Lars Vilks tio år i husarrest. Bortglömd där? Glöm honom inte!

Lars Vilks. Foto: Astrid Nydahl

Tro det om ni vill eller ej, men nu har Lars Vilks vistats i tio år på ett eländigt skyddat rum där svensk polis ansvarat för hans liv, men också bestämt reglerna för hur det ska gå till.

I lördagens DN hade Niklas Orrenius en rejäl text om situationen, där Vilks för första gången någonsin berättar om sin käresta, i artikeln kallad Maj. När man nu diskuterar och granskar saken får man dock inte glömma bort vem som bär det yttersta ansvaret. Det är naturligtvis islamisterna, av Orrenius mer neutralt kallade terroristerna. De har Vilks på sin dödslista och polisen intygar att han är ett av de högst klassade målen för dessa mördare.

Orrenius skriver:

”Dödshotade konstnären Lars Vilks kan inte bo tillsammans med sin Maj, och JO-anmäler nu polisens hantering av hans personskydd.” 

I december 2010 beslutade polisen att Vilks skulle skyddas dygnet runt. Efter attentatet mot honom och de övriga medverkande på Krudttønden i Köpenhamn 2015 blev situationen än mer akut. Men det fanns en rad tidigare hot, som  Orrenius skriver om:

”Beslutet att ge Vilks massivt livvaktsskydd kom efter terroristen Taimour Abdulwahabs två sprängdåd i Stockholm. Abdulwahab refererade till ”grisen Vilks” i sin förklaring till dåden. Tidigare samma år, 2010, hade en rad terrorister från olika länder försökt mörda Lars Vilks. I mars greps flera män på Irland, misstänkta för en mordkomplott mot den svenska konstnären. I maj sprutade två unga Landskronabröder in bensin i Lars Vilks kök och tände på. Bröderna stod i trädgården, beredda med knivar när Vilks skulle fly ut ur sitt brinnande hus (han var som tur var inte hemma).”

Det fanns förstås också efter dessa, en hel del andra händelser och hot med i bilden, Orrenius berättar också om dem. Men nu har den akuta situation inträtt då också konflikten mellan polisen och Vilks eskalerat och Vilks inte kommer längre i diskussionerna om villkoren för sitt underjordiska liv. Han vill leva med sin käresta, som också hon numera är pensionär.

Orrenius skriver:

”– Jag är som en hund som hålls inomhus, och rastas någon gång per dag. I det enformiga livet har han sett fram mot en sak: Att Maj skulle flytta hem till Sverige, och att de skulle kunna leva tillsammans.

Maj och Lars blev ett par 1989. De träffades på en konstkurs som Lars Vilks ledde. Under åren med dödshot har Maj levt och arbetat i ett central­europeiskt land. När Lars besökt henne har landets säkerhetstjänst tagit över bevakningen.

Nu är Maj nybliven pensionär, och har återvänt från utlandet. Hon och Lars har tänkt leva ihop i ett litet hus i södra Sverige som Maj låtit renovera. Polisen säger nej. Det är för farligt för Vilks att bo i Majs hus eftersom det kan bli känt att han lever där. Men kanske, har Vilks föreslagit, kan man bygga ett ”safe room” i huset, en ointaglig stålbunker dit han skulle kunna bege sig vid fara?

Diskussionerna mellan Lars, Maj och polisen har varit många och snåriga. Relationen har skurit sig. Maj har avböjt ett erbjudande om att att flytta in i Lars Vilks skyddslägenhet som polisen tillhandahåller på hemlig ort, i en annan del av landet.”

I ett mail till mig skriver Vilks:

”Först nu har det varit nödvändigt att nämna min käraste vilket tidigare har varit hemligt. Hon har arbetat utomlands men har nu pensionerats och kommit hem.

Problemen började dock långt innan dess för ungefär ett och ett halvt år sedan. Nya småchefer som önskade rationalisera driften. Eftersom jag har flyttats långt från mina hemtrakter blev det besvärligt med transporterna, tid och bensinpengar. Jag förvägrades att hämta min käraste när hon kom hem vilket jag alltid har gjort även långt innan jag fick skydd. Det finns en rad hårresande detaljer att berätta om hur de numera sköter sitt uppdrag. Så var det inte tidigare med andra chefer då allting fungerade väl.”

Och i sin blogg Vilks.net skriver han:

”Att leva med livvakter, ett liv i konstant karantän sedan 2010 då detta skydd tilldelades mig. Nå, det fungerade rimligt väl under många år. Men sedan kom nya chefer med sina rationaliseringsidéer. Det började med att man värderade vad jag egentligen vill göra. Om jag ville göra en sak, t ex arbeta i en trädgård, menade man att det inte var mitt intresse. Eftersom man placerat mig långt från mina hemtrakter blev förflyttningar besvärande inte minst sedan man införskaffat nya bilar som tog mycket bensin. Ville jag hämta en anhörig på en flygplats (som jag alltid har gjort) fick jag veta att det inte ingick i deras uppgifter.

I Danmark gäller regeln att livvakterna har en timmes inställningstid dygnet runt. I Sverige önskar man veckoprogram och jag har förevisats Löfvens program som förebild. Jag har försökt förklara att det är lite annorlunda för en privatperson men det hjälper inte. Vill jag göra något efter kl 18 måste det meddelas på kontorstid dagen innan. Jag får dock min dagliga rastning under den återkommande rubriken ”promenad”.

Tidigare lyssnade man på mina synpunkter och önskningar nu är det kortfattade beskedet ”Beslutet är taget, så får det bli”. Om jag klagar utreds frågorna av den lokala enheten som alltid kommer fram till att den handlar i överensstämmelse med vad den själv har beslutat.”

Hur visar du din solidaritet med Lars Vilks, ett av många offer för den islamistiska terrorismen? Att höra av sig till honom kan vara ett första steg. Det kan man göra i kommentarfältet i hans blogg eller med post till hans hemliga gömställe. Det är en postbox det då hamnar i. Vill du gå den vägen kan du skriva till mig, så förhör jag mig med honom om möjligheterna.

Men viktigast av allt: glöm inte bort Lars Vilks!

***

Ta tillfället i akt och läs om en viktig bok om och med Lars Vilks. 

Mors dag 2020

Ylva Nydahl,  född 1930, död 1994. I år skulle hon ha fyllt 90 år. Hon blev 64.

Skånsk sommaridyll

Foto: Thomas Nydahl

Vi kom ner till Ivösjön vid Ivetofta. Det är alltid uppfriskande att flanera där en stund och sedan kanske sätta sig på en bänk.

Hela äcklet framgår förstås inte av min mobil-bild. Men de som festat där föregående natt hade då sett till att lämna diverse mat- och dryckrester på platsen. Papperskorgen finns ungefär 1 meter från bänken. Varför skulle man besvära sig? Eller som de säger numera: "Vad har du med det att göra, vi lever väl i ett fritt land?!"

 

Ur handlingsförlamningen växte jag...

Foto: Astrid Nydahl

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.” (Fernando Pessoa)

Det var så här jag kände i torsdags och när jag steg upp igår. Men så finns det familjemedlemmar och en särskild vän som lyfte mig. Mycket handgripligt och med rätt medel. Vilka de var ska vi inte tala om här. Men jag vill säga, att utan deras hjälp hade jag fått en sommar på tillvarons absoluta botten, där allt det som var jag kunde ha ägt rum "i vilken organism som helst."

Pentti Saarikoski tröstar oss

“ När jag kommer hem, är Marivette på besök, hon är vårt tidningsbud, och hennes tänder får mig att tänka på en kvinna jag älskade för länge sedan, och snart har allt som har nyhetens behag, inträffat för länge sedan. Skoningslösa tid! Skoningslösa tid, mumlade jag när jag stod på knä i gårdsgräset och rensade fisk.”

“… han såg på mig, ställde sig på tå och frågade vem är ni egentligen, är ni inte en äkta bretagnare? Nej, jag är finländare. Finländare, men det är ju närapå samma sak, sa han. Jag började vandra hemåt. Såg på havet. Jag kunde se på havet, hela tiden, medan jag vandrade, ty mina fotsulor hade lärt sig stigen utantill.”

“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.”

Ur Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava)

Eyvind Johnson i Alpernas Schweiz

Om jag säger att författares resedagböcker är mycket vanliga, så har jag inte gjort mig skyldig till en överdrift. I min egen generation är vi många som utifrån våra resor, oavsett varför vi rest, skrivit mindre texter eller reportage i pressen och större, samlade i bokform. Eyvind Johnson var en av många i den generationen som gjorde likadant. Jag tycker att hans tjocka romaner är tunga och har aldrig lyckats komma över den tröskel som andra gjort. Det mesta finns här i bokhyllorna, och det mesta av det är halv- eller oläst. Däremot har jag med glädje återkommit till hans schweiziska dagbok. Den utkom 1949 och skildrar åren 1947-1949 i Schweiz. Där befann han sig med hustru och barn. De hade rest med tåg och befann sig in i ett landskap med höga höjder och dramatiska förflyttningar. Från stationen i Domleschg-dalen (Johnson påpekar med mild humor att ortsnamnet uttalas precis som det skrivs!) får de ta postbussen för att nå fram till byn där de ska bo, 1500 meter över havet, “det är betydligt närmare zenit än vi är vana vid i Rotebro”.

Boken är rikt illustrerad med fotografier, de flesta tagna av Tore Johnson, “det övriga ställt till förfogande av Schweiziska turistbyrån i Stockholm”, texterna hade tidigare publicerats i Vi, Folket i Bild samt i de två danska tidningarna Information och Nationaltidende. Böcker som den här gör mig på gott humör. Riktigt varma sommardagar kan de fungera som lagom lätt stimulans, antingen i den sköna strandstolen som jag ställer upp överallt i naturen utom på stränder andra än Ivösjöns eller till ett kallt vitt vin när ledan hotar att ta över.

Jag tror att man lätt hittar många reseskildringar som denna, djupt personliga, fulla av infall och betraktelser av tiden då de skrevs och just därför lärorika. Många av den tidens författare skrev just sådana texter. De hade tidningar och tidskrifter som ville trycka dem. Idag ska man förmodligen vara en mediakåt eller av andra skäl uppburen författare för att ens komma ifråga för helgbilagorna, de hyllade, de krämiga, de blänkande. 

Från huvudstaden ner till minsta småstad håller sig tidningarna idag med sådana bilagor som anses främja “nöje och kultur”. Det tror jag inte ett ögonblick på. Det som främjas är gapskrattet, viljan att lägga pengar på popmusik eller amerikansk dussinkultur. Kulturen sitter där som en krumelur på slutet, kanske för att döva samveten. Det handlar möjligen om några år, sedan är den borta och vi kan i den svenska (europeiska, globala) offentligheten vara så nöjda med nöjena. Vad behöver en människa mer än att ha roligt? Eyvind Johnson och de flesta av hans generationskamrater hade kunnat ge bra svar på en sådan fråga. Tills vidare följer vi med honom på resan till alpbyarna och familjelivet en bit bort från Rotebro.

Folkligt konservativa kulturmarodörer

Skärmdump

"Konservativ" premiärminister som försöker vara folklig. Vad får det för konsekvenser? I London kan man se premiärministern jogga eller gå med hunden, klädd som en uteliggare. Finns det någon som helst värdighet i det? Nej, men så har han också en rådgivare som representerar sämsta tänkbara smak, också när han anländer till No.10, Dominic Cummings.

 Den där manliga "uniformen" ser man på kreti och pleti. Gympabyxorna som håller fram pitten till allmän beskådan är ett särskilt bedrövligt exempel på hur det kulturell förfallet ser ut. Är det så illa på ytan, med kläderna, kan man bara ana hur det ser ut invändigt. Vilka civilisatoriska värden är det sådana politiker värnar? Vilka är det som de river ner och mal till grus i sällskap av den övriga politikerklassen? Jag tror att vi ser svaren, och om vi missar dem så har vi inte tittat efter ordentligt.

Slöja är att rekommendera!

Foto: Astrid Nydahl

Slöja är att rekommendera, säger hatpredikanten Pierre Vogel i Hamburg. Han står inför ett antal arabiska unga flickor som inte bär slöja. Vad ska de säga till honom, den hårdföre salafisten? Svaret låter inte vänta på sig: "Men vi hatar judarna" (Aber wir hassen die Juden!).

Undvika människornas nöjen o affärer

Foto: Astrid Nydahl

I Vägen till kontemplation skriver Thomas Merton om ensamheten:

“Du kommer aldrig att finna inre ensamhet om du inte gör någon medveten ansträngning att befria dig från de begär och omsorger och intressen som hör samman med en existens i tiden och i världen (…) Gör allt du kan för att undvika människornas nöjen och larm och affärer. Håll dig så långt borta som du kan från de platser där de samlas för att lura och skymfa varandra, för att skratta åt varandra eller för att gäcka varandra med sina falska vänskapsgester.”

