onsdag 6 maj 2020

Albansk erfarenhet av enpartistaten. Ismail Kadare förr och nu

Modernistas nyutgåva av boken

Den albanske författaren Ismail Kadare hade länge en särställning, både i hemlandet, i Frankrike och faktiskt också i Sverige. Det senare berodde inte minst på att en rad av hans böcker översattes från franska till svenska. Jag ville minnas att Krönika i sten var den första, men vid närmare eftertanke inser jag att det var den mindre intressanta Bröllopet. Därefter kom Den döda arméns general och först som tredje bok Krönika i sten. 1977 författade Kadare den roman som skulle göra honom till en het potatis i Enver Hoxhas kommunistiska diktatur, både hos Hoxha själv, i det styrande partiet AAP och bland albanerna i och utanför landet. Den hårda vintern hette och heter romanen. Den finns i tre versioner, som dock inte skiljer sig mycket åt. Det handlar mest om vad som lät sig sägas och tryckas under diktaturåren och vad som nu är självklarheter.



När boken kom ut på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning, var han för mig en förbindelse med landet jag gång på gång hade besökt under 1970-talet. Den lilla skrift jag utgav om hans författarskap, med förord av Ullmar Qvick, var mycket präglad av både tiden och politiken. Titeln i sig visar hur det kunde se ut, när man förväxlade diktatursocialism med frihet. När jag läser den idag ser jag hur naiv jag var. Man kan därtill säga att Den hårda vintern också är en naiv bok. Vissa skulle säga banal. Men då måste jag protestera och påpeka att den är viktig som tidsdokument och politiskt läxa om de avgörande åren på 1960-talet då Albanien bröt sig ur det s.k. "socialistiska lägret" och istället anslöt sig till det kinesiska kommunistpartiets doktriner, och därmed fick en mäktig allierad i Kina. Det skulle också leda till en brytning, och den kom 1978 (då jag själv befann mig i landet som representant för Svensk-Albanska föreningen, men det är en helt annan historia).

Dessutom levde Kadare under den stränga socialrealismens regler och påbud. De gjorde det inte lätt för en diktare att överleva, vare sig konstnärligt eller rent fysiskt. Att han klarade det sägs till viss del bero på att Hoxha själv hade ett slags tycke för honom (vilket inte hindrade diktaturens drängar att lägga sin stränga politik också på Kadare då och då, vilket han skriver om i sina senare böcker).

Vill man läsa dagens Kadare finns det en hel rad verk översatta till engelska. Vill man se hur han skrev under diktaturåren, förstå varför därtill, kan man med fördel börja med Krönika i sten, följd av just Den hårda vintern (nyutgåva hos Modernista med reviderad översättning av Marianne Eyre av denna tredje och slutgiltiga version av romanen).



Inga kommentarer: