Ismail Kadare har jag läst sedan 1970-talet, av den enkla anledningen att hans författarskap är ovanligt rikt representerat i översättningar till svenska. Under de många åren av kommunistisk diktatur lyckades han navigera skickligt och blev bara i undantagsfall utsatt för censur och förbud.
Nu finns också en rad sena arbeten översatta till engelska, bland annat The Accident, A girl in Exile och The doll. Det är den sista jag nu läst, i översättning från albanska av John Hodgson.
I ett stort och mycket gammalt hus i Gjirokaster växte Ismail Kadare upp med föräldrar och syskon. Hans mamma kallades alltid för Dockan. Förutom att vara ett gripande porträtt av en mammas liv i det synnerligen patriarkala Albanien, är detta också en självbiografi, där Ismail Kadare berättar om sitt eget liv, från barndom till fransk exil, liksom om hustrun Helena, också hon författare, samt om barn och kollegor.
Ismail Kadare, som ung kallad Smajl, har levt ett långt liv under kommunismens hårda villkor, dels som litteraturstudent i Moskva, dels som en i kretsen av högkvalitativa författare i Tirana, där annars det medelmåttiga och lydiga premierades och levde gott. Lojalitet betalade sig alltid. Kadare själv hade, sägs det, diktatorns öra och öga, Enver Hoxha kom ju också från Gjirokaster, och Kadare lyckades klara både livhanken och sin mentala hälsa. Sämre gick det för många andra i landet, det som Kadare här kallar "landet där allt var förbjudet".
Den korta romanen är rik på kulturhistoria, familjetraditioner, uppror mot dem och en intensivt närvarande tidsbild av ett feodalt land som blir tung, kommunistisk industristat, fram till dagens samhälle som gärna vill göra anspråk på att vara både fritt och demokratiskt, men som har många sprickor i den fasaden. Ismail Kadares roman är både underhållande och färgrik, den ger oss fina skildringar av hur nuet alltid hänger samman med det förflutna.
 | ||
| Här i södra Albanien, i Gjirokaster, föddes Ismail Kadare 1936. Foto: Thomas Nydahl |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar