tisdag 26 maj 2020

De ruttnande hästarna och de massmördade människorna. Två böcker av Curzio Malaparte


Curzio Malaparte: Kaputt (Bonniers, översättning av Viveca Melander, översättning av franska citat av Anders Bodegård, förord av Mikael van Reis)

Curzio Malaparte: Diary of a foreigner in Paris (Translated by Stephen Twilley 250pp. NYRB Classics)

I oktober 2010 skrev jag i min blogg:

Jag har brottats med Curzio Malapartes unika krigskrönika Kaputt. Med stor tacksamhet konstaterar man att Malapartes digra rapport och krönika från andra världskriget och Förintelsen, Kaputt från 1944, finns på svenska. Ämnena har jag läst allt sedan ungdomsåren, men jag vet inte att jag någon gång sett en text som denna. Egensinnig, brutal, ömsint, orädd väjer den inte för något, inte ens för ruttnande hästkadaver, våldtagna kvinnor eller mördade barn. 

Den väjer inte heller för Malapartes eget umgänge med bödlarna, på beskickningar eller i ockuperade länders slott och officiella byggnader. I det som nazisterna kallade "Det tyska Polen" gör han några av sina mest skarpsinniga iakttagelser. Ändå är det kapitlen om Förintelsen som stannar i mig som ett rent fysiskt motbjudande minne. De scener där han bygger judarnas undergång till en mäktig bild av mänsklig destruktivitet och gatupöbel, utspelar sig i en mindre rumänsk stad. Jag ska inte citera ett enda ord av denna långa scen, det vore att förstöra den. Men jag kan säga så mycket som att när scenen kulminerar befinner sig Malaparte på en soldatbordell där de judiska unga flickorna får ta emot hundratals kåta soldater varje dag, fast förvissade om att de efter tjugo dagar ska "bytas ut" och bli "hemskickade".

De illusioner om snart befrielse som höll dessa unga flickor uppe kan tjäna som en grym allegori över den europeiska judenhetens öde.

I TLS skriver nu Ian Buruma om Malapartes dagbok från åren i Paris, dit Malaparte flyttade 1947, trött på att vara ständigt angripen av italiensk vänster som såg honom som fascist, och av fascisterna för att vara en renegat. Burmuma presenterar honom som ”Italian fascist, Maoist, fabulist, dandy, diplomat, dog worshipper, aesthete, journalist, novelist, filmmaker…”

Buruma ger faktiskt en viktig bakgrund inledningsvis där han dels berättar om pseudonymen Malaparte, dels om hans familjebakgrund med föräldrar från två nationaliteter:
As with so much in his life, the name Malaparte (the dark opposite of Bonaparte) was an invention. Born in Prato, near Florence, in 1898, Malaparte was actually named Kurt Erich Suckert. His father was a German textile manufacturer, his mother from Lombardy. Children born from mixed nationalities are often keen observers of national characteristics. Malaparte has a lot to say on this topic, much of it nonsensical: “The French are a proud and sensitive people, with the grace not to understand history”. Many people of mixed parentage cope with the danger of confused identity by plumping for one nationality in a fiercely patriotic manner. Suckert/Malaparte was a case in point. His passion for Italy (but not necessarily for Italians) always burned brightly, hence the rejection of his German name. He was attracted to notions of blood and soil, sacrifice for the nation and other sanguinary guff that caused so much havoc in Europe. In this, he was a true follower of Gabriele D’Annunzio, that other fantasist who revelled in poetic violence, and who truly was a compulsive womanizer.
Mot slutet av sin essä skriver Buruma om några viktiga aspekter av en sådan fascists efterkrigsmoral och hans försök att tvätta rent sitt eget rykte:
After the war, Malaparte claimed that he had been punished for being an “anti-fascist”. This was nonsense. He had been a loyal propagandist for the fascist cause as a writer for La Stampa, until he was fired for murky reasons, probably to do with an infringement of corporate discipline. Living in Paris in the 1920s, he sent information on anti-fascist intellectuals straight to Mussolini’s office. Even while comfortably ensconsed on Lipari with his books, his dog and his mother, Malaparte continued to write articles for the Corriere della Sera, then a reliably fascist newspaper.
Malaparte’s most famous book, Kaputt (1944), could only have been written because he was trusted. The Corriere della Sera sent him to cover the Nazi occupation of Eastern Europe, not the kind of assignment that would have been given to a dissident. His dispatches from Poland, Yugoslavia, Romania and Finland, where he encountered Heinrich Himmler in a sauna, were extensively rewritten after the Allied landings in Italy, when it was expedient to tone down the pro-Axis sympathies contained in the original material. But despite the embellishments, embroideries and flights of fancy, Kaputt remains one of the most devastating accounts of the European dystopia under the Nazis.
Jag tror att det är en bra sammanfattning. Malaparte berättade hur det var. Och det skrivna är nu mäktiga dokument från den nazistiska terrorregimens epok.


2 kommentarer:

  1. Lennart Romberg26 maj 2020 kl. 11:38

    Tack för tipset. Skall bli spännande. Kul vinkel på hans författarpseudonym.
    Ond del. Mala parte. En bok fanns på biblioteket plus en essäsamling där han ingår.
    Ha det gott
    Lennart R

    SvaraRadera
  2. Den läsningen kommer du aldrig att glömma Lennart!

    SvaraRadera