminärt hälsobesked. Det är i alla fall vad jag hoppas på. Vår för övrigt avstängda sjukvård här i Skåne har skött sig föredömligt under pandemin. På ett tidigt stadium infördes besöksförbud på äldreboenden och sjukhus. Nog märks det i döds-siffrorna. Att jämföra Skåne med Stockholm är rätt så uppbyggligt, för oss.

***

Ett förtydligande: i gårdagens bloggpost talade jag om särintressen i politiken under corona-pandemin. Jag syftade inte på den ekonomiska aspekten, utan på den politiska, det vill säga de regimer som stärker sitt grepp i totalitär riktning (Polen, Tjeckien, Slovakien, Ryssland med flera), eller som Ungern där man lägger hela beslutsprivilegiet i en enda mans händer, vilket blir en upprepning av de kommunistiska partidiktaturernas metoder. Det kan man kalla särintressen! 

Den ekonomiska aspekten, låt oss för enkelhetens skulle kalla den för den globala ekonomin, kan diskuteras utan att man faller i de anti-semitiska groparna och tror att en man (Soros) dikterar villkoren för den. Men det tar vi en annan gång. Denna måndag har jag, om skämtet tillåts, medicinska särintressen!

Coronapandemin: läsning av Hannah Arendt, Heberlein och banaliteterna

Bosarpasjön lördagen 18 april. Foto: Astrid Nydahl

När nu Ann Heberlein ger ut en bok om Hannah Arendt blir jag misstänksam. För det första: Heberlein skrev en bok om "den banala godheten" med en tydlig anspelning på Arendt. För det andra: det finns en uppsjö böcker både om Arendts person och om hennes författarskap. Varför skulle jag vända mig till Heberleins? Om jag vore väldigt ung och saknade grundkunskapen kanske det skulle passa, men efter att ha läst Elisabeth Åsbrinks stora recension i DN tvivlar jag också på det. Hon skriver bland annat:

Om Ann Heberlein har utkämpat någon intellektuell kamp i sin livslånga relation med Hannah Arendt syns det inga spår av den i biografin. Alla hinder i tankebanorna tycks undanröjda. Det gör att biografin här och där antar formen av en föreläsning. Det kan en tålmodig läsare nog leva med. Värre är när det övergår i en självhjälpsbok i mognadsprocesser, som i resonemangen kring förlåtelse.

Jag tar hellre fram Arendts egen bok om totalitarismens uppkomst, vilken utkom 2018. Du kan läsa min recension av den här, och i den skriver jag bland annat:

Totalitarismen vid makten är den totala kontrollen av hela nationen och folket. Dödandet av människans individualitet är något annat än ett tyranni som anstränger sig att kontrollera, men aldrig helt lyckas. Befolkningen kommer likväl av totalitarismen vid makten att delas upp i anhängare och andra. De lojala premieras. De andra inte, eller rentav värre. Arendt skickar en varning in i framtiden: ”Totalitära lösningar kan mycket väl överleva de totalitära regimernas fall i form av starka frestelser som gör sig påminda varje gång det ter sig omöjligt att lindra politiskt, socialt eller ekonomiskt elände på ett människovärdigt sätt.” Vi som lever i en epok med facit förstår hur rätt hon hade.  

När vi lever i skuggan av corona-19 kan ingen handling bli banal. Vi måste handla utifrån insikten att makten just nu agerar med olika särintressens konsolidering. 

Det finnns, som bekant, många totalitära kretsar i vår värld, som griper tillfället att ytterligare förstärka maktinnehavet, juridiskt och politiskt. I folkets namn uppför de sig som i de gamla partidiktaturerna. Också i vårt geografiska närområde förhåller det sig så. Hur ska deras agerande se ut när pandemin är över? Vad förväntar sig Europas folk?

Men det finns också kretsar som irrar omkring som i en skog utan kompass men med folkets hälsa som huvudparoll. Nog kan man se skillnad på dem och de totalitära? Hur kommer deras eftermäle att se ut? Tids nog faller bitarna på plats.
 

