Corona med amerikanskt perspektiv av Joyce Carol Oates

Foto: Astrid Nydahl

"Auden advised, 'Take short views'.  In a claustrophobic setting, short views are all we have",  skriver Joyce Carol Oates i senaste numret avTLS. Det är en mycket ovanlig essä som inte på minsta sätt påminner om den mediala unkenhet som präglar det mesta av rapporteringen om coronapandemin i USA. Så är hon också en av de stora berättarna och essäisterna. Hon fortsätter:

For how difficult to contemplate a future! My life, normally so predictable, steadfast and (to a degree) enjoyable, has now become precarious as a runaway rollercoaster. Unable to work, or rather to concentrate in preparation for work, I find myself at the mercy of random emails, text messages and telephone calls – “breaking news” – rarely bringing a promise of hope, only more dread: 76,000 deaths from the coronavirus in the United States, and counting.

Och författaren då, mitt i detta?

It’s the writer’s curse to imagine that meaning can be gleaned from the most terrible circumstances, and that it is within the writer’s power to express it.

Den långa essän som också reflekterar över katternas betydelse avslutar hon med dessa ord:

No sleepless nights are so bereft of hope, so miserable with dread of the future, that they can’t be redeemed – transfigured – by switching on a bedside lamp and reading.

Är det inte just där man ska ta henne på orden? Om skrivandet fallerar så är det bara att tända sänglampan och börja läsa!