Godheten och oskulden. Tiden och tidlösheten

Foto: Astrid Nydahl

 

W. B. Yeats skrev i sin legendariska dikt The Second Coming, (1919) inledningsvis rader som jag gärna tar fram och påminner mig själv om. Vad behöver vi påminnas? För det första, och låt oss inte hymla på den punkten, för det första behöver vi påminnas om vad riktigt bra poesi är för något. En sak som slår mig är att den överlever oss alla. Bra poesi bärs på tidlösa vingar från generation till generation. Den kan göra så i kraft av sin skönhet. Den kan också göra så därför att orden den är byggd av säger något väsentligt om våra mänskliga villkor. Lyssna till The Second Coming, hur den börjar:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

(här i svensk tolkning, Återkomsten, av poeten Malte Persson)

Allt längre ut i kretsen cirklande
hör falken inte falkeneraren;
allt faller sönder; centrum är för svagt;
ren anarki släpps lös på världen, lössläppt
ett blodmörkt tidvatten, och överallt 
blir oskuldens ceremonier dränkta; 
de bästa saknar övertygelse,  
de sämsta fylls av intensiv passion. 

 

Vem skulle läsa dessa ord, skrivna alltså för 101 år sedan (!), och inte tycka att han eller hon känner igen något. Sig själv? Sin tid? En atmosfär och ett hot?

Om centrum är för svagt, socialt och politiskt, räcker det att vi går tillbaka till tiden för etthundra år sedan för en jämförelse och frågar oss: är det inte ofrånkomligt att allt då faller sönder – statsapparaten, myndigheterna, de viktiga sociala institutionerna – och att vi som enskilda individer bokstavligt talar får nöja oss med att betrakta vår egen totala handlingsförlamning och oförmåga? Jo, vi kan göra den där hundraårsjämförelsen. Men vi kan också ställa oss dessa frågor konkret utifrån samtiden och de svar jag själv tycker mig ana är minst sagt oroväckande och otäcka. Det Yeats kallar oskulden kan vi förvisso idag göra synonymt med godheten, den allt överskuggande. Vi vet att dess ceremonier redan är dränkta. De som överlever blir bara tomma gester. Som om det alls fanns en möjlighet att vrida tiden rätt igen. Och man vill förstås instämma i Yeats viktiga slutsats:

 
de bästa saknar övertygelse,  
de sämsta fylls av intensiv passion.