Corona-pandemin och konsumismen

Landön i april. Foto: Astrid Nydahl

Jag ser hur mönstret förstärks, dag för dag. Undantagstillstånd eller uppmaningar från myndigheter kvittar vilket. Vad kunde förstöra för den moderna människan mer än hinder för konsumtionen? Jag menar naturligtvis inte inköp av livsmedel och mediciner eller färdmedel. Jag menar det där som människor kallar ”shopping”, men som jag hellre använder begreppet konsumism för. Det senare begreppet säger oss att vi har att göra med en social och civilisatorisk sjukdom. 

Konsumismen är inget mindre än en defekt på det mänskliga psyket, som orsakar ett beteendemönster, vilket är skadligt både för individen och för det omgivande samhället. Att bli ett offer för konsumismen går att jämföra med olika typer av missbruk.

Corona-pandemin tydliggör sådana mönster. Svårigheten eller omöjligheten att konsumera - också på kredit, vilket kommit att prägla minst två generationer - får hela samhällen att drabbas av panik, i hemmen eller ute på gator och torg. Paniken uttrycks på många olika sätt, men att det under ytan hela tiden ligger ett våld, riktat både inåt och utåt, kan ingen tvivla på.

Om vi ska tacka denna pandemi för något, så är det just hur den tydliggör och demaskerar. Och för att den hysteriska flygkonsumismen/turismen tvingats ner på jorden.

Bob Dylan - I Contain Multitudes

Ännu en ny sång från Bob Dylan idag, den andra på kort tid. Stilmässigt påminner den om den förra, det gör också sångtextens struktur och berättelse. Här hela texten till I Contain Multitudes:

Today, tomorrow, and yesterday, too
The flowers are dyin' like all things do
Follow me close, I’m going to Balian Bali
I'll lose my mind if you don't come with me
I fuss with my hair, and I fight blood feuds
I contain multitudes

Got a tell-tale heart, like Mr. Poe
Got skeletons in the walls of people you know
I’ll drink to the truth and the things we said
I'll drink to the man that shares your bed
I paint landscapes, and I paint nudes
I contain multitudes

Red Cadillac and a black mustache
Rings on my fingers that sparkle and flash
Tell me, what's next? What shall we do?
Half my soul, baby, belongs to you
I relic and I frolic with all the young dudes
I contain multitudes

I'm just like Anne Frank, like Indiana Jones
And them British bad boys, The Rolling Stones
I go right to the edge, I go right to the end
I go right where all things lost are made good again

I sing the songs of experience like William Blake

I have no apologies to make
Everything's flowing all at the same time
I live on the boulevard of crime
I drive fast cars, and I eat fast foods
I contain multitudes

Pink petal-pushers, red blue jeans
All the pretty maids, and all the old queens
All the old queens from all my past lives
I carry four pistols and two large knives
I'm a man of contradictions, I'm a man of many moods
I contain multitudes

You greedy old wolf, I'll show you my heart
But not all of it, only the hateful part
I’ll sell you down the river, I’ll put a price on your head
What more can I tell you? I sleep with life and death in the same bed

Get lost, madame, get up off my knee
Keep your mouth away from me
I'll keep the path open, the path in my mind
I’ll see to it that there's no love left behind
I'll play Beethoven's sonatas, and Chopin’s preludes
I contain multitudes

Britternas medicinska ansträngningar i vården av patienter med Covid-19

Skärmdump Birmingham Mail 16 april 2020

Hur får man en bättre uppfattning om Corona-pandemin i England, om man tycker att Londonpressen är allt för fokuserad bara på huvudstaden? Man läser med fördel lokalpressen, som alltid är avgiftsfri och tillgänglig på nätet. Jag läser varje dag Birmingham Mail, Manchester Evening Standard och Liverpool Echo.

När nu det mycket stora pandemi-sjukhuset öppnade i Birmingham ville jag veta mer. Det har byggts i en stor arena, National Exhibition Centre, en bit utanför centrum (där har jag varit på konsert med både Bob Dylan och Van Morrison, det var 1998 då vi bodde en hel termin på Selly Oak Colleges). 

Sjukhuset ska kunna ta hand om patienter från 23 sjukhus i Midlands, om behovet ökar. Det stod igår redo med all nödvändig utrustning för den närmaste framtiden. Sjukhuset har byggts inne i NEC på bara 14 dagar. Andra lokaler, som Birminghams flygplats, ska användas som bårhus.

Nog verkar den överväldigande majoriteten ha förstått allvaret. Och när både den centrala och de lokala regeringarna meddelar att det blir minst ytterligare tre veckors "lockdown" ser det ut att tas emot som ett enkelt besked ingen vill opponera sig emot. För att samma allvar för några timmar ska infinna sig i Sverige krävs det att en radiounderhållare blir ett offer för corona. Hans död är förstås lika sorglig som alla de andras, men symbolvärdet ska nog inte underskattas. Att pandemin också tar relativt unga människor är ett faktum.
 

Fiktivt tidskriftsnummer om Paris med Anne-Marie Berglund

Anne-Marie Berglund, tecknat på brevets baksida, 22/10-1997

Nog lektes det i Anne-Maries och mina brev. När jag i oktober 1997 utgav hennes bok Episoderna (reseminnen med hennes egna fotografier) ville hon mycket hellre tala om ett temanummer av tidskriften Ariel som hon såg sig själv göra tillsammans med mig. Jag hade ju givit ut temanumret om Lissabon, så fantasin om ett Parisnummer var alldeles logisk. Ariel var efterföljaren till en av vårt lands äldsta kulturtidskrifter, Studiekamraten, som hade djupa rötter i arbetarrörelsens bildningsarbete. Jag köpte loss den från Bibliotekstjänst i början av 1990-talet. När tidskriften bytte namn till Ariel behöll jag Studiekamraten som förlagsnamn (men min son Mikael Nydahl, som tog över 1998 behöll i stället namnet Ariel på sitt förlag, som var verksamt i drygt tjugo år, fram till Nobelpriset som tilldelades Olga Tokarczuk).

Den 9 september fick jag en fantastisk lista med förslag på innehåll av Anne-Marie Berglund. Så här såg den bland annat ut:

Parisnumret. Mystik. Anarki. Poesi. Revolutioner. Förslag till texter: Om Flamel, alkemisten som hade sitt laboratorium precis där Tour Saint Jacques är. Om Gerard Narval (som hängde sig inte långt från Chatelet och just Tour Saint Jacques). Jag har varit mycket fascinerad av dessa fenomen. Sekelskiftet. Eiffeltornets alla självmördare.

Dagens passager, vad det blivit av Walter Benjamins Passager (en är helt upptagen av indier). Några texter av Natalie Barney som höll salong på rue Jacob. Nutid: äta hos anarkisten som håller restaurang där var och en får betala som han kan (jag var där för femton år sedan, men han fortsätter).

Katter på Pere Lachaise kyrkogården förstås, dessa uteliggare. Bidragsgivare kunde vara Claes Hylinger (om patafysikerna eller någon annan sorts promenader). Jacques Werup med någon dikt. Gamla Paristexter av Birgitta Trotzig.

Mitt samtal eller text om samarbetet med Jacques Outin (min översättare, så han vill säkert) och Gunnar Harding, som gett ut på franska Hardings bok om Apolinnaire. Min egen novell om Omar kunde ingå. Och du själve direktören, kan få skriva text om dina kittlingar längs Rue Saint Denis. Revolutionerna i Paris, kan någon historiker få framställa på ett kortfattat sätt. Naturligtvis kommer det ju till en massa infall under arbetets gång

Tankemänniskan Anne-Marie Berglund

Anne-Marie Berglund i Cascais. Foto: Hideo Matsumoto

”Som du väl förstått är jag helt och hållet en tankemänniska och det gör att jag ibland ägnar mig åt överdrifter, det som Thomas Bernhard kallar överdriftskonstnär, sådana överdrifter lindrar ju det outhärdliga trycket man känner inifrån (och utifrån). Dessutom en skrävlare, men om du tar mig med en nypa salt så går det att svälja.” Anne-Marie Berglund i brev, 28/8-96

Coronapandemin, några funderingar

Foto: Astrid Nydahl

Jag lever nu sedan ett bra tag i frivillig karantän. Här hemma har vi valt att göra det tillsammans. Vi tar en förmiddagstur till Landön för fika och vandring vid havet. Få människor finns där ute. De flesta i vår ålder. Efter det är man redo för resten av dagen och natten inomhus. Böcker läses, texter skrivs, filmer betas av, en efter en. Jag försöker att inte enbart läsa om corona på nätet, men ibland är artiklarna över genomsnittet intressant. Som just idag. I DN skriver 22 kännare av virussjukdomar, bland annat Lena och Stefan Einhorn:

Den 7 till 9 april, de senaste tre helgfria dagarna, dog varje dag i Sverige 10,2 personer per miljon invånare i covid-19. I Italien var siffran 9,7. I Danmark var den 2,9, i Norge 2,0 och i Finland 0,9. I Sverige dör nu alltså mer än tio gånger så många människor av coronaviruset som i vårt grannland Finland.

I Finland är alla kaféer och restauranger stängda. I Finland är alla skolor stängda (med undantag då särskilda behov av förskola och lågstadium föreligger). I Finland är folksamlingar på över tio personer förbjudna.

”Vi började också med rekommendationer”, säger Finlands president Sauli Niinistö. ”Men man kan inte rekommendera folk att de inte ska gå ut och äta om restaurangerna ändå håller öppet.”

Vidare:

Förhållningssättet måste ändras radikalt och snabbt. Eftersom symptomfria sprider viruset måste man se till att öka den sociala distanseringen. Stäng skolor och restauranger på samma sätt som man gör i Finland. Samtliga som arbetar med äldre måste bära adekvat skyddsutrustning. Inför masstestning av smittsamhet på all vårdande personal och testa för antikroppar mot sars-covid-2 så att konstaterat immun personal kan återgå till arbete. Kräv karantän av hela familjen om en medlem är sjuk eller testar positiv för virus. Inpränta i samhället att vem som helst kan vara smittsam. ”Jag var aktiv och varnade”, säger Finlands president Niinistö. ”Hur hade man tänkt om jag hade varit tyst hela tiden? Jag är ju president.” Så måste ske också i Sverige. De folkvalda, de som har det övergripande ansvaret, måste gripa in, det finns inget annat val.

Nå, dessa varningens ord har kommit med jämna mellanrum, så väl i Skandinavien som globalt runt världen. Men Sveriges överhet – inklusive myndigheter och regering – har kört sin linje, med full vetskap om att det kan gå galet, men ändå måste prövas. Professor Agnes Wold skriver i Expressen:

Det kommer dröja innan vi kan gå tillbaka till ett normalt liv – speciellt när det kommer till riskgrupperna, menar professor Agnes Wold. Hon tror att man ännu inte har nått toppen på kurvan i Sverige utan kommer att nå dit inom någon månad. 

Första peaken kanske kommer i maj eller juni, och när den går över då kan alla 35-60-åringar glädja sig. Men för riskgrupperna... viruset är ju inte borta. Vi får avvakta. Den här sommaren är körd. Man ska inte tillbringa semestern med barn, barnbarn, mormor och morfar, säger hon. 

Perspektivet bör understrykas dagligen. Men med alla de inlindade myndighetsorden lyssnar man till det som låter behagligast. Därför är alltjämt restaurangen och caféer fulla, liksom shoppingcentra landet runt. Vad innebär det om en månad? Jag hälsade idag på nära anhöriga genom en glasruta i ytterdörren. Det var både glädjande och sorgligt. Men jag vill fortsätta samleva med barn och barnbarn efter corona-pandemin! Borde inte alla människor drivas av liknande drömmar?