Varje gång jag gör det, vet jag att den kommer att brista. Den här pandemin har hittills haft en betydande fördel i det att den nära nog tvingat oss att avstå från dessa platser. Jag har inte lidit av den ensamhet den framkallat. I själva verket odlar jag den livsvägen året runt. Nu kom sommaren och jag ser att massan börjar fylla shoppingtemplen igen – nej, jag har inte varit inne i dem, men jag har sett antalet bilar utanför öka rejält – och därmed är samhällsordningen återställd. Vad är det som får oss att tro att pandemin är över? Det är i allt väsentligt ett självbedrägeri. Den pågår för fullt!

Den luftkonditionerade mardrömmen

Foto: Astrid Nydahl

Henry Miller skrev i Den luftkonditionerade mardrömmen, (Gebers 1948, översättning av Sten Söderberg) om sin kritiska syn på de moderna samhällena utifrån främst exemplet USA. Han tog där upp en rad olika fenomen. Några av kapitelrubrikerna skvallrar om vad, till exempel "Den bedövade själen", "Hitler och hans muralmålningar", "En ökenråtta" och "Goda nyheter! Gud är kärleken!", så låt mig bara bjuda på några korta avsnitt ur den sistnämnda essän (som ju främst handlar om det faktum att människan överskattar sig själv, gör sig till "Gud"):

"Denna galna verksamhetsiver som har oss alla, rika och fattiga, svaga och mäktiga, i sitt grepp - vart för den oss? Det finns två saker i livet som det förefaller mig som om alla människor åstundade och mycket få uppnår (eftersom båda tillhör den själsliga världen) och det är hälsa och frihet (...) Vi har degenererats, vi har vanärat det liv vi sökte upprätta (...) Våra förfäder kom och sökte en undanflykt från sina förtryckare och de började med att förgifta indianerna med alkohol och veneriska sjukdomar, med att våldta deras kvinnor och mörda deras barn. Livets visdom, som indianerna  besatt, den föraktade och bespottade de."

En evig "inre felaktighet"

Foto: Astrid Nydahl

Sin text om Vilhelm Ekelund i Motljus inleder Carl-Göran Ekerwald med att återge en tidningsuppgift från 1921, om att Ekelund led av en "inre felaktighet". Det är en stämpel som man väl numera kan bära med viss stolthet. Är det "rätt ställt" har man förvandlats till konsument och karriärmaskin. Men Ekerwald är snabb att påpeka att denna "inre felaktighet" gjort att Ekelund "kraftfullare än någon före honom i den svenska litteraturen (Thorild och Strindberg medräknade) hävdar natur och instinkt gentemot av stat och samhälle dikterade tänkesätt."

Ekelund ville inte annat än tillhöra underklassen, fri från social ställning. All ställning, menade han, innebär nämligen förställning. Och, säger Ekerwald, "för de i välfärdskarriären etablerade är uppriktigheten en 'evig olämplighet.'"

Essä nummer 5, Rätten att häda

Jag läser i TLS om Spinoza och Vatikanens censurappat:

”It is an irresistible irony that it was Spinoza’s censors in the Vatican who, fearful of atheism, preserved a manuscript of his most important work. Thanks to the anxieties of the seventeenth-century Inquisition, twenty-first-century scholars can examine a complete version of the Ethics dating from its author’s final years. In the autumn of 2011 Johns Hopkins University hosted a conference on Young Spinoza, and the first speaker was Pina Totaro, who with her colleague Leen Spruit had found the Vatican codex the previous year. As the organizer of the conference was handing out photocopies of the manuscript in preparation for her talk, it turned out that a Vatican librarian had emailed Totaro the previous night, asking her not to distribute scans of the manuscript. Alas, the horses had already bolted, and upon the organizer’s request to return the photocopies, few galloped back into the stable. (Essä av Clare Carlisle och Yitzhak Y. Melamed publicerad i TLS den 20 maj 2020)

Den sedelärande historien om Etiken hämtad ur Vatikanens giftskåp av Spinoza säger både något om religiöst och ideologiskt motiverat censurtänkande, och om historiens dom. Att de som medverkade i konferensen 2011 tog med sig kopiorna hem, trots Vatikanens vädjande att de skulle återlämnas, kan också ses som ett exempel på hur ett civilsamhälle kan agera mot den formen av maktutövning. Se dem som föredömen!

***

När jag återvänder till Kerstin Ekmans Rätten att häda (som jag i egenskap av förläggare gav ut 1994 i samverkan med Svenska Rushdiekommittén och vars hela behållning från försäljningen gick till kommittén) är det för att tidskriften Essä låtit trycka hela skriften i faksimil i sitt senaste nummer (vilket är en verklig välgärning), tillsammans med texter som på ett eller annat sätt förhåller sig till skriften och den dödsdom, fatwa, som det iranska prästväldet utfärdade mot Salman Rushdie för Satansverserna. 

 

Det finns några längre texter, skrivna av Mohammad Fazlhashemi (som gärna poängterar den muslimska opinionens "Khomeinis mod låg i att han inte vek sig och att han vågade ta strid mot dessa stater"), och Agneta Pleijel, samt en kort av Johan Wennström . De är dessvärre inte särskilt intressanta, även om Pleijels text ger en bild av tiden och stämningarna utifrån sitt eget arbete. Nog är det en brist att hon inte läste skriften när den gavs ut 1994 men hon understryker dess betydelse för "fortsatt debatt". Nja, kanske också för lite mer frimodig handling i form av skarpa och välformulerade texter. Allvarligare tycker jag det är att ett grovt sakfel finns med i texten. Den norske förläggaren av Satansverserna, William Nygaard, mördades inte, som det påstås. Han sköts med tre skott utanför sitt hem men överlevde och lever alltjämt, och var i två år förlovad med Arja Saijonmaa. Och så finns det några serierutor tecknade av Lars Sjunnesson och en dikt av Jila Mossaed. 

Men jag kommer till numrets höjdpunkt, skrivet av Torbjörn Elensky, som idag kanske är Sveriges bäste essäist i ämnen som rör religion, yttrande- och tryckfrihet samt som här, själva hädelsebegreppet. Elensky skriver:

”De modiga personer som vågat trotsa det kyrkliga och vetenskapliga etablissemanget, och därigenom gett upphov till det morderna vetenskapliga genombrottet, har alltsedan upplysningen betraktats som vår civilisations hjältar.”

Efter det ger han rika exempel, från Kepler och Galilei, från Bruno till Darwin, Freud och Einstein. Vad var det som hände sedan? Han påpekar att det är ur ”brottet” hädelse som censuren växer fram. Att tysta en hädelse ”var att skydda allmänheten”. Från den typen av banala argument har vi hamnat i en politisk situation där allt tycks handla om att ”skydda minoriteter”. Det är förstås ett falskt argument som omöjliggör motstånd mot islamismens våldsamma framfart över planeten och särskilt då i Europa med alla de grymma terrorbrotten. Jag tänker inte minst på min vän Lars Vilks som tvingas leva inlåst med dubbla säkerhetsvakter. Hemlig ort, inga fönster. För en simpel tecknings skull ska han dödas, och det var också snubblande nära 2015 på Krudttønden i Köpenhamn, där en tungt beväpnad jihadist gick till attack och dödade en annan man där, och sedan fortsatte till synagogan och dödade församlingens vakt.

Vill vi verkligen leva så i våra länder? Det verkar nästan så ty den allmänna meningen tycks vara att man ska”sitta still i båten” och inte ”provocera". Nog är det dags att gå till Spinoza igen! Eller varför inte några samtida islamkritiker och så kallade "apostater" som vässat sina pennor? De finns också i Sverige! Och de finns runtom i Europa.

Originalutgåvan från 1994

Stadsvandring i coronatider: nitar, vodka, tatueringar och pubertala mjukisbyxåldringar

Kastanj vid Bäckaskogs slott. Foto: Astrid Nydahl

Om huggormen säger författaren och fotografen Anders Johansson: "Ormen har inga ben att fly med, den tvingas ringla sig bort och den har många fiender. Att evolutionen försett den med gifttänder kan vi inte moralisera över!"

Om jag känner igen mig? Jo, det gör jag. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska vardagen - som jag likt huggormen ringlar mig bort från i nio fall av tio - möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna fulla med tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig besökt, och jag möter 55-åriga män med slagordskepsar, mjukisbyxor och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer på väg in i närmaste hamburgerbar. Utanför ICA möter jag ett dussin halv- och helvuxna araber som inte begripit ett ord om social distansering utan skriker och klättrar tätt inpå varandra.

Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som ska sluta grundskolan och därför redan kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden och jag möter mig själv i skyltfönstren, lätt förklädd till småborgare på jakt efter nya intryck. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av den kulturella och civilisatoriska förruttnelsen.

Lågvatten, sommar

Lågvatten på Landön under tisdagen. Foto: Astrid Nydahl

Med tisdagen kom vändpunkten. Vinterkepsen byttes mot sommarhatten. Jackan byttes mot en lätt kavaj. Sommaren hade absolut anlänt. Göken lät sitt "go-kå" vitt och brett förkunna det i den lilla träddungen på Landön. Den ville väl meddela att den just lyckats stjäla något passande bo att locka en hona till.

Också i backarna skvallrades det. Färgprakten blir allt större och man kan bara luta sig tillbaka med smärtor och allt. Det jordiska får blända för en stund för att sedan förflyktigas.

Foto: Astrid Nydahl

Jackie Jakubowski (1951-2020). Två minnesbilder

Prags gamla judiska begravningsplats i Josefov. Foto 1992: Mikael Nydahl

Under åren jag skrev för Jackie Jakubowski i Judisk krönika, är det främst två reportage som jag minns vid den tragiska nyheten att han gått bort.

Dessa två är kopplade till rekommendationsbrev Jackie skrev och som jag hade med mig. Det första var ställt till Judiska församlingen i Prag. Det andra till någon dittills okänd judisk församling i Lissabon (den fanns inte ens på angiven adress utan blev synlig först när man passerat en grind som öppnade sig mot en innergård där synagogan låg). Att församlingen i Lissabon inte syntes ut mot gatan sade kanske också något om de portugisiska marranernas villkor (det var dem reportaget skulle handla om).

Till Prag kom jag med min äldste son 1992, det var samma år som folkomröstningen av delningen av landet hölls. Vi träffade församlingens ordförande i huset där de hade sina aktiviteter, snett över gatan till gamla begravningsplatsen i Josefov.

Det var bokstavligt talat att ta steget in i den judiska historien, med alla dess myter och fakta. Vi kom ordföranden, Tomas hette han, rätt så bra in på livet och han bjöd oss att äta lunch i judiska församlingens matsal, som pryddes av ett gigantiskt porträtt av Barbara Streisand (hon var en av församlingens viktigaste sponsorer). Det ordföranden hade att berätta skvallrade om en djupt tragisk just svunnen epok under diktaturens alla år, först den nazityska, sedan den sovjetkommunistiska. Jackie Jakubowskis brev öppnade dörrarna för oss.

Synagogan jag besökte i Lissabon 1993. Ur mitt privata album

Något år senare kom jag med hans nästa brev till Lissabon. Jag hade uppdraget att försöka få fram uppgifter om de tvångskonverterade portugiska judarna, marranerna, och kanske rentav träffa någon i den synagoga som sades ligga vid en gatuadress jag hade med mig.

Till synagogan hade jag med brevet och naturligtvis öppnades också där portarna för mig. Några få äldre judar befann sig där inne. Jag hade kippan på och de var ytterst vänliga, men vi kunde inte samtala, eftersom de inte kunde engelska. Det blev fyra bilder tagna, den längst uppe till vänster visar den anspråkslösa porten, som man inte kunde ana döljer en synagoga på innergården. Bänken jag sitter på var smyckad med traditionell, portugisisk kakel.

Utan Jackie Jakubowski hade jag förmodligen inte fått komma till dessa unika platser och människor. Vill bara tillägga att Jackie var med på presskonferensen jag ordnade i Stockholm, då jag utgav Roy Gutmans bok Vittne till folkmord om det fasansfulla som pågick i Bosnien. Under den fruktansvärda perioden stod Jackie och jag på samma sida. Det som sedan kom att splittra hade, som för så många andra människor, att göra med Palestinafrågan.

Jag minns honom med värme, han var en ambitiös och duktig journalist och nydanare som redaktör under många år.

De ruttnande hästarna och de massmördade människorna. Två böcker av Curzio Malaparte

Curzio Malaparte: Kaputt (Bonniers, översättning av Viveca Melander, översättning av franska citat av Anders Bodegård, förord av Mikael van Reis)

Curzio Malaparte: Diary of a foreigner in Paris (Translated by Stephen Twilley 250pp. NYRB Classics)

I oktober 2010 skrev jag i min blogg:

Jag har brottats med Curzio Malapartes unika krigskrönika Kaputt. Med stor tacksamhet konstaterar man att Malapartes digra rapport och krönika från andra världskriget och Förintelsen, Kaputt från 1944, finns på svenska. Ämnena har jag läst allt sedan ungdomsåren, men jag vet inte att jag någon gång sett en text som denna. Egensinnig, brutal, ömsint, orädd väjer den inte för något, inte ens för ruttnande hästkadaver, våldtagna kvinnor eller mördade barn. 

