Tankefrihet? En reflektion utifrån en essä av Leo Strauss

1941 skrev Leo Strauss (1899-1973) en essä som först kom att publiceras i Social Research. Den hette Persecution and the Art of Writing. Strauss hade först flytt det nazistiska Tyskland till England och sedan därifrån till USA där han fortsatte sin i Tyskland inledda akademiska bana. Han blev så småningom professor i politisk filosofi vid University of Chicago. Jag fäste mig vid dessa rader (översättningen från engelska är min):

”Det som kallas tankefrihet innebär i de flesta fall – och av alla tänkbara praktiska skäl består av – möjligheten att välja mellan två eller flera olika ståndpunkter som läggs fram av en liten minoritet av människor som är offentliga talare eller författare. Om denna valmöjlighet förhindras, så förstörs det enda slags intellektuella oberoende som många människor är kapabla att förstå, och det är den enda tankefrihet som är av politisk betydelse."

Detta borde rimligen vara en grundbult i varje samhälle som kallar sig demokratiskt och som i sin konstitution skrivit in tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Dessvärre förhåller det sig inte riktigt så längre. I hela Västerlandet, och inte minst i Sverige, ser vi en numera ganska öppet uttalad repression av det Strauss kallar ”möjligheten att välja mellan två eller flera olika ståndpunkter”. Han menar att ett sådant förfarande innebär en förstörelse av ”den enda tankefrihet som är av politisk betydelse.” Det är svårsmälta ord, men jag blir allt mer övertygad om att de korrekt återger ett socialt och kulturellt fenomen som griper omkring sig. Rädda människor ropar på Sanningen. Ofria människor gör det också. Men fria människor – och därtill människor som vill försvara denna frihet – anstränger sig till det yttersta för att låta mångfalden av röster och ståndpunkter leva oinskränkt.