Barbarer och virusspridare

Foto: Astrid Nydahl

Pandemin kan man använda till mycket. Timmarna av läsning är lika självklara nu som de är under "normala" tider. Å andra sidan tror jag inte att någonting varit normalt i min livstid. Eller är krigens våldtäkter, massmord, fördrivningar och förstörelse normala i den meningen att de alltid finns på vår planet, pandemier och naturkatastrofer till trots?

Idag återvänder jag till två kära och viktiga böcker för mig. Ni som brukar följa mig har förstås läst om Edward Abbey förut.

Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness tyckte jag så mycket om att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Det är ju så många som i dag blir jämförda med Thoreau - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

 

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans. Det är en enda mänsklig röst som talar till mig, inte ett kollektiv.

Dagböcker är alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Till sina kollegor skriver han:

“Vilket fegt och ryggradslöst pack ni är (….) ni litteraturens uslingar!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“Det är bättre att skriva sanningen för en liten publik än att komma med lögner till den stora.”

Det är många tomma timmar man lever med och i nu. Då är läsandet ett nödvändigt ben att stå på. Jag kombinerar som vanligt. Bredvid Abbey ligger nu ytterligare två till engelska nyöversatta böcker av Ismail Kadare. Och igår kom Karl Aage Rasmussens nya bok. Den här gången är det Händel det handlar om. Boken heter Talende toner.