Det armeniska folkmordet

Bild från tiden för det armeniska folkmordet

Idag hedras offren för det armeniska folkmordet. Den 24 april är den internationella minnesdagen för folkmordet.

"Med början i april-maj 1915 ringlade tågen med armeniska kvinnor och barn långsamt fram genom Anatolien. Alltid i riktning söderut mot de arabisktalande provinserna där de hade lovats en ny start. Männen hade förts bort redan i ett tidigt skede och aldrig mer synts till (...) dessa konvojer överfölls, pojkar och flickor rövades bort, kvinnor togs som sexslavar och många dog av utmattning men också av mordiska attacker" (David Gaunt).

Det armeniska folkmordet 1915 kan inte få nog uppmärksamhet. Många vill blunda för det, turkarna som utförde det, rentav förnekar det (Sverige erkände 2010 att folkmordet ägt rum, sent men ändå viktigt). Just när Turkiet under sin nya sultan-wannabee driver en aggressiv etnicitetspolitik blir åter minoriteterna trampade på, det gäller såväl armenierna som kurderna, assyrierna, grekerna, kaldéerna och andra. Långt fler än en miljon människor mördades för drygt hundra år sedan. Det enda som gäller är "en sann turk". Nutidens obehagligheter kan därför med fördel studeras i ljuset av det fruktansvärda folkmordet. 

Amy Romand hittade 2014 en dagbok som hennes mormor skrivit. Den skildrar armeniernas tröstlösa vandringar sedan fördrivningarna börjat. Av det har det blivit den starkt realistiska och samtidigt så kärleksfulla Min mormor från Armenien (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Madeleine Gustafsson).  

Dagboksutdragen skrivna av mormodern Serpouhi Hovaghian (född 1893 i en armenisk familj vid Svarta havet) är förstås navet för hela boken. Dessa texter, tämligen korta, skildrar det som var ett faktum: närvaron under dödsvandringarna, möjligheterna till överlevnad, förnedringen och döden. Så här skriver hon bland annat:

Ödsliga vägar, jag var rädd att vi skulle möta en man, för jag var säker på att en olycka ännu kunde drabba oss. En sjuttioårig gubbe, ännu snuskigare än en ung man, det finns ingen medkänsla i deras hjärta.

Skildringarna av rädslan och nöden är genomgående starka. Jag läser och försöker förstå. Läser och förfäras av det jag lär mig.

Amy Romands text löper avsnittvis före och efter dagboksutdragen. Den vittnar utifrån hennes samtal med mormodern. Också dessa starka vittnesmål och minnen. Att bokens texter dessutom beledsagas av bilder gör förstås boken ännu starkare. Jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på några av mina tonåriga barnbarn. De kan lära mycket av den.