Den väjer inte heller för Malapartes eget umgänge med bödlarna, på beskickningar eller i ockuperade länders slott och officiella byggnader. I det som nazisterna kallade "Det tyska Polen" gör han några av sina mest skarpsinniga iakttagelser. Ändå är det kapitlen om Förintelsen som stannar i mig som ett rent fysiskt motbjudande minne. De scener där han bygger judarnas undergång till en mäktig bild av mänsklig destruktivitet och gatupöbel, utspelar sig i en mindre rumänsk stad. Jag ska inte citera ett enda ord av denna långa scen, det vore att förstöra den. Men jag kan säga så mycket som att när scenen kulminerar befinner sig Malaparte på en soldatbordell där de judiska unga flickorna får ta emot hundratals kåta soldater varje dag, fast förvissade om att de efter tjugo dagar ska "bytas ut" och bli "hemskickade".

De illusioner om snart befrielse som höll dessa unga flickor uppe kan tjäna som en grym allegori över den europeiska judenhetens öde.

I TLS skriver nu Ian Buruma om Malapartes dagbok från åren i Paris, dit Malaparte flyttade 1947, trött på att vara ständigt angripen av italiensk vänster som såg honom som fascist, och av fascisterna för att vara en renegat. Burmuma presenterar honom som ”Italian fascist, Maoist, fabulist, dandy, diplomat, dog worshipper, aesthete, journalist, novelist, filmmaker…”

Buruma ger faktiskt en viktig bakgrund inledningsvis där han dels berättar om pseudonymen Malaparte, dels om hans familjebakgrund med föräldrar från två nationaliteter:

As with so much in his life, the name Malaparte (the dark opposite of Bonaparte) was an invention. Born in Prato, near Florence, in 1898, Malaparte was actually named Kurt Erich Suckert. His father was a German textile manufacturer, his mother from Lombardy. Children born from mixed nationalities are often keen observers of national characteristics. Malaparte has a lot to say on this topic, much of it nonsensical: “The French are a proud and sensitive people, with the grace not to understand history”. Many people of mixed parentage cope with the danger of confused identity by plumping for one nationality in a fiercely patriotic manner. Suckert/Malaparte was a case in point. His passion for Italy (but not necessarily for Italians) always burned brightly, hence the rejection of his German name. He was attracted to notions of blood and soil, sacrifice for the nation and other sanguinary guff that caused so much havoc in Europe. In this, he was a true follower of Gabriele D’Annunzio, that other fantasist who revelled in poetic violence, and who truly was a compulsive womanizer.

Mot slutet av sin essä skriver Buruma om några viktiga aspekter av en sådan fascists efterkrigsmoral och hans försök att tvätta rent sitt eget rykte:

After the war, Malaparte claimed that he had been punished for being an “anti-fascist”. This was nonsense. He had been a loyal propagandist for the fascist cause as a writer for La Stampa, until he was fired for murky reasons, probably to do with an infringement of corporate discipline. Living in Paris in the 1920s, he sent information on anti-fascist intellectuals straight to Mussolini’s office. Even while comfortably ensconsed on Lipari with his books, his dog and his mother, Malaparte continued to write articles for the Corriere della Sera, then a reliably fascist newspaper.

Malaparte’s most famous book, Kaputt (1944), could only have been written because he was trusted. The Corriere della Sera sent him to cover the Nazi occupation of Eastern Europe, not the kind of assignment that would have been given to a dissident. His dispatches from Poland, Yugoslavia, Romania and Finland, where he encountered Heinrich Himmler in a sauna, were extensively rewritten after the Allied landings in Italy, when it was expedient to tone down the pro-Axis sympathies contained in the original material. But despite the embellishments, embroideries and flights of fancy, Kaputt remains one of the most devastating accounts of the European dystopia under the Nazis.

Jag tror att det är en bra sammanfattning. Malaparte berättade hur det var. Och det skrivna är nu mäktiga dokument från den nazistiska terrorregimens epok.

Ny bok av Berglund & Tell

Författaren Per Erik Tell har ett rikt eget författarskap bakom sig. Tillsammans med konstnären Börje Berglund har han också givit ut en handfull böcker, som denna, nu aktuella Brokiga blad ur Kristianstads historia.

Tonen är, som alltid, lätt och inte sällan också rolig på skånskt vis. När de nu tar sig an min hemstad sedan många år, vandrar jag förstås runt mellan a och ö, fröjdas åt sådant jag känner igen och gläds över sådant som är nyheter för mig. Låt mig ge ett exempel. 

På bokstaven K skriver de om Heliga Trefaldighetskyrkan, denna i vår familj så viktiga gamla danska kyrka, "Nordens främsta renässanstempel", som invigdes 1628. Där kan man också begrunda vår danska historia. Bland det obekanta väljer jag bokstaven X som handlar om Kristianstads Grand Prix 1955. Jag läser:

"Taxichauffören Jocke Lindström och godsägaren Douglas Kennedy såg till att projektet gick från idé till verklighet..."

Det hade jag inte en aning om. Inte heller visste jag särskilt mycket om kosackerna i vår stad, vilket det på bokstaven O berättas om, "Det Bender blev för Karl XII blev Kristianstad för Filip Orlik och ukrainarna." Naturligtvis finns det en minnesplakett i centrum. Några av kosackerna ska ha blivit kvar här, "gifte sig med traktens unga kvinnor och blev bönder på den skånska prärien.

Boken är vackert formgiven och tryckt i fyrfärg, den är stor till formatet och inbjudande. Men det är inte en bok man tar med i ryggsäcken för en endagstur till Kristianstad. Däremot är den en smakretare att bläddra i dagarna eller timmarna före avresa. Jag själv gottar mig åt Tells fyndiga, rappa berättelser.

Sverige fanns. Nöden, folkhemmet, nutida gnäll och realism

Foto: Robert Romberg

Det fanns ett Sverige före folkhemmet. Det fanns ett Sverige som var delat längs klassgränserna, så mycket brutalare än det som industrialismen skapade. Fattigdomen höll gränsen skarpt, de som befann sig på fattigdomssidan hade en djup och tvingande nöd att hantera. Bilderna från dessa skånska miljöer, här är tagna runt 1920 av Robert Romberg, som var lärare i trakten. Platsen är Bonnarp. Robert Romberg var farfar till en läsare och vän i Helsingborg, Lennart Romberg, som så generöst låter mig använda bilderna. Studera dem noga. Låt dem tala till oss.

Foto: Robert Romberg

När vi nu gnäller och klagar gör vi ingenting annat än underbygger en destruktivitet riktad mot oss själva. Kritiken är viktig. En medborgarplikt rent av. Varje politikerklass som missbrukar sitt mandat måste både kritiseras och angripas. 

Men att gå runt med sitt gnällande tar bort alla rimliga perspektiv. Den fallfärdiga stugan är förhoppningsvis historia under lång tid framöver. Det folkhem vi saknar är också historia. Beståndsdelarna i det - baserat på arbetande människors skatter - har vi i många avseenden kvar: infrastruktur, hälso- och sjukvård, rabatterade mediciner, fria skolor med matbespisningar, kollektivtrafik och annat. Att sedan se vad som gått snett är förstås enkelt. Det är bara att försöka ta tåget mellan Malmö och Kristianstad! Allt det andra här onämnt.

Hur ser vår självbild ut? Förmår vi hålla fast vid fakta eller förlorar vi oss i mardrömmen och dess värsta bilder? Egentligen är det inte bara svenskar som borde ställa sig sådana frågor. Vi lever i ett land och i ett Europa som är svårt skadat av många olika nedbrytande processer. Den djupa klyftan mellan det "nya" och det gamla blir allt djupare. Gangsterromantik har förbytts i en verklighet där vapenmorden, bomberna, våldtäkterna och rånen/misshandeln/förnedringen bländar så starkt att det andra blir osynligt. Hedersmorden och klanvälden inte att förglömma.

Det som ytterst hotar oss alla är den massiva närvaron av tärande grupper, som tar del av välfärdssystemen men aldrig bidrar till dem. De blir allt fler. På den punkten är hård kritik av politikerklassen mer än befogad, den är nödvändig. Vid någon punkt är resurserna slut. Kassan tom som man säger i politikens hus. Tom på riktigt.