Brevens betydelse i den digitala eran

Tofsvipa, Landön. Foto: Astrid Nydahl

I hela mitt vuxna liv har breven varit viktiga. Vanliga brev skrivna för hand eller på maskin. På papper lagda i kuvert. Jag har haft brevvänner av olika slag, men de som funnits kvar genom åren har förstås också varit riktiga vänner, av det bestående slaget. 

 

Med Anne-Marie Berglund (1952-2020) försvann min långvarigaste brevvän. I 24 år skrev vi till varandra. Nu sitter jag med breven, år för år, och skriver rent små citat som jag kan använda i den bok jag påbörjat.

Den 23 september 1996 skrev hon till mig:

"För mig är korrespondens det mest Verkliga nu. Och varje gång jag stoppar ett nytt brev på lådan känner jag mig barnsligt nöjd. Jag ska försöka att inte ångra någonting av det jag skrivit, inte ens tänka tillbaka, bara röra mig framåt."

Och en annan gång, i en ganska uppgiven stund skrev hon:  

”Idag är jag inte riktigt närvarande så jag ska inte fortsätta det här brevet. Jag vill att du ska ha mig hel och hållen när jag skickar något (…) Nej, nu går jag helt upp i dimman, skriver när jag dimper ner bland orden igen. Din konstiga kamrat Anne-Marie.”